Nej, jag ska inte vara ännu en av de självutnämnda experterna som förklarar hur regeringen Marin borde ha hanterat coronakrisen ur smittospridningens synvinkel. Jag glädjer mig över reportaget jag läste i en av kvällsblaskorna, enligt vilket statsminister Sanna Marin och Vänsterförbundet tvekade in i det sista om att ta i bruk beredskapslagen, eftersom det visar att vänstern åtminstone begrundat farorna med att tillfälligt upphäva Finlands parlamentariska system. Men inte mer om det.
I stället tänker jag en stund begrunda de ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska följderna av krisen. Experter har varnat för ett bnp-ras på upp till 5 procent och det befaras en våg av konkurser. Redan i skrivande stund vet vi att många branscher drabbats hårt av undantagstillståndet, inte minst inom kulturbranschen och servicebranschen, två skrån som till stora delar bygger på vårt behov av närhet till andra människor och vårt sug efter sociala upplevelser. Det är inte bara företagen i dessa branscher som är illa ute, utan naturligtvis även de personer som arbetar inom dem — arbetstagarna, för att använda ett ord som nästan börjar klinga lite gammaldags. Regeringen Sipilä gjorde ju sitt bästa för att som få personer som möjligt på arbetsmarknaden skulle vara just “arbetstagare”, utan i stället skulle man bli “light-företagare”, “egenanställd” och allt vad det hette, så att företagen hade ryggen fri från jobbiga avgifter och ansvar och så att Regeringen Sipiläs sysselsättningssiffror skulle se bättre ut (företagare är ju per definition aldrig arbetslösa). But I digress.
Det uppfriskande radikala lilla webbkollektivet Proletaarit, ett partipolitiskt obundet kollektiv med en viss kontaktyta till Finlands Kommunistiska Parti, har i flera inlägg på sin webbsida beklagat att regeringens ekonomiska åtgärder har följt kapitalistiska, snarare än socialistiska, principer, trots att två arbetarpartier sitter i regeringen. Åbo-aktivisten Tiago Silva skriver bland annat i ett inlägg att Finland, till skillnad från Grekland, inte infört allmänt uppsägningsförbud, och till skillnad från Frankrike inte övervägt nationalisering av privata bolag. Det bör här påpekas att inte ens beredskapslagen ger den finländska regeringen mandat att införa svepande uppsägnings- eller permitteringsförbud i andra branscher än i sådana som är centrala för upprätthållandet av invånarnas säkerhet, hälsa och basservice. Ett svepande uppsägningsförbud skulle alltså vara grundlagsvidrigt och till och med beredskapslagvidrigt. Nationalisering av privata bolag kan vara en sista utväg för att rädda landets ekonomi, men att nationalisera bolag som hotas av konkurs är knappast mindre marknadstillvänt än att ge dem stödpaket. Och det ska påpekas att Frankrikes Emmanuel Macron föreslog nationalisering som en sista utväg — om inte de 300 miljarder euro som han lovade i företagsstöd räcker för att rädda de franska storbolagen undan konkurs. Dessutom binds regeringen, åtminstone moraliskt, av ett riksdagsvalsresultat och ett regeringsprogram. Att Finlands sosseledda regering under täckmantel av beredskapslagen skulle genomföra en socialistisk kupp är knappast vare sig realistiskt (med två högerpartier i regeringen) eller särdeles demokratiskt eller hållbart.
