Semestern är en klassmarkör

av Janne Wass

Sommarledighetens anor går för samhällselitens del att spåra tusentals år tillbaka i tiden. För arbetarna är semestern som vi känner den knappt 50 år gammal. Trots att semestern instiftades som en rättighet för alla arbetare, har den igen blivit en symbol för klassklyftorna.

Nu är den sköna sommarn här / med lust och fägring stor / Och bruna ben och tunna skor / Och mesen som i holken bor. Så inleder den svenska skådespelaren och vissångaren Allan- Edwall sin sång ”Årstider”. Och visst har sommaren anlänt också till dessa besynnerliga tider, med sol, glass och segelbåtar. Med sina intensiva årstidsväxlingar har Norden berett sina invånare en alldeles speciell kärlek till sommarmånaderna. Att vi ska vara lediga på sommaren – om det sedan är en vecka eller tre månader – är något av en självklarhet för många. Sommarsemestern känns nästan som en medborgerlig rättighet – även om det i dag finns många som inte får ta del av den.

Sommarsemestern i den form vi känner den är i själva verket inte särdeles gammal. Rätten till fyra veckors (25 dagar) semester är inte äldre än att den instiftades i och med en ny semesterlag 1973. 1977 utökades den med rätten till en extra vecka för personer som varit i ett arbetsförhållande i minst 10 år (vintersemester).

Finländarna har i medeltal 30 lediga semesterdagar i året, plus fem arbetsfria helgdagar, vilket gör totalt 35 lediga dagar för en medelsnittsfinländare. Det är något lägre än i de andra nordiska länderna. De flesta av oss väljer att ta ut dessa lediga dagar under de tre sommarmånaderna. Semester har blivit nästan synonymt med sommar.

Redan de gamla romarna

Att människan behöver vilodagar från arbetet för att återhämta sig finns inskrivet redan i de tidigaste religiösa texterna. Men det var romarna som var de första som gjorde tradition av semesterresan. Då romarriket bredde ut sig över Europa och Asien med sina vägar, byggdes en infrastruktur upp kring resandet. Restauranger och värdshus ploppade upp längs med rutterna, och snart uppstod yrken som reseguide för att ta hand om rika romare som begav sig ut på semesterresor runtom i riket. Geografen Pausanias skrev på 100-talet e.Kr. boken Rundresa i Grekland, som ofta framhålls som den första resehandboken.

Efter romarrikets fall inföll Europas mörka tid, med ständiga konflikter och krig, och fritidsresor var under denna period relativt ovanliga, men för de religiöst lagda fanns möjligheten till – i vissa fall plikten av – pilgrimsfärder. Speciellt under senmedeltiden blev pilgrimsfärderna också en populär avkoppling för personer som inte var lagda åt det frommaste hållet. För de bättre bemedlade blev pilgrimsfärden både avkoppling från vardagen och en chans att se världen, samt ett äventyr i goda vänners lag. Ofta behövde det inte betyda långa och svåra färder till andra länder, utan de flesta regioner hade sina egna heliga byggnader och platser att färdas till. En sådan färd beskrivs bland annat med glimten i ögat i Chaucers Canterbury- -Tales från slutet av 1300-talet.

Med Renässansen och Upplysningen vidgades världen och det blev möjligt för allt fler att lämna hemmet bakom sig och ge sig ut på äventyr som passagerare på handelsfartyg eller för att företa så kallade ”bildningsresor” som unga män allt oftare gav sig ut på. Detta var en praktik som kulminerade på 1800-talet, då många inom de akademiska och konstnärliga skråen tillbringade flera år utomlands. I allt högre grad började också resor rekommenderas av hälsoskäl, till exempel till kurorter, där det digra utbudet av förplägnad och förströelse gjorde att för många i den europeiska aristokratin blev badhusen snarare platser för rekreation än rekuperation. I tandem med detta utvecklades på 1800-talet också en flitig ”turism” till herrgårdar och villor på landsbygden där borgerskapet kunde varva ner, vistas i naturen och odla trädgård. Även vildmarks- och vandringssemestrar blev populära bland samhällseliten redan på 1700-talet.

Fru och herr Johnwick semestrar i Jorvas 1918. Fotograf okänd.

