I sin essä för Svenska Yle, publicerad 19.1.2020, skriver journalisten Ida Henrikson om moderskap under rubriken ”Varför glorifieras den ’dåliga’ mamman i Finland idag?”. Essän har fått stor spridning, den har bland annat delats mera än tusen gånger på sociala medier, och mottagandet har varit splittrat. Den har diskuterats på forum som Finlandssvenska feminister på Facebook och i ungdomskanalen Radio X3M. Som exempel på en ”dålig” mamma ger Henrikson mammor som vill ha egen tid och ett liv som inte är till hundra procent symbiotiskt med barnet. Barnet är, skriver hon, meningen med livet, ”men det får man ju inte säga”. Genom att skriva så menar hon, kanske av misstag, att barn är meningen med livet för alla, punkt och slut. Hon säger ju inte att barnet är meningen med hennes liv, men så får ”jag” inte säga. Det är man. Alltså vi, allihop. Hon uppfattar att folk blir provocerade av hennes bilder på sociala medier av sig själv tillsammans med barnet, eftersom de är vackra och positiva.
Det jag saknar i essän är hänvisningar. Varifrån tar Henrikson sin tes om att den ”dåliga” mamman glorifieras? Både ”dålig” och ”glorifieras” är otroligt starka ord. Jag uppfattar inte alls saken så. Jag tycker det finns, och hela tiden har funnits, två läger inom den feministiska diskussionen kring moderskapet. Dels finns det de som anser att en mamma som inte helt går upp i moderskapet och inte är odelat positiv till sin upplevelse är ”dålig”. Dels finns det de som anser att en mamma som helt går upp i moderskapet och bara är odelat positiv till sin upplevelse ljuger för sig själv och i förlängningen blir en dålig kvinnlig förebild för sitt barn, eftersom barnet (i Henriksons fall en son) lär sig att mamma (alltså kvinnan) alltid passar upp och finns till hands. De har grälat sig igenom hela 1900-talet, grälet har eskalerat efter 1960-talet då kvinnor började förvärvsarbeta allt mer. Henrikson tycks bortse från att hennes falang, den ”goda” modern, ända fram till bara för några år sedan, har varit den absolut starkare. Det är ju bara på senaste tid, i några år, som kvinnor har vågat skriva offentligt i sina egna forum att det kanske inte är så kul, alltid, att vara mamma. Men fortfarande är pajkastningen ett faktum när sådana kvinnor vågar öppna munnen. Fortfarande är det den ”perfekta mamman” som regerar på sociala medier. Den som går på gym med babyn med sig, som aldrig tar fram telefonen i barnets sällskap och som kokar all babymat själv. Och Gud vare nådig den mamma som inte ammar. Hela rådgivningssystemet är på hemmamammans sida, den ammande mammans, barnmosmatsmammans. Vi har som föräldrar rätt att stanna hemma i upp till tre år med vårt barn, och få betalt för det. Vad är det om inte uppmuntran till just det? Mammor är de som utnyttjar det här systemet – det är ju till och med svårt att få pappor att ta ut den lagstadgade rätten till faderskapsledighet. Så på vilket sätt den motsatta mamman glorifieras kan jag för min del inte förstå.
”Ändå ligger skamstämpeln delvis kvar kring föräldraskapet som livsstil och identitetspolitiskt projekt. Jag tror att många försöker kringgå den skammen genom att verka överdrivet cyniska och genom att klaga.” skriver Henrikson.
Återigen får jag en känsla av att hon och jag helt enkelt inte lever i samma värld. Mitt Instagramflöde fylls av bilder på kul saker mina bekanta gör med sina barn, det är familjeliv för hela slanten, men ja, det är sant, alla personer som är vuxna i dessa sammanhang gör också annat. Jag undrar ändå: hur på sätt är inte föräldraskapet en livsstil om du gör saker med dina barn och sedan jobbar, ja, alltså lever ett helt vanligt familjeliv? Vad betyder den här skammen? Var finns den?
Det är sant att kvinnor i dag uppmuntras att dela med sig av det som inte är så rosigt med moderskapet, men det sker för att hjälpa andra, dem som inte har det lika lätt med sin modersroll. Att skriva att något sätt att vara mamma är ”sämre” även om ”dåligt” är inom citattecken gör skillnad och skapar en hierarki, delar in i vi och dem, de som vill ha vin och de som inte vill. Jag anser tyvärr att Henrikson är ute och cyklar just när det gäller resonemanget kring att hennes uppfattning om moderskapet skulle vara i minoritet. Tvärtom, en halv befolkning av manligt kön delar i stort sett hennes uppfattning.
Henrikson skriver också om så kallad ”mothering”, alltså att alla i samhället kan idka ”mothering” och därmed göra sig delaktiga i barnets trygga utveckling.
Hon skriver att ”mothering” är:
”Moderskapet, eller föräldraskapet, förvandlat till ett verb, en handling, en aktiv gärning, istället för den mytologiserade institution det fortfarande långt är i dagens allmänna samhälleliga diskurs (och i början av den här texten). Ordet ’mothering’ är inte bundet till kön eller biologi på något sätt. I begreppet ingår allt det omhändertagande som utförs av de mänskor som på något sätt existerar i närheten av ett barn.”
Det här är inget nytt. Det är en gammal 1970-talstanke som omfamnades av andra vågens feminister (som märk väl var en minoritetsgrupp bland kvinnor), just för att de ville ut i samhället. Ett resultat av ”mothering”-tanken blev vårt dagvårdssystem. Därmed sagt är det inte en gammalmodig tanke. Den är som ideal inte ens uppnådd och definitivt ett steg i rätt riktning mot den mjuka politikens tid som vi så innerligt behöver. På den här punkten håller jag med Henrikson, men då måste vi också sluta med att ställa upp motsättningar och tala i termer av ”dåligt” och ”bra” föräldraskap – det är ett exempel på anti-mothering. Ja, det finns absolut dåligt föräldraskap och dåligt moderskap i det här landet, men att kategorisera mellan de föräldrar som ändå är bra, de mammor som själva vet vad de mår bäst av och hur de vill vara mammor, är att göra sig skyldig till samma pajkastning som Henrikson själv tycker sig ha fått ta del av.