Det som kan läggas regeringen till last är att det dröjde rätt länge innan den nådde fram till åtgärder för att stöda framför allt frilansare och egenföretagare, de som drabbas allra hårdast av att arbetslivet nu går på sparlåga. För anställda gäller också i undantagstillståndet normala uppsägnings- och permitteringsregler. De som blir permitterade eller genom samarbetsförhandlingar uppsagda kommer som vanligt att kunna lyfta arbetslöshetsunderstöd från FPA och fackens A-kassor. Den som inte hör till facket trots den att den möjligheten fanns har bäddat sin egen säng. De frilansare som däremot på grund av arbetets art haft svårt att ansluta sig till ett passande fack eller som av eget val eller ofrivilligt (igen pga bland annat förra regeringens åtgärder) klassas som företagare har det knepigare. Därför var det ytterst välkommet att regeringen förra veckan beslöt att alla företagare under undantagstillståndet också är berättigade till arbetslöshetsunderstöd. Dessutom har både staten och en uppsjö olika stiftelser lanserat stipendier för den utsatta konst- och kulturbranschen. En särskild eloge ska här gå till Konestiftelsen som utlyst ett tre månaders “residensstipendium” för personer inom konst- och kulturfältet för att residensarbeta hemifrån utan resultatkrav. Kulturfondens och Konstsamfundets visserligen också välkomna 400 000 euros satsning på stipendier är olyckligtvis bundna till krav på “kvalitet”, “resultat” och “nya projekt”; väldigt svåra förutsättningar i dessa tider då vi knappt får gå utanför hemmets dörr. Konestiftelsens ovillkorade stipendier framstår i jämförelse som ett värmande solidariskt “we’ve got your back”.
Men allt detta till trots kommer coronakrisen att slå hårt mot de mindre bemedlade i landet. I samhället finns inbyggt många stödfunktioner som vi ofta inte tänker på. Skolbespisningen är en av dem. Undervisningsminister Li Andersson uppmanar föräldrarna att hålla barnen hemma från skolan, men för många familjer är till exempel skolmaten central för barnens överlevnad — det kan i vissa fall vara det enda varma målet de får om dagen. Härbärgen för bostadslösa är ett annat. I Helsingfors håller till exempel härbärgena öppet som normalt än så länge, men resurserna är alldeles för små för att hjälparbetarna ska kunna upprätthålla krav på hygien och distansering — bostadslösa är alltså dubbelt utsatta. De sociala problem som kan uppstå då familjer nu tvingas hålla sig hemma, tillsammans, kan också vara ödesdigra till exempel för kvinnor som lever med våldsbenägna män eller för barn som lever i dysfunktionella familjer. Skolan och hobbyn kan vara andningshålet i vardagen. Och frustration över den ekonomiska situationen kan tyvärr också ta sig uttryck i våld.
Och trots löften om utbetalning av arbetslöshetsersättning kommer det att finnas många som faller mellan stolarna. Dessutom kan det hända att pengarna kommer alldeles för sent. Redan i januari larmade FPA om att utbetalningen av utkomststödet är ohjälpligt försenat på grund av överbelastning — man kan bara gissa sig till vilka övervarv FPA och övriga socialkontor går på under coronakrisen. Det kan dröja länge innan de som behöver pengarna mest får se skymten av dem.
Detta skriver jag inte för att antyda att regeringen i sig gjort dåliga beslut under coronakrisen, utan för att belysa den verklighet som den tvingas agera i. I vissa fall spelar det ingen roll hur Marin & Co svänger sig, så har de ändå rumpan bak. Lyckligtvis har Finland fortfarande en stor och stark offentlig sektor med ett brett handlingsutrymme och en, må vara tungrodd och på många sätt problematisk, men ändå relativt täckande och solidarisk social sektor. Aktörer som Centralförbundet för näringslivet EK, arbetsgivarorganisationer och högerpolitiker kan i dag skatta sig lyckliga att idoga försök att skära ner i statens finansiering, storlek och handlingskraft inte har lyckats på det sätt som de har hoppats. Liksom under tidigare kriser åberopas nu igen solidariska ekonomiska insatser från statens sida för att rädda krisande företag. Då det gäller storbolag heter det att “säkra Finlands framtida konkurrenskraft”. Samma aktörer brukar ändå skrika som stuckna grisar då man från vänsterhåll föreslår att samma bolag som nu (igen) räddas med statliga pengar kunde bidra i lite högre grad till statskassan. Vidare heter det aldrig “konkurrenskraft” då det talas om att ovillkorligt stöda samhällets fattiga och utsatta. Då heter det ofta att de är “välfärdsparasiter” eller andra mindre smickrande epitet.
