I en webbessä funderar Rosanna Fellman kring politisk medvetenhet, hybridmedier och hur morgondagens väljare tar till sig information. Vet du hur man idkar källkritik på Tiktok?
”Välkommen till ett nytt Finland” sa min matematiklärare morgonen efter riksdagsvalets valvaka 2011. Vi satt 24 stycken elever i bänkarna den här fredagen och var för en gångs skull rätt tysta. På fredagarna i högstadiet brukade min matematiklärare spela upp en låt för att skapa fredagsfiilis. Förutom att han var en riktigt fenomenal matematiklärare, tyckte han också om bandet Earth, Wind and Fire. Så när Sannfinländarna fått sin första stora valvinst dagen innan, var det ingen av de mer frustrerade killarna som ropade ”men jumalauta int ork vi lysen på na sånhe skitgambel musa!” när det var dags för fredagsfiilislåten. I stället satt vi alla lugnt och lyssnade in det nya Finland till tonerna av Earth, Wind & Fires låt “September”.
Sedan 2007 har de unga väljarna (18-34-åringarna) börjat diskutera allt mer politik dagligen. 2007 var det endast 17 procent av alla unga väljare som diskuterade politik dagligen, medan siffran år 2011 hade stigit till 40 procent. Orsaken till denna markanta ökning är med stor sannolikhet riksdagsvalet 2011 där makt tilldelades partier som inte haft speciellt stor makt tidigare. 2019 pratade 38 procent av alla unga väljare politik dagligen, vilket innebär att intresset efter 2011 har hållit i sig.
All valstatistik som jag använder i den här texten kommer från en studie som Justitieministeriet har publicerat, där det är Valforskningskonsortiet som sammanställt datan. Studien består av data kring finländarnas valbeteende mellan åren 2003-2019.
Daglig politik
Som ung människa (en av 18-34-åringarna) pratar jag varenda dag politik på grund av att jag är aktiv i ungefär hundra föreningar. Jag har märkt att det finns folk i min ålder som vill ta avstånd från att diskutera politik. Politik ses här som något avskuret från vardagen, som något upphöjt och byråkratiskt. Politik, och närmare bestämt beslutsfattande är i hög grad byråkratiskt, men uppfattningen om att det inte skulle röra en i vardagen handlar om att den personliga politiken ses som åtskild från den politik som politiker ägnar sig åt.
Att man kommenterar på en kändis instagrambild där hen berättat om dåliga förhållanden i kultur- och nöjesbranschen med: ”Du har så rätt, förebild som vågar prata om det här!!” är politik. Vi tar alla ställning konstant, till och med att kommentera med emojier på en some-bild kan vara politik. Att ta steget till att läsa byråkratiska beslut kan däremot kännas som ett hinder och därför är politiken något som inte kanske diskuteras dagligen. Vad som avses med att diskutera politik är därför rätt långt beroende på vilken uppfattning som de som deltagit i studien själv har haft kring vad politik innebär.
Åldersgruppen som talar mest om politik dagligen är 35-54-åringarna, där hela 48 procent år 2019 gjorde det. När jag berättade det för mina kompisar svarade en av dem med att det är för att de flesta unga är för naiva för att bry sig, alla medelålders har insett politikens innebörd och är motiverade, medan 55-plussarna har gett upp sina drömmar. Det här var kanske lite väl ensidigt och simpelt sagt, det är lätt att klumpa ihop stereotypier om generationer. Åldern spelar visserligen en roll i hur man talar om politik, men stereotypier hjälper inte nödvändigtvis oss att urforska varför folk väljer att prata om det de gör.
Konsensusfyllda samtalsämnen
År 2019 var det presidenten, polisen och universiteten samt deras forskning som det finländska folket hade störst förtroende för enligt Valforskningskonsortiets studie. De samhälleliga institutioner som fick minst förtroende 2019 var EU, politiker och stora företag. Det är också ungefär det som diskuteras vid släktkalasets kaffebord: det klagas på EU och berättas vem var och en ska rösta på i presidentvalet.
Det verkar finnas en allmän konsensus om att man kan prata mer öppet om de instanser som innehar mest och minst förtroende. Jag brukar ibland för att se hur folk reagerar fråga vem de röstat på i olika val. Reaktionerna för kommunalval varierar från att folk lugnt sagt kandidatens namn till att jag fått tillsägelser om att man inte frågar sådant, det behöver man inte svara på. I samband med presidentval har jag däremot fått fler svar, det är väldigt få som inte svarat på den frågan.
