Konstkollen: Helsingfors öppnar gallerierna!

4,6K

• Dela
• Dela

Triumf att finnas till, triumf att få andas, triumf att åter få se konst! Vi kan tids nog diskutera om det alls är nödvändigt att stänga museer och gallerier ur smittskyddssynvinkel, men vi behöver knappast diskutera nödvändigheten i att öppna dem. Det har gjorts till en riksangelägenhet att idrotten ska kunna släppas lös för att alls kunna fortleva, men i så fall har kulturen ett lika stort behov av att få verka. I konstens frånvaro blir vi varse dess betydelse för rikets mentala hälsa. Även om bildkonst emellanåt alltför nära tangerar den rena dekorationens roll så har den en avgörande funktion för yttrandefriheten (underutnyttjad förvisso, av såväl konstnärer och gallerier som av institutioner). Coronapandemin var på sitt sätt ett prov på Finlands beredskap. När det kom till institutionerna var den uppenbart dålig, och lika uppenbart är att vi saknar en beredskapsplan för kulturen. Det finns förbättringspotential, som de säger i det västra grannlandet. 

När museer och gallerier öppnar igen sker det i en kollektiv anda av försiktighet och med mest måleri. Inte har man tyckt sig behöva tänka ett varv till eller ompröva något bara för att världen omkring oss i betydande grad förändrats. Gott så. Vår trägne konstkritiker Pontus Kyander har kastat sig mellan gallerierna på sin nysmorda cykel och visserligen inte mött utställningar som flyttar konstens råmärken, men som just bara för att de finns fyller honom med sann konstglädje. 

Pekka Nevalainen.
Kenetti, Nylandsgatan 2 Helsingfors. Till 26.6 2020.

Abstrakt.
Sinne. Stora Robertsgatan 16, Helsingfors. Till 2.8 2020.

Pekka Nevalainen: Totem, 2020.

Rutor och ränder. Svart och vitt. Och jodå, färg. Pekka Nevalainen återanvänder material som han hittar, mest trä och fiberplattor och så runda bordsskivor, och länge återanvände han även färgtuberna som sparats från åren för längesedan på bildkonstakademin. Eftersom hans praxis går längre tillbaka än de senaste årens vurm för det återanvända får man snarare söka hans rötter i en konsthistoria som inbegriper arte povera i Italien, men även en bred strömning i europeisk konst efter andra världskriget, där återbruk närmast var en nödvändighet orsakad av brist. Nevalainen brandskattar istället överflödet, för varför använda nytt av det som redan finns?

Som en lek lägger Nevalainen samman plattor av nästan samma storlek och form, ibland bemålade, ibland sådana han funnit dem. Han utgår från vad som redan finns och modifierar det. Även formerna är ett återbruk; han varierar geometriska former och arbetar med stora och regelbundna färgfält. I all denna lek finns en auktoritet och tydlighet. Hans konst är ett slags konkretism, eller minimalism, hur man nu väljer att se det. Men det är också en sårbar och bräcklig konst långt från perfektion och blanka ytor; en konst av fragment och otillräcklighet; ett slags helande med glipor och brott, som om Nevalainen med sina fragment försökte föra samman en sönderbruten värld.

Pekka Nevalainen är möjligen en doldis för dagens konstpublik, men han hör till de få från Finland som varit med på den stora utställningen Documenta i Kassel – 1992 tillsammans med Jussi Niva. Att hans målningar säljs för några hundra euro stycket visar en form av idealism som är sällsynt. Även det är en ideologisk hållning. Därför är han ett hopplöst fall för de större kommersiella gallerierna. Men för dig, som kanske inte alls förlorat på pandemistängningen och plötsligt har sparade pengar som brinner i fickan: spring och köp och sluta gnälla om att konst är för dyrt. Nevalainen är långt från den enda konstnär som faktiskt även kan hänga på den fattiges vägg.

Beklagligtvis är detta den sista utställningen på galleriet Kenetti.

