EU måste bli mer jämlikt

av Susanna Kierkegaard

Om den Europeiska unionen ska ta sig helskinnad och intakt ut på andra sidan av den ekonomiska kris som coronapandemin för med sig, krävs större solidaritet av Nordeuropa.

Diskussionen om EU:s framtid pågick redan innan Corona. Det senaste decenniet har flera stora utmaningar satt press på samarbetet. Eurokrisen, flyktingkrisen och klimatkrisen har alla synliggjort skillnader mellan medlemsländerna vad gäller ambition och förmåga. När Coronakrisen drabbade Europa gjorde de gamla spänningarna sig smärtsamt påminda. Vilket EU vi har kvar när pandemin är över beror helt på hur dessa konflikter utvecklas.

Under finanskrisen 2008 övergav EU euroländerna i Sydeuropa. Där och då förstärktes den idag största konflikten inom unionen: den mellan nord och syd i ekonomiska frågor. En ekonom på gymnasienivå hade kunnat förutse problemen med att tvinga samma penningpolitik på så vitt skilda ekonomier som den tyska och den grekiska. När det väl eskalerade blev maktskillnaderna mellan nord och syd smärtsamt tydliga: euroländerna i norr, med Tyskland i spetsen, fick greker, spanjorer, italienare, portugiser och irländare att genomgå ett ekonomiskt helvete.

Åtgärderna var förstås inte helt obefogade. Den grekiska regeringen hade skönmålat landets ekonomi och alla berörda regeringar hade agerat oansvarigt och kortsiktigt. Italienarna hade haft spenderbyxorna på sedan 70-talet. Det förändrar inte att ländernas befolkningar drabbats av långvarig hög arbetslöshet, vilket också påverkat medborgarnas syn på EU. Den grekiska regeringen har lovat att ägna sig åt nedskärningar och besparingar de kommande 40 åren och har i praktiken förverkat sitt politiska förtroende i unionen.

Norr vill inte betala

Minnen från finanskrisen kommer tillbaka under pandemin. EU tvingas hantera ännu en ekonomisk kris, och den riskerar att bli långt värre än den förra. Än en gång är länderna i Sydeuropa hårdast drabbade – de utsattes för viruset först, fick knappt hjälp av resten av EU i början, och har sedan krisen 2008 dessutom sämre möjligheter att låna pengar för att hantera en lågkonjunktur. Känslan av att bli lämnad i sticket av länderna i norr väcks på nytt.

Länderna i nord känner i sin tur igen situationen när de tvingas ställa upp för ekonomierna i Sydeuropa. Förslaget om gemensamma coronaobligationer för att finansiera en ekonomisk omstart hos de värst drabbade möttes inte med glada miner i Berlin. När tyskarna gick med i euron var det efter att dåvarande förbundskansler Helmut Kohl uttryckligen lovat att de aldrig skulle behöva betala av andra länders lån. Det löftet kan Angela Merkel inte kompromissa med. Euroländerna i norr vill hellre använda den Europeiska stabilitetsmekanismen, som utvecklades efter eurokrisen som ett sätt för sydländerna att ansöka om lån de inte får på den vanliga marknaden.

Samtidigt är det mycket som skiljer den nu begynnande ekonomiska krisen från den 2008. De länder som drabbats hårdast denna gång har inte gjort något för att förtjäna det. Italienarna hade bara otur. Den moraliska risk övriga euroländer oroade sig för förra gången – att belöna och därmed uppmuntra oansvarigt beteende hos de regeringar man skulle hjälpa – är inte aktuell nu. Förhoppningsvis kan det påverka hanteringen av krisen. En läxa från förra gången borde vara att en för sen eller snål behandling av länderna i kris riskerar att leda till en dyrare slutnota, eftersom krisen då blir mer utdragen.

Brexit stärkte

Den andra stora krisen EU-länderna behövt hantera tillsammans var flyktingkrisen 2015 och framåt. Även den gången drabbades Sydeuropa värst, då det var dit de flesta flyktingar tog sig med båt. Det är en underdrift att säga att den europeiska solidariteten brast. Sverige och Tyskland tog emot många flyktingar i relation till befolkningarnas storlek, men resten av unionen flydde undan det gemensamma ansvaret. Den politiska situationen försvårades också av att de högerpopulistiska partierna vuxit sig starka i nästan alla europeiska länder efter finanskrisen.

Vid ungefär samma tidpunkt valde britterna att gå ur EU. Beslutet måste ses i ljuset av att inhemska politiker ägnat åratal åt att skylla negativa politiska händelser på EU samtidigt som man tagit åt sig äran för de positiva saker EU bidragit med. De efterföljande åren av förhandling med Storbritanniens regering har inte varit så påfrestande för EU-samarbetet, snarare tvärtom – Brexit är den enda kris vilken medlemsländerna lyckats komma ur starkare och mer sammanhållna. Många EU-kritiska partier har lagt ner eller tonat ner kraven på att lämna EU sedan Brexitomrösningen.