Det samma gäller då någon tar upp EU till diskussion. Det är oftast helt ok att tala skit om EU, speciellt om man sitter vid ett kaffebord på landsbygden. En av mina hobbyer som tonåring var att kritisera polisen inför släkten på de här kalasen. Jag gjorde det för att provocera, det var intressant att se hur lätt det var att förstöra stämningen genom att vara av fel åsikt. Det är självklart att det som är norm är mer accepterat att tala om i ytligt syfte. Därför är det lätt att provocera och vara störande ännu idag. Trots att vi är vana att se blod och våld i filmer är det ändå mer chockerande att kritisera den finska polisen.
Skillnaden mellan att kritisera polisen och bryta konsensus eller kritisera polisen och vara en i mängden, fastställs av vilken grupp man gör det i. Är man vid A-ryhmäs anarkistiska bokcirkel är det normen, om man är vid kaffebordet bland släktingarna är det då igen inte accepterat. Resultaten som jag valt att syna handlar om väljarna, det vill säga de som faktiskt röstar. De som inte röstar finns inte med i statistiken, vilket betyder att en rätt stor procent av befolkningens åsikter inte noteras i den här studien. Därför förvånas jag inte över att 93 procent av väljarna år 2019 anser att demokrati är det bästa formen av regeringsform, systemkritiker och obrydda röstar ju inte och gör drar därför potentiellt upp siffran.
2011 som vändpunkt
2011 blev jag för första gången intresserad av partipolitik. Det här intresset föddes efter att ha läst en del politiska och litterära manifest, men också efter att ha hört mina föräldrar och andra vuxna prata om riksdagsvalet. Det här intresset var också ett resultat av en skamfull händelse ett par år tidigare. En morgon år 2009 började mina föräldrar vrålskratta åt mig för att jag inte visste vem som var Samlingspartiets ordförande. Hade nämligen sagt: ”Vem vittu är Jyrki Katainen och varför är han på tidningen idag igen?” Förstår nu i efterhand varför det lät roligt, men till mitt försvar var jag pre-teen. Därför påminde jag mina skrattande föräldrar om att jag var 12 år gammal och att knappast ens hälften av alla mina jämnåriga skulle veta vem som var Samlingspartiets ordförande. Min pappa tyckte att det här var underligt eftersom han påstod att hans generation minsann visste vem som var partiordförande i alla partier på 70-talet.
De rörliga väljarna sköt i höjden i valet 2011, från 34 procent till 45 procent av alla väljare. Det var inte bara mitt intresse som vaknade under det här valet. Det var många som valde att rösta på ett annat parti än de brukade. I samlingsstudien Jytky. Eduskuntavaalien 2011 mediajulkisuus som Åbo Universitets forskningsgrupp sammanställt framkommer det att medier och populism gick hand i hand. I Yles huvudnyheter var det EU:s ekonomiska kris som fick mest uppmärksamhet, likaså i många finländska dagstidningar.
I listan över de mest populära nyheterna fanns också ”fenomenet Sannfinländarna” i Yles kvällsnyheter. Att utnyttja medier genom retoriska medel är enligt Jytky-studien ett av Sannfinländarnas vinnande koncept. Genom att säga ”vi är på din sida när EU försöker ta dina pengar till utlandets kriser”, använde använde sig Sannfinländarna av populära ämnen i medierna för att genom populistisk retorik fånga folks uppmärksamhet. Och det fungerade. Populism och personligt duande i relation till nyheterna på de egna plattformarna blev en metod som nu är vanlig i den finländska politiken.
Sannfinländarna delade länkar som handlade om dem själva på sina Facebooksidor och kommenterade dem med ett personligt tilltal. Det här var väl egentligen ingenting nytt i den finländska politiken 2011, också riksdagsledamot Veikko Vennamo och hans kaverin i Finlands Landsbygdsparti (FLP) använde sig av personligt tilltal och fångade röster med det i sin valreklam på 60-talet. Skillnaden mellan FLP och Sannfinländarnas retoriska populism är att det personliga tilltalet nu gick att sprida på sociala medier, med ännu större frekvens och snabbare spridning.
Forskaren Niko Hatakka har kallat den metod av populism som används på nätet för en hybridisering av all media. Den här mediefusionen utgörs av att mainstreammedier, populisternas egna kanaler, aktivister och andra aktiva på sociala medier delar populistiska länkar som gör det hela till ett system av råddig kommunikation. Antifascistiska aktivister kan dela texter från högerpopulisternas egna bloggar i kritiskt syfte, därefter kan mainstreammedierna kommentera situationen ur en mer objektivt synvinkel, som då leder till ett spindelnät av vem som använt vilken typ av populism. Det som hände 2011 var att hybridiseringen av medierna gynnade dem som ropade högst.
