Om Tua Forsströms poetiska teknik
Min vän har förmågan att inte slösa bort tid på samtal som inget betyder. Han struntar i väder, i teveprogram och materiella inköp men intresserar sig desto mer för hur människor runt omkring honom mår och varför, frågar sådant som får dem att tänka efter, sådant som stör dem. Han blir ofta lite för närgången, sådär så att ryggraden gistnar. Efter att ha samtalat med honom en timme i telefonen läser jag Tua Forsströms bok Snöleopard (1987) i samlingsverket Jag studerade en gång vid en underbar fakultet (2019) och tänker att förmågan ett närma sig det väsentliga i att vara människa är densamma hos henne: här finns inga ovidkommande nonsensförsök att vara svårbegriplig, att posera eller att ställa upp dikterna i grafiska mönster på sidan. Tua Forsström låter genom sina kalejdoskopiska bildströmmar läsaren upptäcka något om sig själv. Stundom kryper det i märgen.
Den dialogiska strukturen ligger i flera skikt i samlingsverket. Forsström hänvisar i Parkerna (1992) till en uppsättning klassiska tänkare. Genom ett appendix i slutet över utskrivna citat i dikterna kontaktas Wittgensteins Filosofiska undersökningar, Hesses Glaspärlespelet och Nietzsches Den glada vetenskapen. Det sistnämnda citatet betonas genom att det får stå ensamt på ett uppslag, något som är originellt och som betonar viljan att låta den egna diktningen speglas eller nyanseras genom filosofens idé. Just det att hela citat skrivs ut i dikterna måste ses som säreget, ofta mörkar poeter att de tagit intryck från tänkarna – här tvärtom.
Citatet från Wittgenstein används i en dikt som inleds med raderna ”Jag drömde att allt var / bra, att någon gav mig den / svarta handsken jag tappat”. Mörkret antyds genom sin motsats i dikten, poeten skriver fram förändringen genom att låta ett ”vi” tas i famn, men det är Wittgenstein som i diktens slut får fungera som motpol till inledningens möjliga välgång: ”Ty man måste kunna beskriva ett tillstånd där allt som kan förstöras blivit förstört”. Det dialogiska används som synes inte bara som en tom stilfigur utan för att skapa en kontrast som belyser drömmens möjliga godhet mot verklighetens utmattning. Den som talar genom sviten av dikter i Parkerna tycks ha kommit till vägs ände, det i den mänskliga världen som kan förstöras är förstört, men hur beskriva det tillståndet?
Andra dialoger med de stora tänkarna skrivs inte ut, men det är ingen slump att den första dikten i samlingsvolymens första bok Snöleopard börjar ”Man simmar aldrig ut i samma vatten” som en parafras på Herakleitos kända uttryck. En annan av dikterna i Snöleopard inleds med brevformens hälsningsfras: ”Bästa Marilyn Monroe”. Flera dikter riktas till filmskaparen och författaren Andrej Arsenjevitj [Tarkovskij]. Kort sagt finns både uttalade och dolda dialogytor och klanger från andra poeter och filosofer invävda i poesin. Tillsammans skapar de den grundton av existentiellt djup som kännetecknar Tua Forsströms diktning.
Men också poetens tilltal i dikterna inbjuder läsaren till dialog. I sin konkreta form markeras närheten genom att dikterna är skrivna i första person pluralis (vi-form) eller i tilltal: ”Kom tillbaka / Kom ändå tillbaka”, men i de samlade böckerna finns en stor andel dikter med mer sublima intimitetsskapande markörer.
I boken Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997) börjar en dikt med beskrivningen:
”Sommaren gick så fort, och jag minns knappast / längre huset på kullen. Ändå tillbringade jag många / nätter där. Blixtarna lyste upp den väldiga magnolian”. Forsström använder sig av en avklarnad röst som berättar något som kunde ha inlett en brevkorrespondens. För vem detta berättas framgår inte i dikten, men vi blir som läsare av poesin mottagare av formuleringarna. Den nästan klyschiga första frasen etablerar ett tydligt berättarjag som tack vare den slitna formuleringen kan kännas igen och just därför förmår läsaren knyta an till det fiktiva jaget. Därefter kan poeten föra med sig läsaren in i sina ofta komplexa bildvärldar.
I samma bok inleds en annan dikt med raderna:
”Jag kände också en annan man.
Han var oceanograf, men jag såg honom
aldrig gå ner till stranden. Han sa att jag var
söt och att djuphavsfiskarnas ögon svartnar när
de står i beråd att älska, på så sätt vann han mitt hjärta.”
Som synes används samma teknik, ett jag med tydlig röst etableras genom en berättande inledning på dikten, så skapas intimitet och läsaren följer poeten in i hennes värld. Den citerade dikten avslutas med meningen: ”Han tillhörde de / stora Berättarna, han berättade så bra / att han trodde på varenda ord”. Föreställningen att orden lika gärna hade kunnat uttalas vid kaffebordet hos Forsström i ett nära samtal, gör att läsaren lätt anknyter till textvärlden, lutar sig närmare och önskar höra vad poeten har att säga härnäst med ett förtjust pirr längs kotorna.
Även miljön i Forsströms diktning gör att läsaren känner sig hemmastadd. Den är välbekant finsk, eller kanske nordeuropeisk och där vimlar av konkretioner: kråkor, kajor, moln, rök, åkersorkar, fönsterluckor, lövverk, bärnsten och spännande sammanskrivningar med glas som för- eller efterled. Men bland dikterna i samlingsvolymen finns också utblickar mot världen och flera av dem har givits en kontinental prägel. Då och då skrivs namn på platser ut: ”Det är vackert på Sicilien om våren när citronträden blommar” heter till exempel en dikt i Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Det okonstlade språkliga uttrycket skapar närhet. Poeten som har poesin som språk och vet sitt hantverk kan kosta på sig plattityder som att skriva ut att det är vackert på Sicilien. Även plattityderna, de språkliga formlerna, hör ju hemma i samtalets intimitet, i närheten mellan människor.