Risk för nya exit

Så till frågan om hur EU kan se ut efter coronaviruset. Det politiska landskapet har redan förändrats av krisen: 12 av 17 högerextrema europeiska partier har backat ordentligt sedan pandemins början, samtidigt som de regerande partiernas stöd har ökat. Detta kan dock snabbt förändras när viruskrisen är över men lågkonjunkturen kvarstår.

Efter corona kommer EU att behöva brottas med tre stora utmaningar: ekonomin, sammanhållningen och klimatet. Sammanhållningsfrågan är starkt knuten till de ekonomiska utmaningarna och handlar framför allt om att motverka klyftan mellan de ”snåla” länderna i norr och de krisande i söder. Hur man väljer att hantera den nya lågkonjunkturen, särskilt euroländerna emellan, kommer få konsekvenser för samarbetet i stort.

Populistiska och EU-kritiska partier riskerar att få en skjuts framåt. Ger länderna i norr med sig för mycket, växer populisterna där. Är de för hårda växer populisterna söderut. I värsta fall kan fler länder få för sig att följa efter Storbritannien ut ur EU – framför allt Italien är i riskzonen, där känslan av att ha svikits av resten av EU i eurokrisen, flyktingkrisen och nu pandemin har vuxit.

De högerpopulistiska partierna har i sin tur förmågan att sätta käppar i hjulet för klimatomställningen. De har tidigare vunnit röster genom att spela på och sprida rädsla för denna anpassning. Klarar inte EU-länderna av att kompensera de regioner som drabbas negativt av omställningen riskerar populisterna att fortsätta växa och försämra möjligheterna för gemensam hantering av kommande kriser.

Sammanhållningsfrågan har en demokratisk aspekt. Länder som Polen och Ungern, där extremkonservativa regeringar arbetat med att avveckla demokratin de senaste åren, både hotar och påverkas av sammanhållningen i EU. Länderna är några av unionens största mottagare av just sammanhållningsstöd och bidrag, och diskussionen om den antidemokratiska utvecklingen har ofta knutits till hot om att dra in dessa medel. Hittills har detta inte skett – tvärtom fick länderna ta emot en stor del av de pengar som satsades på hanteringen av coronakrisen, eftersom dessa delades ut efter samma modell som regionalstödet. Där gick det kanske lite för fort i Bryssel.

Mer jämlikhet krävs

Om EU ska klara av klimatomställningen måste det få kosta pengar. Det kommer krävas en större ekonomisk solidaritet mellan länderna än den vi ser idag. Tyskland lär behöva ta ett steg tillbaka i beslutsfattandet och lämna mer plats åt övriga. Länderna i syd måste få större ekonomisk hjälp. Det går inte att döma regeringar till eviga besparingar och samtidigt förvänta sig att de ska klara av att hantera en lågkonjunktur helt själva.

Samarbetet måste börja ske på lika villkor. Alla medlemsländers åsikter borde väga lika tungt – oavsett befolkningsstorlek. Så är det inte idag. Stora och rika medlemsländer betalar förstås mer för sitt medlemskap, och har därmed mer att säga till om. Men de tjänar också mer på samarbetet. Tyskarna har tjänat otroligt mycket på eurosamarbetet, långt mer än länderna i syd. Samtidigt har de utnyttjat systemet och kommit lindrigt undan i kristid – det var tyska banker som lånade ut pengar till Grekland innan eurokrisen och det är Tyskland som hittills tjänat 2,9 miljarder euro på lånen man gav dem efter det. Tyskland var bland de första att stoppa export av skyddsmaterial i början av coronakrisen. Själviskheten i norr förtjänar större uppmärksamhet än den hittills har fått.

Nedskärningar inte enda medicinen

Innan coronakrisen handlade debatten om EU:s framtid mest om EU skulle få mer eller mindre inflytande, i fler eller färre frågor. EU-skatter, gemensamt försvar och centralisering stod på agendan. Efter krisen kommer man behöva fatta beslut om den framtida inriktningen.

Det bästa och kanske enda sättet att klara av kommande utmaningar är att öka möjligheterna att fatta viktiga beslut tillsammans. Till exempel skulle EU kunna ha gemensamma lager av viktig medicinsk utrustning. Kanske är det dags för Tyskland att ge med sig om coronaobligationerna. Det är definitivt dags att dra in ekonomiskt stöd till länderna som avvecklar demokratin, samtidigt som man fortsätter ha stark kontakt med civilsamhälle, demokratirörelser och satsar på klimatomställningen även i dessa länder.

En förutsättning för att samarbetet ska kunna fortsätta är att det blir mer jämlikt. Kanske borde balansen mellan antalet europaparlamentariker jämnas ut ytterligare. Dessutom borde en fördragsändring kunna komma upp på tapeten efter att man avslutat den formella diskussion om EU:s framtid som inleddes i början av året. Då har vänstern sin chans att påverka EU:s breda inriktning. Det är hög tid att visa tyskarna att nedskärningar inte är det enda svaret på en kris.

Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.