Industripaternalism

Semestern som ett koncept för arbetarklassen uppstod under andra hälften av 1800-talet. Anu-Hanna Anttila är Finlands mesta semesterforskare, och författare till avhandlingen Loma tehtaan varjossa (Semester i skuggan av fabriken, Helsingfors universitet, 2005). Vi har försökt nå Anttila för denna artikel, men får väl anta att hon symptomatiskt nog är på semester. I sin avhandling skriver Anttila att semestern är nära förknippad med urbaniseringen och industrialiseringen, som i sin tur förde med sig att klockan och kalendern kom in i arbetarnas vardag.

Enligt Anttila samverkade två faktorer i att semestern infördes och senare lagstadgades. Dels propagerade progressiva borgare för semesterns positiva effekt på arbetarnas effektivitet: Genom att ge sina anställda möjlighet att ladda batterierna fick arbetsgivaren i det långa loppet ut mer av sina investeringar. Fennomanen Yrjö Sakari Yrjö–Koskinen skrev 1874 också att arbetsgivaren hade en plikt att övervaka sina anställdas ”dygdighet, undervisning och hälsa”. Fabrikspatroner grundade servicekontor som bland annat översåg att proletariatet hade tillgång till bostäder, ved och hälsovård. Denna ”industripaternalism” sammanföll med den globalt organiserade arbetarrörelsens födelse. 

Facken träder in

Den organiserade arbetarrörelsen i Finland engagerade sig genast efter sitt etablerande i slutet på 1800-talet i hur proletariatet tillbringade sin fritid. Fokus lades inte bara på att arbetarna borde få rätt till mer ledighet och individuell frihet, men också på att denna ledighet skulle användas för uppbyggliga ändamål och renleverne. Eftersom arbetarna som regel inte hade vare sig tid eller möjlighet att resa, såg man till att det gick att fira semester på eller i närheten av hemorten. Under 1900-talet blev det allt vanligare att fackförbund och andra föreningar tillhandahöll utrymmen där arbetarna kunde tillbringa fritiden, skriver fackbossen Päivi Niemi-Laine i den offentliga sektorns fack JHL:s medlemstidning Motiivi 10.6.2019. Kvinnoorganisationer ordnade sommarhemsverksamhet för arbetarkvinnor och deras barn och runtom i landet öppnades folkparker dit arbetarna kunde göra utflykter. 1904 köpte till exempel nykterhetsföreningen Koitto hyresrätten till Fårholmen utanför Helsingfors, och gjorde den till sommarkoloni för sina medlemmar.

På det stora hela var det ändå få arbetare som på riktigt hade ledig semester före andra världskriget. Den tid som arbetsgivaren gav ledigt användes i själva verket ofta för att tjäna extra pengar på något annat jobb. Attityderna började långsamt svänga på 20- och 30-talen. 1922 skrev Finlands riksdag in i arbetsavtalslagen att alla kontinuerligt anställda personer hade rätt till 6–12 semesterdagar i året. Den stora vändpunkten kom år 1936 då Internationella arbetarorganisationen ILO antog sin konvention nummer 52, i vilken slogs fast att alla arbetare ska ha rätt till minst 12 dagars betald semester. Det blev det slutgiltiga knuffen som behövdes efter decennier av facklig och politisk kamp. Det är värt att notera att krävdes internationella fackliga påtryckningar för att de nordiska länderna skulle instifta sina första egentliga semesterlagar, och att det ingalunda var det liberala marknadssamhällets förtjänst att vi i dag har betald semester, som det ibland påstås. Semesterlagar som gav arbetarna rätt till två veckors betald semester stiftades i Sverige 1938 och i Finland 1939. Så mycket semester blev det ju ändå inte under de följande åren, eftersom Vinterkriget bröt ut bara några månader senare.

