Bland guld och gröna skogar

De gigantiska skogsbränderna i Amazonas härjar för fullt då vi fattar beslutet att resa till Franska Guyana för en månad under hösten 2019. Hur har vi aldrig tidigare som högutbildade nordbor hört talas om Frankrikes utomeuropeiska departement i nordöstra Sydamerika?

Känslan är som att hoppa på en pendlande lokalfärja mellan fastlandet och en glest bebodd ö då vi stiger ombord på flyget från Paris till Cayenne, huvudstaden i Franska Guyana. Majoriteten av passagerarna på ”inrikesflyget” över Atlanten verkar nämligen vara på väg hemåt efter ett besök till Egentliga Frankrike, la Métropole. Med Air Frances frankofilt uppeggande reklamsnuttar i bakgrunden och världshavet under fötterna föreställer vi oss vara astronauter i en rymdfarkost på väg bort från vår hemplanet mot en avlägsen satellit.  Denna satellit, kolonialtidens drabant i fjärran väster är tillräckligt långt borta för att knappt synas i radarn men ändå inom räckhåll för moderstjärnans långtgående dragningskraft.

Väl framme i Cayenne väntar vår kontaktperson på oss som lovat hjälpa oss med det praktiska under resan. Hen är antagligen lika lättad som vi över att vi hittat varandra på flygfältet eftersom vi inte känner varandra sen tidigare. Hen är faktiskt den enda vi känner i departementet. Officiellt är Franska Guyana alltså ett av Frankrikes 101 departement – som ungefär motsvarar finländska län. Frånsett den vilda skogen som växer tätt intill vägen liknar trafiken överraskande mycket den i Mellaneuropa. Vägnätverket är i rätt så bra skick trots den oavbrutna rusningen längs ringleden, bilarna är i europeiska mått av hög standard och så gott som alla plåtar bär den bekanta EU-symbolen.

Men det är inte bara det franska tillägget i namnet på departementet eller det europeiska emblemets närvaro i gatubilden som påminner om områdets koppling till det gamla kolonialväldet. Det officiella språket är franska, ortnamnen är franska och tv-kanalerna är franska. Trots att Franska Guyana är idag en del av Frankrike och därmed har hört till EU sedan länge, känns det absurt att kunna köpa inhemsk camembert och bordeauxvin med euro mitt inne i regnskogen. Efter en sådan insikt får man som EU-medborgare damma av sina inlärda uppfattningar över europeiskhet och dess innebörd. Att Frankrikes och hela EU:s största nationalpark, Parc amazonien de Guyane, de facto ligger i Sydamerika ger budskapet i unionens motto ”förenade i mångfalden” en helt ny mening.

29. september, Mont Bourda. En kort naturstig börjar direkt bakom vår lägenhet. Vi bestämmer att ta oss en tur trots hettan. Att stiga in i en regnskog känns som att stiga in i ett tempel. Växtligheten omsluter oss från alla håll. Det är betydligt mörkare under trädkronorna, och himlen syns knappt. Nästan skymningsljus. Vi märker att vi nojar oss över alla spindlar, ormar och andra potentiellt farliga djur som vi läst om och sett i naturdokumentärer. Ett konstant kras av torra löv runt omkring oss får oss på helspänn. De faller högt ovanifrån då vinden sakta smeker trädtopparna. Vi känner inte igen en enda art. Ljudet av syrsorna bedövar. Svetten rinner och vi går längre in, uppåt mot den högsta punkten. Otroliga löv får oss att stanna i förundran. Färgupplevelsen blir nästan monokrom, den gröna färgen är så total att ögat vänjer sig rätt fort. De några få färggranna blommorna lyser till som fyrar då vi går förbi.

Under den första veckan bor vi med utsikt över staden och kustlinjen. Vi kan följa med hur tidvattnet ömsom avslöjar och ömsom döljer den gyttjiga bottnen på stranden. Det slammiga vattnet, som grumlas av sedimentet från floderna, är tillsammans med den olidliga hettan troligtvis en av huvudorsakerna till att departementet inte lockar till sig turism.