Det här med att dela länkar som gynnar en själv eller genom att försöka skriva om ”motståndarnas” texter är inte något som bara politiker använder sig av. Kändisar, influencers och företagare gör helt samma grej på sociala medier. Jag har också gjort det. Information är extremt flyktigt på sociala medier och man kan idag lätt välja de medier som tilltalar den egna tankevärlden.
Att min pappa tyckte att det var underligt att folk i min ålder inte visste vilka som var partiernas ordförande, som han påstod att hans generation gjort som 12-åringar, handlar delvis om att värderingar inte går i arv i lika stor utsträckning som förr, delvis om att han överdrev. De rörliga väljarna har blivit fler efter 2000, flest var de 2011. I den tidigare nämnda samlingsstudien Jytky förklaras de rörliga väljarnas ökning med ökad mediapåverkan. Föräldrarnas uppväxt har inte lika stor påverkan längre när debatt och texter via sociala medier enkelt avstyra en från det parti som föräldrarna sagt att man ska rösta på.
När jag var 12 hade jag nyligen lagt upp en bild av mig själv på sidan Irc-galleria där jag satt med mina vänner i en koja i skogen som vi byggt tillsammans. Efter att jag laddat upp bilden av mig själv i en koja såg jag att en populär bild om EU-valet 2009 var på Irc-gallerias öppningssida. Några dagar senare hade parodibilder av kandidater satts upp, där det fanns länkar till artiklar på alternativ media. Det här var första gången jag fick en inblick i hur politik fördes på sociala medier. Jag förstod inte speciellt mycket av det då men minns ändå hur konstigt jag tyckte det var att vuxenvärlden kom in i min. Min bild av kojan på samma sida som parodibilder om EU-valet liksom. Jag hade kommit in i hybridmediesystemet och mina föräldrars prat hade inte kommit in i min koja för att berätta om vad Jyrki Katainen sagt den dagen. Jag var i en sorts mittenvärld av information.
Att kunna läsa källkritiskt är idag grundläggande för att kunna förstå information på nätet. Källkritik måste börja läras ut i samma stund som ett barn lär sig läsa på nätet. Jag var 12 när jag för första gången såg populism på sociala medier. Idag kan en fyraåring se en politisk bild som gått via fem olika kanaler på grund av hybridiseringen av all media. Ungdomars sätt att se information kommer att vara väldigt annorlunda än tidigare generationers. Också det här kommer att påverka valstatistik och de unga väljarnas sätt att rösta.
Statistik år 2020
Vi har inga politiska val i år. Däremot har politikerna varit tvungna att fatta tyngre beslut än vanligt i och med pandemin. Nu om någonsin är alla besatta av statistik och framtid. Procentenheterna för i vilken utsträckning väljarna diskuterar politik dagligen är knappast längre de samma som förra året, åtminstone inte om man vill tro aktiviteten i kommentarsfälten. Hybridmedierna florerar och fjädern som THL informerat om är snart en höna i din fasters kommentarsfält.
2021 är det kommunalval och de som är födda 2002 kommer ha möjlighet till att rösta. Generation Z kommer att få sin information i första hand via sociala medier. I en artikel där Yle besvarar barns och ungdomars frågor kring coronaviruset kommer frågan: ”Jag har sett på Tiktok att viruset kommit från att människor ätit fladdermöss, stämmer det?”. Det visar att barn och unga till stor del får sina nyheter via sociala medier, och just nu är Tiktok-appen den största påverkaren bland unga. Vi ligger redan efter i hur källkritik och information ska läras ut åt barn och unga.
Det som man just nu vill ha är statistik, närmare bestämt statistik kring coronaviruset. Att den här statistiken kommer påverka kommande val är självklart och det viktigaste att tänka på nu är att inte smitta ner andra och att läsa allt källkritiskt. Annars faller man ner i ett träsk av hysteri när all statistik kommer för nära inpå en. Jag var efter en vecka i karantän tvungen att inaktivera mina konton på sociala medier, för att jag blev så indragen i den hysteriska gruppmentaliteten. Jag hade inte heller ork att reda ut om det min bekanta sagt i ett kommentarsfält verkligen stämde i den enorma mängd av information som rullas ut åt oss. Att hitta information i det hybrida mediesystem vi har idag gör inte pandemin bättre.
Det är osäkert varje dag. Statistik och framtid är vad de hybrida medierna talar om. Varje morgon före jag klickar in mig på Yles sidor sätter jag på Earth, Wind & Fires låt “September”. Det har blivit en symbolisk handling för mig, att varje dag vakna till ett nytt Finland.