Men förtroligheten och det tydligt igenkänningsbara är i Tua Forsströms poesi en form av lockbete, något som drar in läsaren i den värld som snart ska övergå i ett djup där det allvarligt menat mänskliga, det som vrider i ryggraden kan siktas. ”Ja, det finns en lysande punkt / någonstans för oss alla där / trasor och masker faller”, förklarar poeten i Snöleopard.
En helt grundläggande strukturell princip i Forsströms poesi är att sektioner av bilder avlöser varandra och att det är läsarens uppgift att avkoda och finna samband mellan bildernas inre logiker. Läsaren instiger i ett kalejdoskopiskt flöde där ett stort mörker, eller ett förhållningssätt till tillvarons innersta, antyds i det bekanta sedan intimitetsbetet har gillrats: ”Lövverket speglat i ögat, den brutna nacken / beskriver hur det är att vara fågel och flyga”. Men det givande samtalet syftar inte till att sprida skräck utan till obönhörlig ärlighet. I Forsströms poesi är det i mellanrummen mellan bilderna och det som där antyds som den ärligheten kan ta plats. Det krassa i att en bruten nacke beskriver fågeln och flygandet är så klart inte hela sanningen. Lövverket i dikten speglas också i en himmel som beskrivs som ”ett förvirrat minne av glädjen att störta / mot sitt möte med någon så lik en själv”. Bildleden i den fem rader långa dikten glider, vilket är symptomatiskt för flera av Tua Forsströms dikter, från den inledande naturbetraktelsen, vidare ut mot en metafor för det allmänt mänskliga. I min läsning handlar de sista två raderna inte längre om fågeln utan om något betydligt större. Att störta mot någon som kan spegla det egna jaget, kanske mot det välgörande, djupa samtalet för att låta det bryta nacken av det invanda.
Dikt 4 i svit nummer fyra i Snöleopard präglas av den kalejdoskopiska bildströmmen där poeten i de två första raderna vaggar in oss i trygghet för att i den tredje raden fullständigt bryta den: ”Hår lossnar i drivor på lakanet”. Det lossnade håret för tankarna till sjukdom, kanske främst cancer. När Forsström fortsätter skriver hon:
”Jag kan hantera enklare
skjutvapen, det hjälper mig inte.
Jag saknar sexuell fantasi.
Man köper något i färdiga delar
och de vill inte passa ihop.
Man låter sig betäckas av
gyttja och Sorgens vämjelse.”
Som läsare är det lätt att tolka var och en av meningarna men den totala innebörden av dem är svårare att bygga ihop. Dikten fortsätter i en ström av liknande bilder, mening för mening: avfall från väldiga slakterier, hägg fäller ohyra över en blå duk av omsorg och ”kropparna / som hällde sitt slem av fruktansvärd / ömhet i varandra”. Hur tar sig poeten ut ur allt sönderfall? I sista raderna upprepas frasen ”En textur faller sönder” men med ett tillägg: ”utan den förhoppning som är minnet / fanns vi inte till”. Genom läsningen glider vi in i en österländsk idé om att jaget bygger ihop det som är människans inre och att vi på det sättet rekonstruerar oss själva i varje ögonblick. Men som sjukdomen särar på kroppen säras också sinnet och blir till intet. Så samtalar Forsström med mig, låter mig tänka och bli del av hennes idéer om sjukdom och död genom dikten.
I Efter att ha tillbringat en natt bland hästar finns dikten ”Den som en gång var där”. Forsström inleder med konstaterandet att det fortfarande snöar. Ett jag går upp i ett tornrum och tittar ut över en fjärd: ”tyngd och yrsel”. Sedan börjar det kalejdoskopiska flödet av bilder igen: någon ringer, foxtrot kan dansas in i det sista, kyrkokör är att föredra, kramdjuren äter varandra, ”Svetten och vad allt som kröp längs / väggarna när man gick till sängs”. De framrusande reflektionerna inom jaget liknas vid herrelösa hundar som lever och dör innan dikten avrundas genom att knytas mot början och en allmängiltig slutsats dras: ”Snön yr allt häftigare över / rosorna, nattens mörkt skimrande rester. / Vi minns inte allt, men mycket.”
Genom att inledningsvis använda sig av enkla fraser som skapar intimitet dras läsaren in i ett flöde av bilder, vilka laddas så att de leder en vidare in mot mänsklighetens djupt komplexa natur, en råhet som skönjs men inte blir tydlig. Först i slutet av dikterna fastslås en sentens, något som är allmängiltigt för alla, och den binder läsarens innersta till bildflödet.
När jag minns samtal, finns samma ström av bilder inom mig. Jag kommer sällan ihåg exakt vad som sägs, inte ens i djuplodande och viktiga samtal, men jag minns de enskilda bilderna, hur de fogas ihop och leder mig framåt mot en slutsats om vem jag är som människa, om vad jag har här i världen att göra. Detsamma sker när jag läser Tua Forsströms poesi: världen görs inte enklare men poesin gör att jag får tillfälle att reflektera över vem jag är i tillvaron.
”Molnet drog över den
violetta ögonvitan långsamt inåt mot
pupillen och sedan kunde jag inte
följa det längre, molnet.”
Foto: Cata Portin