Cayenne grundades 1643 av franska kolonisatörer. Staden är byggd runt de gamla kvarteren och landmärkena från straffkolonitiden 1852–1939 då Frankrike deporterade fångar bland annat till den ökända Djävulsön (Île du Diable). Många har kanske hört om det hårdbevakade fängelset på ön via Henri Charrières självbiografiska roman Papillon. I Egentliga Frankrike präglar straffkolonitiden fortfarande starkt de äldre generationernas uppfattning om departementet.

För att göra närmare bekantskap med staden och dess liv, bestämmer vi oss för att besöka marknaden i centrum. Stämningen är behaglig men utbudet på grönsakerna och frukterna är snävare än vi på förväg hade föreställt oss. Det mest häpnadsväckande är ändå den skyhöga prisnivån på produkterna som står till salu. Vi får höra att en del av frukterna som säljs i butikerna måste fraktas till la Métropole och sedan tillbaka för att genomgå en EU-stadfäst kvalitetsgranskning – trots att produkterna är odlade i närområdet eller i grannländerna. Den strikta övervakningen över de importerade livsmedlen samt den transatlantiska leveransen förklarar delvis varför handeln lokalbefolkningen emellan är svårare än behövligt och samtidigt varför Franska Guyana är Sydamerikas dyraste ställe. Halvmogna tomater för 8 euro kilo. Vi skippar dem och nöjer oss med ett par auberginer och några andra grönsaker för att inte bränna hela veckans matbudget på en gång.

Korrupt skolverk i öst

Den abrupta höjdskillnaden mellan vägen och det vilda runtom får landskapet att framstå som en ogenomtränglig barriär då vi kurvar längs den asfaltbetäckta skåran genom regnskogen mot Saint-Georges. Kollektivtrafiken lyser med sin frånvaro. Ungefär 80 km från vår destination blir vi stannade för passkontroll. Franska soldater kollar noggrant igenom våra papper och undrar säkert varför två finländare har tagit sig hela vägen hit. Detta får oss att inse att vi faktiskt nu kommit till utkanten av EU:s yttersta randområde. Härifrån framåt blir den franska avgränsningen mot Sydamerika allt mer suddig.

Efter tre timmars resa är vi framme. Saint-Georges är en liten stad vid floden Oyapock som gränsar till det östra grannlandet Brasilien. Båttrafiken över gränsfloden är livlig och bosättningen mittemot staden på Brasiliens sida har vuxit snabbt under de senaste decennierna. En orsak till detta är det växande skolcentret i staden som drar till sig både folk och pengar. Härbärget som vi på förväg reservat en sovplats på för de första nätterna visar sig ligga på en pytteliten ö i mitten av floden. Stället fungerar som en perfekt tillflyktsort efter allt vi sett och upplevt under dagen. När mörkret faller på och förvandlar de motsatta stränderna till avlägset blinkande ljusband, är det bara de frenetiskt golande tupparna på varsin sida av floden som berättar var den ena stranden slutar och den andra börjar. Att ligga i sin säng mittemellan världsnationerna och lyssna till den gränsöverskridande tuppfäktningen väcker både tankar och känslor.

Dagarna därpå får vi bo hos en fransk lärare som vi bekantat oss med vid hamnen. Såsom många ”säsongsarbetare” från Egentliga Frankrike har hen flyttat hit för ett par tre år för en högre lön och en uppfriskande livsförändring. Hen berättar att skolcentret och dess alltjämt utökande verksamhet i grund och botten är korruptiva. En stor del av de brasilianska familjerna vars barn får undervisning i Saint-Georges har mutat skolan för att säkerställa en europeisk utbildning istället för det sämre och fattigare alternativet på Brasiliens sida. Trots detta skulle innehållet i undervisningen enligt henom kräva en utomordentlig uppdatering – och inte bara på grund av att den absoluta majoriteten av eleverna talar portugisiska. Läroplanen i skolan är nämligen densamma som används i Egentliga Frankrike, vilket betyder att eleverna lär sig om den europeiska kulturen, historien, naturen och till och med geografin istället för de lokala motsvarigheterna.