Nu i coronatider är det många som inser det oundvikliga i att staten i kristider stöder och hjälper, snarare än åberopar konkurrenssamhällets dygder. Det är nu ingen som uppmanar storbolagens vd:ar att ta sig i kragen och jobba lite hårdare. Vi inser att de flesta gör sitt bästa i en omöjlig situation, och att “jobba lite hårdare” inte kommer att lösa nånting. “Välkommen till min verklighet” kunde många av de som ramlat mellan samhällets stolar säga. Känns det jobbigt att inte veta hur arbetssituationen kommer att se ut under de närmaste månaderna? Finns det risk att du står arbetslös på hösten? Är det knepigt att planera in resor, fester, kurser och semestrar i dessa osäkra tider? Jobbigt, inte sant? Det är så de flesta som arbetar i prekariatet har det under alldeles normala omständigheter. Sanningen om vår arbetsmarknad är den att det inte finns jobb för alla, och den omständigheten kan utnyttjas av företag och organisationer som kan vara säkra på att de får sökande till lediganslagna jobb med undermåliga arbetsvillkor, eftersom staten aktivt går in för att bestraffa dem som finner sig i olyckliga situationer. I stället för att vi har ett system som automatiskt garanterar alla Finlands invånare ett drägligt liv, har vi en situation där de som faller själva måste gripa tag i skyddsnätets alldeles för stora maskor. Alla är inte tillräckligt starka för att hänga kvar. När de sedan måste skrapas upp från asfalten, stiger också kostnaderna för samhället exponentiellt i form av hälsovårds-, social-, och brottsbekämpningsutgifter.
I många länder, bland annat USA, efterlyses nu basinkomst, eller medborgarlön, som en krisåtgärd. Det är talande basinkomsten blir en acceptabel tanke först då den välbärgade medelklassen drabbas. Det är i sig en utmärkt idé. Problemet är att det inte finns ett enda land där de ekonomiska, byråkratiska och arbetsmarknadspolitiska strukturerna är uppbyggda för att stöda en allmän basinkomst. Det är inte något man bara sådär kan införa, utan kräver en utförlig omläggning av skatte- och arbetsmarknadspolitik för att vara ekonomiskt hållbar. Att nu bara ösa statskassan tom är inte heller en hållbar lösning om vi inte vet hur vi ska fylla den igen. Men som ett tankeexperiment: tänk om vi hade haft en basinkomst i dag. Hur många krismöten och presskonferenser hade inte regeringen kunnat undvika? Hur mycket tid och energi hade kunnat sättas på bekämpningen av coronaviruset, som nu har satts på att arbeta ut modeller för hur den finländska befolkningen ska överleva utan löneinkomster eller arbetslöshetsunderstöd? Hur mycket psykiskt lidande, stress och personliga konkurser hade inte detta system kunnat avvärja, till exempel för små- och egenföretagare. Basinkomst ses ofta, besynnerligt nog, som inkompatibelt med företagande och innovationsanda, men tvärtom kan den vara just det skyddsnät som tillåter oss att ta risker och testa nya grejer eftersom vi vet att vi inte är ekonomiskt ruinerade om allt inte lyckas som vi hoppas. Till exempel om vi plötsligt blir sjuka eller drabbas av en viruskarantän.
Det är en from förhoppning att åtminstone några av de som bespottat det finländska välfärdssystemet och klagat på en alldeles för frikostig social sektor och för höga arbetslöshetsbidrag genom coronakrisen kan få en insikt i hur det är att leva i ovisshet i en situation som man trots de bästa förutsättningar inte kan påverka själv. Undantagstillståndet är förvisso exceptionellt, som redan namnet antyder, men för många i Finland livet satt på ett permanent undantagstillstånd på grund av det nyliberalt influerade samhällets framgångsideal och den systematiska stigmatiseringen och marginaliseringen av dem i arbetslivets suddiga utkanter. Jag tror väl knappast att coronakrisen gör alla våra samlingspartister och högerliberala SFP-are till socialister. Men som en ödmjuk vädjan hoppas jag att nästa gång någon av er klagar på socialsektorns storlek och “välfärdsparasiter” eller kategoriskt tänker avfärda basinkomstens “förslappande effekt”; tänk tillbaka på coronatiderna och försök sätta er in i situationen för dem vars ständiga tillvaro är som en virusepidemi.
EDIT: 25.3.2020: Förtydligade Proletaarits förhållande till FKP.