Abstrakt. Så heter utställningen på Sinne, och det är ganska exakt vad man får som besökare. Det är konst som på olika sätt varierar det geometriska och formmässigt återhållna. Allra mest återhållen är Päivikki Alaräihä, som i verket ”Fönstren” (2020) målat några av de stora butiksrutorna på Sinne i en knappt märkbar nyans med akvarell och gummi arabicum. Det är måhända i det diskretaste laget, för även då jag letts fram till verket av en vänlig gallerisjäl har jag svårt att se verken i den gassande eftermiddagssolen. Kanske de fungerar bättre en mulen dag.

Det här är en grupputställning av det slag där delarna är mer än helheten. Det spretar, alla verk pekar åt var sitt håll. Det är tyvärr en sällsynt lyx i Finland att se välgjorda grupputställningar. Men enskildheter är inte heller att förakta. Beryl Furmans minimalistiska och seriella betong- och stålskulptur ”Arhant” (1994) är brutal i sin formella enkelhet, delarna går som på parad längs en av galleriets innerväggar. Alvar Gullichsen arbetar med geometriska former som i färg påminner om modernistgrupperingen De Stijl och Piet Mondrian (gult, blått, rött, vitt och svart) men har i den övergripande kompositionen förmodligen inspirerats både av gamla digitala spel och av afrikanska textilier – han har sedan projektet Bonk lades ner odlat ett passionerat intresse för Afrika.

Päivi Sirén visar fyra namnlösa målningar (2020) besläktade med vad hon visade förra året på Kenetti och som jag skrev en jublande recension om. I det här sammanhanget kämpar de diskreta, nästan grå målningarna med tunna linjerade mönster för att få synlighet. Här får man anstränga sig för att skärma av den övriga utställningen. Det är som att försöka höra en skör rörflöjt vid en brusande vägkorsning.

Det står någonting och jäser i fyra damejeanner på golvet, medan en ljudkomposition brer ut sig från underredet till en kvadratisk stålplatta. Verket är Jani Anders Puronens ”Tvillingar (jäsning)”. Jag brottas inom mig med vad verket egentligen går ut på. Jag brottas ännu; ett skäl så gott som något för ett återbesök.

Peter Frie: Merenranta (Havsstrand).
Galerie Forsblom, Georgsgatan 22, Helsingfors. Till 9.8 2020.

Peter Frie: Merenranta, 2020

Längtar du till en vidare horisont, ett öppnare landskap? Du behöver inte ta dig längre än till Galerie Forsblom, där den svenske målaren Peter Frie ställer ut en svit målningar – alla målade detta år – under titeln Merenranta (Havsstrand), samt en handfull bronsskulpturer. Inte är det havsstränder överallt, även om en imponerande svit över flera målningar visar en våg som bryter vid ett strandbryn. Tvärtom böljar betydligt oftare de mogna vetefälten som de bara gör i Skåne, och molnen bullar upp sig som de bara gör i verk av sekelskiftesmålare som Prins Eugen, Nils Kreuger, Oscar Björck och Eugen Jansson. Dessa namn säger kanske inte så mycket för en finländsk publik, men i rikssvensk konsthistoria är de ett med det nationella medvetandet om Sverige, det goda, det ljusa, det lovande. Det är ett borgerligt måleri innan arbetarrörelsen slagit igenom, genomharmoniskt kanske därför att det skymtar en oro därbortom sommarskyarna.

Så är det också med Peter Fries målningar. De är ett slags ideallandskap, målade inte efter skisser och observationer, utan ur minnet. Det kan bara en verkligt rutinerad målare göra så övertygande. Därför finns det ett slags meditativ subjektslöshet i verken. De bärs inte så mycket av motiv som av stämning. Du kanske fnyser av förakt när du läst så här långt, men vänta, är inte också detta viktigt: att det finns en viktlöshet just vid kanten av det svåra, en jublande harmoni alldeles när lugnet är på väg att brytas? Säkert minns du sådana lätta dagar i brytningstider, när det är så vackert att du helst bara vill gråta.