Vi får också höra hur de riksomfattande besluten från la Métropole gällande läroplikt och fast bosättning strider mot ursprungsbefolkningens levnadssätt. Ursprungsbefolkningen har på många håll traditionellt bedrivit svedjebruk. Detta har genom tiderna inte belastat eller orsakat bestående skador i regnskogen eftersom familjerna konstant har flyttat på sig och därmed möjliggjort att naturen alltid kunnat återhämta sig. Nu har familjerna blivit beordrade att slå sig ned permanent bland annat för att barnen skall kunna gå i den kommunala skolan. Detta har lett till spänningar med naturskyddsorganisationer eftersom de försökt förbjuda svedjebruket då regnskogen inte klarar av en alltför regelbunden nedbränning.

Guldivern i väst

Från flyget till Maripasoula ser vi nu som då ljusbruna hål i trädtäcket där skogen förstörts i jakten efter guld. En stor del av gruvverksamheten är olaglig men resurserna räcker inte till för övervakning och guldivern i Egentliga Frankrike visar inga tecken på att sina. Inte ens hos president Emmanuel Macron som visat sitt stöd för det minst sagt kontroversiella guldgruvsprojektet Montagne d’Or här i närheten. Projektet, som är drivet av det ryska gruvbolaget Nordgold, är ett av det största i sitt slag i hela Franska Guyana och orsakar oåterkalleliga skador såväl för naturen som för den närliggande ursprungsbefolkningen. Parallellerna mellan den snäppet större guldgruvan Suurikuusikko i Kittilä, den största i Europa, är slående.

7. oktober, Maripasoula – Saint-Laurent-du-Maroni. Vi vaknar kl 4.00. Packar hastigt ihop våra saker och skyndar iväg mot stranden. Det är fortfarande beckmörkt. Inte en själ syns till. På vägen möter vi en skalbagge som knappt ryms på handflatan. Perspektivet på oss här långt inne i djungeln blir skevt. Hur stora och mäktiga är vi egentligen? Trots varningarna om att båtarna lämnar stranden i gryningen är vi ändå på tok för tidiga. Vi sätter oss på en mur och väntar. Efter ett tag börjar solen titta fram genom morgondimman. Utsikten över gränsfloden är fantastisk. Surinam där på andra sidan Maronifloden med sina små uppradade hus vid stranden och vi i EU. Två så olika administrativa världar men till synes så lika. Så småningom tänds himlen först i röda pasteller för att snabbt blända oss med sin värme. Efter flera timmars väntande hittar vi en långsmal båt med en kapten som går med på att ta oss ombord på den över 200 km långa flodsträckan. Fraktfartyget påminner om en kyrkbåt med en monstruöst kraftig motor i ändan.

Skönt att vara på väg. Vinden viner i ansiktet och den vackra naturen rusar förbi. Under färden passerar vi ett flertal flytande mudderverk som gräver efter guldklimpar ur bottensedimentet och lämnar efter sig kvicksilver och andra gifter i vattnet. Muddrarna är strategiskt placerade nu under dagen på Surinams sida av floden där guldgruvsdriften inte är olagligt. I skymningen kommer de sakta att flytta sig till Franska Guyanas sida i sukten efter saftigare fynd. Med jämna mellanrum kör vi förbi strandremsor där gruvverksamheten fått flodbanken att kollapsa och den ljusbruna sanden lysa naket. Så ser det ut efteråt.