Bilsemesterns intrång

Då finländarnas levnadsstandard snabbt förbättrades efter andra världskriget, och den europeiska ekonomin blomstrade under uppbyggnadens tid, skärptes också kraven från arbetarrörelsens sida på mer ledighet. Att världen såg väldigt annorlunda ut då beskrivs av att det redan i slutet av 30-talet, innan krigsutbrottet, tillsattes en statlig kommitté för att utreda hur proletariatet skulle fira semester. Arbetarnas turistförbund och Semesterförbundet, båda grundade i slutet av 30-talet, var centrala för utvecklingen av turismnäringen i Finland, och framför allt för att det uppstod semestermål i landet för arbetarna att resa till. Runtom i Finland grundades stugbyar, där arbetarna ingalunda skulle slappa och dagdriva, utan ta del av föreläsningar, företa ordnade utflykter till museer och göra sommarteater. Förbunden ordnade också charterresor utomlands – redan före kriget ordnades semesterresor till de nordiska länderna och Sovjetunionen, och utbudet vidgades efter kriget. Det var ändå få förunnat att kunna åka på semesterresor, eftersom lönerna inom industrin och servicebranschen var så låga att en vanlig arbetare knappast hade råd att betala för längre resor än till Sverige. Bil- och båtsemestrarna ut till sommarstugor, campingplatser eller naturen blev däremot allt mer popukära. Sådan var situationen ända in på 60-talet.

Hälsa och renleverne poängterades i semesterpropagandan under 1900-talets första hälft. Bilden är tagen på Elantos anställdas semesterkoloni på Sumparn utanför Helsingfors på 1950-talet. Foto: Eino Heinonen.

Till Las Palmas

Efter efterkrigstidens svångremsår växte inte bara ekonomin så det knakade på 60-talet, utan arbetarrörelsen och vänstern hade luft under vingarna och fick igenom en rad reformer som förbättrade arbetsförhållanden och höjde lönerna inom de flesta branscher. Efter en lång process förkortades mellan 1966 och 1970 arbetsveckan från sex till fem dagar, och 1973 trädde den nya lagen om fyra veckors semester i kraft.

Semesterförbundet öppnade nya semestermål, köpte nedgångna gamla herrgårdar på landet och byggde allt fler stugbyar.

”Såna här semestermål blev centrala platser för tillbringa fritid på då verksamheten i många folkets hus kördes ner på 60-talet”, säger Anttila i en intervju för Turun Sanomat från 2005.

Också arbetsgivarna, framför allt inom industrin, engagerade sig i semesterfirandet, byggde semesterstugor, ordnade utflykter och sommarkolonier för barnen. Det här var en period i historien då stora arbetsgivare ofta anställde folk mer eller mindre på livstid. Det fanns hos många arbetsgivare ett utslag av den von Wrightska socialliberala tanken om att arbetarnas sak också var arbetsgivarnas sak. Denna tanke försvann ändå med nyliberalismens intrång, och fackförbunden och i allt högre grad privata aktörer tog över finländarnas semesterarrangemang.

Den första charterresan från Finland till Las Palmas företogs 1956 med ett propellerplan, och bara resan dit tog fyra dygn. Hela paketet kostade 20 000 mark, och var således inte ett något nöje för arbetarklassen. Men under 60-talet etablerades sig flertalet charterbyråer i Finland och övergången till jetplan förkortade avsevärt resetiderna. Priskrig mellan resebolagen sänkte också priserna på resor till de populäraste målen Mallorca och Kanarieöarna. Och på 70-talet bidrog den förlängda semestern till att allt fler arbetare kunde börja kosta på sig semesterresor till Söderns sol och exotiska destinationer. Det var också under denna tid som semestern började likna det vi idag känner som semester.

Semesterfritt med snuttjobb

Att charterresan till Kanarieöarna blev ett folknöje betyder ändå inte att den var alla förunnad. Tvärtom blev semesterfirandet ett av de tydligaste stigmana för fattigdom. Då den breda medelklassen hade råd med solsemestrar och skidresor till alperna, blev snabbt kontrasten till låginkomsttagarna som inte hade råd eller tid för flygresor, parasolldrinkar och hotellövernattningar tydlig. Det tog 50 år innan ”hemestern” blev trendig.

Idag är den tydligaste semestertrenden kanske just problematiseringen av semesterresan. Vi är (eller borde vara) medvetna om de negativa sociala och ekologiska följderna av vårt resande, och även om utlandssemestrarna inte har minskat nämnvärt, har vi åtminstone blivit bättre på att hitta på skäl för att rättfärdiga dem.