Av alla utställningar just nu är det denna jag bär med mig längst.

Essi Kuokkanen: Blooming Snakes.
Elina Vainio: Uterra.
Galerie Anhava, Fredriksgatan 43, Helsingfors. Till 26.6 2020.

Essi Kuokkanen: Walking with ghosts, 2020.

Att måla är som så mycket annat en balansakt. Hur målar du om och med känslor, utan att fastna i sentimentalitet? Hur använder du humor utan att bli putslustig? Hur berättar du en historia utan att det blir illustrerande? Hur tar du till de stora uttrycken utan att bli patetisk? Till sist ska det ju bli konst, någonting som går utanom och ovanom och ibland underom det sentimentala, putslustiga, illustrerande och patetiska. Konst är ett ständigt arbete att gå utanför och bortom det förväntade. Ibland lyckas det.

Och det gör det allt emellanåt för Essi Kuokkonen. Hennes stora, tydliga gestalter rör sig nära seriefigurernas och karikatyrernas bildvärldar, hon berättar med tydliga gestalter som mer eller mindre sorglustigt befinner sig i olika situationer. Många är ute och går med sina hundar, gärna långa och korviga taxar, andra verkar ha ganska misslyckade relationer till blommor. En stor citron svettas och har ett öppet sår. Den heter ”Sour Puss”, en ordlek som kanske inte ska översättas. Den står hur som helst i en pöl. En luta med brustna strängar spelar på den återstående strängen med en arm som förlänger instrumentets hals.

Det finns en sentimental sida som hela tiden hotar att dra ner bilderna i det gråtmilt söta. Melankolin kan fungera som en tröstande snuttefilt, det blir sällan stor konst och heller inte denna gång.

Men så lyfter flera målningar (och några av teckningarna) och skildrar något annat, ett slags galenskap, visioner av människor som dansar med sina egna vålnader, som ligger på rygg och lyfter moln med sina onaturligt långa armar. Då närmar sig Kuokkanens målningar något stort, ogripbart och aningen obegripligt men därför också något som håller bilderna levande längre än för stunden.

I Anhavas källarplan visar Elina Vainio en installation som består av två målningar hängda från taket och belysta i ett mörklagt rum. Hon arbetar med ett slags teckenskrift, som vaga och svårtydda ristningar gjorda i ljust vax på ofärgat linnetyg. Nätlika strukturer i tunna linjer svävar och tycks trassla in sig med andra bredare tecknade abstrakta stråk. Det finns ett arkaiserande drag i målningarna, som om de kunde varit gjorda för oerhört länge sedan eller i ett annat skede av det nyss förgångna. Jag associerar försiktigt till Eva Hesses tidiga teckningar och Nancy Spero när hon arbetade som mest teckenartat. Utställningstexten talar något gåtfullt om fonem och språkljud, och även Edvard Munchs skrik kommer med på ett hörn. Jag vet inte om dessa ingångar egentligen hjälper, men verket uttrycker förvisso något slags språk. Utställningen har ett namn, Uterra, fornengelska för ’utsida’ men också besläktat med ’yttrande’. För mig blir bilderna ett slags orakelskrift som bär meningar som kanske kan men inte måste uttydas. Jag tror inte att bilderna egentligen behöver det dramatiska arrangemanget med ljussättningen i ett mörkt rum, de skulle vinna på att komma ut i dagsljuset och spela ut sina dunkla men också fascinerande utsagor.

Olli Piippo: Felt Certainties.
Helsinki Contemporary, Bulevarden 10, Helsingfors. Till 5.7 2020.

Olli Piippo: Transparent Red, 2020. Notes of P. T. , 2020. Kotti d’Azur, 2020

Det finns konstnärer som ständigt visar sig i nya skepnader. Varje utställning blir en ny giv där inte ens kortleken längre är densamma. Det betyder inte nödvändigtvis en brist på substans – det kan lika gärna vara en rastlös vilja att pröva ny terräng och bryta med förväntningar.