Styrmannen lutar sig överbord för att släcka sin törst. Solen är hänsynslös och vi breder på solkräm. I båten finns det ingen plats för skuggor. Vi plockar upp tomma oljetunnor på vägen. Passagerare hoppar på och av under vägen och får fraktfartyget stundvis att likna mer en flodbuss. Kaptenen hälsar kamratligt på de uppströms färdande fartygen som mestadels är lastade med Coca-Cola och bensin. Inte överraskande att läskedrycken är billigare än dricksvattnet.

Solen har redan hunnit gå ner då vi ger kaptenen en hundraeurossedel och stiger i land. Vid första ögonkastet ser det ut som om vi kommit till Senegal och Västafrika. Helt nya färger, ljud och dofter fyller våra sinnen. Saint-Laurent-du-Maroni är departementets näst största stad och enligt vissa prognoser snart den största på grund av den livliga immigrationen speciellt från grannlandet Surinam. Staden fungerade under straffkolonitiden som en förläggning för politiska fångar och slavar. Från denna tid står kvar bland annat koncentrationslägret Camp de la Transportation som idag är stadens viktigaste turistattraktion. Lägret är beläget i det gamla administrativa kärncentret Petit Paris som fått sitt namn av de ståtligt uppresta ämbetshusen i franskt 1800-talsarkitektur.

Invånarnas mångfald slår oss då vi går bland marknadsstånden. Såsom på många orter runt om departementet, möter vi människor med ursprung från flera kontinenter. Den amerindiska ursprungsbefolkningen lever sida vid sida med bland annat européer från Egentliga Frankrike, kreoler och marooner med afrikanskt ursprung från slavhandeln och hmongflyktingar från Laos som migrerat hit på grund av Vietnamkriget. Trots att befolkningen består av olika etniciteter verkar samlevnaden fungera bra och många har lyckats integrera sig på sina egna sätt till en del av det brokiga samhället. Största delen av livsmedelshandeln är till exempel driven av den kinesiska populationen, därav det lokala smeknamnet chinois för matbutik.

10. oktober, Terre Rouge. Vi har svettats varje dag. Värmen och ekvatorsolen är tung mot våra vita kroppar. Simmandet har inte kommit på fråga då vattnet är fullt av slam och tungmetaller. Under ett enormt mangoträd vid stranden i byn ser vi hur barnen klättrar upp och hoppar ner i Maroniflodens strömmande vatten för att leka och svalka av sig. Ivern smittar. Flera timmar senare har vi badat och känner oss för första gången fräscha och avkylda. Det är tydligen så man överlever värmen.

En axelryckning åt absurditeten

Kvällen innan avfärden hem tar vi en sista sväng med vår kontaktperson till Cayennes centrum. Strax utanför Hôtel Des Amandiers har grupper av palestinska flyktingar samlat sig längs stranden för solnedgången. De har flytt Libanon sedan många månader tillbaka och slagit läger runtomkring staden  i väntan på asyl. Både flyktingarna och de lokala aktivisterna har krävt åtgärder för att reda ut den ohållbara och utdragna situationen men hittills har Frankrike varit ytterst långsam med att behandla saken.

Under den senaste månaden har vi stött på en rad orimligheter från transatlantiska pendelfrukter till kvicksilvermarinerade flodsystem. Vår kontaktperson berättar att folk brukar kommentera situationen med axelryckningar och standardsvaret C’est la Guyane!, vilket väl sammanfattar kraftlösheten inför möjligheterna att påverka sitt eget liv då beslutsfattandet sker på andra sidan världshavet. Frankrikes medvetna politik att hålla sina utomeuropeiska departement gömda för resten av världen gynnar den politiska eliten men lämnar den lokala befolkningen i skymundan.

Vi klättrar upp på en kulle näst intill huvudgatan. Stadens och landskapets konturer försvinner i takt med att solen går ner. Trots mörkret är värmen fortfarande slående. Vi ser på ljusen från gatorna, bilarna och husen och konstaterar att Franska Guyana är fortfarande ett stort frågetecken för oss. 

Foto Alexander Salvesen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.