Avigsidorna med utlandssemestrar är en smärtpunkt som har diskuterats flitigt under de senaste åren. Mindre uppmärksamhet har ägnats det faktum att arbetslivets förändringar omöjliggör något semesterfirande alls för ett allt bredare befolkningslager. Våra semesterlagar är, liksom så mycket annat inom arbetslagstiftningen, uppbyggda enligt 60- och 70-talets verklighet då företag ofta anställde sina arbetare för livstid. I dag, då det nyliberala effektivitetstänket har tagit den mänskliga faktorn ur arbetslivet och reducerat det till ettor och nollor, har vi bland annat de absurda situationerna då personer med fast anställning tvingas söka sina egna jobb. En yngre generation ser ofta med förundran på arbetstagare som suttit vid samma bord i 30 års tid. Det här är snuttjobbens tid, projektarbetarnas, frilansarnas och ”lättföretagarnas” tid.

Fackens ansvar

Det har alltid funnits arbetsgrupper som inte haft rätt till betald semester, företagare till exempel. Men förr var företagare något man i regel blev efter noggrant övervägande och med eget beslut. Att bli företagare betydde ofta att man ”valde bort” säkerheten som en anställning gav. Det var under thatcherismen och reaganismen som nio-till-fem-jobbet till exempel inom populärkulturen började framställas som själadödande tråkigt – man ville locka folk till företagandet. I dag är du företagare om arbetskraftsbyrån bestämmer att du är det, och det bästa du kan hoppas på är ofta ett halvt års projektarbete eller obetald arbetspraktik, som naturligtvis inte genererar någon semester.

Avsaknaden av semester är inte den enda avigsidan med den ökade mängden icke-traditionella anställningsförhållanden. Det påverkar också till exempel pensionen och arbetarsäkerheten, då frilansare och ”lättföretagande”  underleverantörer inte omfattas av arbetshälsovård eller andra lagstadgade stödtjänster och försäkringar. Den mentala belastning som skapas av att aldrig vara riktigt ledig och inte kunna planera för mer än högst ett halvt år framöver ska inte heller underskattas. Hur ska du till exempel planera en semesterresa för sommaren om du i januari inte vet om du kommer att få någon lön i mars?

Det finns starka politiska och ekonomiska krafter som driver på en prekarisering av arbetslivet, eftersom man kan kringgå normal arbetslagstiftning och kollektivavtal genom att ha så få regelrätt anställda som möjligt. Samma krafter propagerar också för skapandet av en ny låglöneklass i Finland, med motiveringen att den skulle gynna sysselsättningen genom att ge unga och invandrare en inkörsport till arbetslivet. Existerande exempel som städbranschen eller matlerevansbranschen visar snarare på att denna låglöneklass i själva verket riskerar att bli en klassfälla för lågt utbildade, marginaliserade och invandrare.

Det var fack- och vänsterrörelsen som tvingade fram våra nuvarande semesterlagar för att svara på sin tids behov. Men antalet fackanslutna sjunker stadigt i Finland, inte minst på grund av en systematisk svartmålning av facket i borgerliga medier. Fackförbunden var också väldigt långsamma med att börja driva de icke-traditionellt anställdas sak, och har vaknat till situationen på allvar bara under de allra senaste åren. Semesterns historia visar att facken besitter en makt som går utanför kollektivavtalen. Trots deras försvagade position, har de stora centralförbunden, med FFC i spetsen, fortfarande enorma muskler för att påverka den finländska lagstiftningen genom lobbyverksamhet och aktivism. Tiden må utvisa om de musklerna är tillräckliga för att stå emot storkapitalets lobbyister på andra sidan staketet.

Utmaningen för facket och vänstern i dag är att arbeta fram en modell för en ny arbetslagstiftning som bättre tryggar de oregelbundet anställdas och egenföretagarnas rättigheter. Till detta hör, helt i den existerande arbetslagstiftningens anda, rätten till vila och rekreation utan att man sätter sig själv i konkurs. Med det minskade stödet för socialdemokratin runtom i världen accentueras bara fackens betydelse i detta arbete. Fackförbunden har kanske inte varit så här viktiga på 50 år.

Allan Edwalls visa då? Jo, den slutar så här: Och man är ledig och fri / Och det skiter man i / För det kvittar snart hur det ska bli.

Översta bilden föreställer Drumsö campingplats på 60-talet. Foto: Volker von Bonin. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.