Olli Piippo hör till dessa konstens kameleonter. Samtidigt som jag förundras över hur hans uttryck hela tiden skiftar finns det något som också intresserar mig, som mer handlar om vart Piippo är på väg än var han för tillfället befinner sig. Den förra utställningen var en både mörkare och skörare uppvisning, präglad av stora grå monokromer och mindre ljusa skisser på papper.

I den nya utställningen Felt Certainties dominerar stora målningar med ett slags täta härvor målade med bred pensel eller annat redskap, med något av samma uttryck som när man tvättar en glatt yta med svamp. Det är på så vis kroppsliga målningar som svarar mot konstnärens gester och rörelser. I utställningen blir detta en metod där den enskilda målningen blir en variant i helheten. Det är på gott och ont, för det innebär också att de enskilda verken inte alltid står stadigt på egna ben. Men när det håller, då samspelar färg, rörelse och format till en helhet med visuell tyngd. Färgerna är ofta dovt rött mot en mörkare eller vit grund. Piippo målar i gränstrakterna till den abstrakta expressionismens mer lyriska företrädare, som Cy Twombly och Jay DeFeo.

Mest förbehållslös är jag inför hans mindre bilder, en handfull små målningar i vitt på svart duk. De är som schematiska konturteckningar eller bildinstruktioner till något som förlorat sin övriga förklaring. Det är egentligen i dessa begränsade lekar och undersökningar som jag ser den största potentialen i utställningen.

Tuuli Saarekas: Kaupunkielämää (Stadsliv)
Erkki Nampajärvi: Teckningar
Galleri Sculptor, Södra kajen 12, Helsingfors. Till 14.6 2020

Tuuli Saarekas: Ur ”Perspektiv 3”, 2019.

Det börjar enkelt, återhållet och naturnära. Tuuli Saarekas har samlat sten och pinnar ser det ut som, och ett fordonsspår i lera är också utlagt på golvet. Nästan förstrött är de spridda i Galleri Sculptors första rum. Stenarna är vad utger sig att vara, men pinnarna och leran är av brons. Graden av konstruktion blir efterhand tydligare. I nästa rum hänger en mängd konstgjord natur från en stor och öppen stålställning. Där hänger vad som först liknar växter men som efterhand och allt mer tydligt är saker som knåpats ihop av restmaterial till avlånga stammar, blommor, blad och rötter. Renässansens konstteoretiker talade ibland om en ’andra natur’ som är bättre än naturen, då dess ofullkomligheter kunnat elimineras. Jag tror inte att Saarekas strävat efter att förbättra naturen, utan att återskapa den med alla dess brister och kanske några till.

Jag låter medvetet bli att följa anvisningarna för hur utställningen ska förstås i en mycket vacker textkommentar av konstnären. Det är som alltid så att konstnärens djupast tänkta och kända inte nödvändigtvis är en nyckel till utställningen, utan till konstverkens uppkomst. Att skriva konstkritik är på ett plan att försöka förstå, men samtidigt måste man också vara fundamentalt illojal mot allt det som andra, bland dem konstnären, vill att man ska mena. Men läs texten, för den är fin.

I den sista avdelningen har Saaresta monterat ett slags textila landskapsbilder i stålkonstruktioner. Varje avdelning för sig är fulvacker, sympatisk och rolig, men utställningen som helhet vill lite för mycket och lastar på alltför mycket innehåll, så att det som är lyriskt och lätt aldrig får möjlighet att lyfta.

I Studion visar Erkki Nampajärvi stora svartvita teckningar i blandtekniker. Somliga är figurativa, ofta med något liknande skulpturhuvuden i bilden. Men det är de mest abstrakta teckningarna som fungerar bäst, som inte låser sig vid något avbildande, vilket tycks hämma Nampajärvis gestaltning. När han går lös på pappersytan utan reservationer och bindningar, då är dessa teckningar verkligt fina.

Bild: Alvar Gullichsen: stylized Heaven 2, 2020.

Foto: Pontus Kyander.