1998 kom mina mammor ut ur skåpet i den österbottniska byn Nedervetil. Deras öppenhet har banat väg för många, speciellt på den finlandssvenska landsbygden.
Jag kommer från en regnbågsfamilj med två mammor och två barn. Katter och hund också, förstås, och hus på landsbygden. Vi var på många sätt en klassisk kärnfamilj.
Statsminister Sanna Marin har sagt att hennes uppväxt med två mammor var fullkomligt normal, men att tigandet var tungt. I intervjuer i bland annat MeNaiset och Iltalehti har hon sagt att det inte pratades om regnbågsfamiljer på 90-talet och i början av 00-talet. Det är säkert hennes sanning, men det är inte min. Mina mammor, Marina och Leena Furubacka, valde att inte tiga. Vår familj valde att inte tiga. Det blev liksom alldeles tvärtom för oss då mammorna kom ut med buller och bång 1998 i lilla Nedervetil och vi fann oss snabbt i riksmedierna.
Eftersom det hittades nyhetsvärde i två kvinnor med barn det i så kallade bibelbältet i Österbotten så är det nog sant att det talades för lite om regnbågsfamiljer. Men jag hävdar att mina mammor är en av orsakerna till att det började pratas mer.
Den nya kärnfamiljen
I teorin växte jag från början upp i en heterosexuell kärnfamilj. Mamma, pappa, barn. Men i praktiken växte jag upp mest med mamma och hon var hela min värld då jag var barn.
Jag var ungefär elva då mamma och pappa separerade och inom ett år flyttade vi ihop med styvmamma Leena och styvsyster Anna som då var sju år.
Jag var aldrig ledsen eller upprörd över att mamma hittat en kvinna. Jag har en homosexuell morbror och mamma uppfostrade mig med öppet sinne och mycket kärlek. Att hon hittade en kvinna innebar ju att ingen kom för att ta över en papparoll, det kom bara en ny vuxen in i livet.
Men i ärlighetens namn hade jag nog en del problem ändå med den stora förändringen. Det hade inget med Leena och Anna att göra. Jag har sedan barnsben pendlat mellan att vara stark och självständig – och väldigt osäker och rädd för förändringar. Jag var väl mest rädd och arg för att jag inte skulle ha mamma för mig själv längre, och det blev en osäkerhet för mig.
Men då allt stabiliserat sig, upplevde jag att vi blev en riktig kärnfamilj. Både lycklig och trygg. Alltid äta tillsammans, familjesemestrar av olika slag och fina familjetraditioner. Det som väl borde räknas som normalt.
Redan i de första fotoalbumen från den här tiden 1998–1999 har familjebilderna texter som ”Home Sweet Home, Family Sweet Family”. Jag blev snabbt inställd på att denna nya familj var min och den var trygg och fin.
Mamma hade informerat min lärare innan vi flyttade ihop, så att det skulle finnas stöd om det blev problem i skolan. Det blev det aldrig, inte på grund av min familj. Jag var mobbad hela låg- och högstadiet, och också till viss del i yrkesskolan, på grund av min vikt. Det var något som förstås gjorde mitt liv jobbigt, och inget som skolvärlden någonsin fick bukt med. Men min familj kom aldrig på tal, utan den var min trygga punkt.
Förbannelse och välsignelse
Det må hända att det fanns kritiska röster i nejden då mamma och Leena kom ut och vår familj blev ett faktum. Det mest ledsamma var ändå att det inte fanns någon acceptans alls från Leenas föräldrars sida, och kontakten bröts helt med dem.
Vi medverkade i programmet Gogo i Yle väldigt tidigt som nybliven familj. En del klipp finns på Yle Arenan. Jag säger att folks inskränkthet gör mig förbannad och att jag inte förstår deras avsaknad av tolerans. Det märks att jag mer än gärna vill vara där på barrikaden, ohämmat fri.
I programmet pratade också mamma och Leena med kyrkoherde Anders Store och frågade ifall han kunde tänka sig att välsigna dem om en partnerskapslag går igenom. Hans svar resonerade varmt i oss även om vi aldrig varit särskilt religiösa.
– Nog vill jag välsigna er och era barn. Jag vill er allt gott. Jag känner kanske att jag inte har kyrkfolket med mig, men de ska inte få bestämma. Jag vill vara trogen mot Honom, och då kan man bli lite obekväm ibland.
Seta och bögarna tar över byn
År 2000 då mamma blev projektsekreterare för Seta, Organisationen för sexuellt likaberättigande, och öppnade organisationens första svenskspråkiga verksamhetspunkt, i Kronoby av alla platser, fylldes debattsidorna av kommentarer. Nu skulle bögarna ta över byn och domedagen var nära. Det blev ett ramaskri från de negativt inställda, men det fanns förstås också stöd från mer liberala håll. Kyrkoherde Anders Store figurerade och förespråkade kärlek och öppenhet, medan lokalpolitiker och poliskonstapel Pekka Saajoranta var väldigt negativt inställd.
Det uppstod en stark reaktion på det sexuella samlivet homosexuella emellan, även om mamma var en av de som försökte undervisa i att homosexuellas sexliv inte är annorlunda än andras, och borde inte heller uppta så mycket av andra personers tankeverksamhet. Mamma hade börjat arbeta för Seta för att mammorna fått många förfrågningar om hjälp och stöd. Det behövdes någon som arbetade med de här frågorna och hjälpte de här människorna, många av dem mycket olyckliga och i skåpet. Seta-kontorets verksamhet i Kronoby avslutades 2005 på grund av bristande ekonomi. Mamma berättade då för pressen att bara det året hade 700 personer kontaktat henne.
Partnerskapslagen
2001 blev partnerskapslagen äntligen verklighet. Jag gick i högstadiet och hade sytt festkläder i hemlighet. Det är väl det enda tigandet jag sysslade med, och det var för att mammorna skulle få ingå partnerskap utan uppståndelse.
Men trots hemlighetsmakeriet stod lokalpressen utanför magistraten den dagen och väntade på Österbottens första registrerade kvinnopar, mina mammor.
Festdagen var mycket fin och personlig, också på magistraten. Mamma hade skrivit en sång åt Leena som Sonja Biskop framförde och jag tror inte någon av de närvarandes ögon var torra.
Efteråt hölls också en ”bröllopsfest” hemma hos oss, och kyrkoherde Stores närvaro gjorde sig igen påmind. Han höll nämligen sitt ord som han gett i det ovan nämnda tv-programmet.
Jag har inte haft en kristen uppväxt och vår familj har aldrig varit kyrkligt aktiv. Men eftersom det ändå var viktigt för mammorna att bli accepterade, och välsignade, är jag väldigt tacksam över det fantastiska bemötande som Anders Store bidrog med. I mångt och mycket har säkert många församlingsaktiva känt sig välkomnade i gemenskapen just tack vare hans öppenhet och acceptans.
Mina egna tonår efter detta bestod av någorlunda typisk tonårsangst, duktighetssyndrom och hormonell galenskap. Som sig bör. Jag upplevde ibland min familj som annorlunda, men mest för att den var så sammansatt och stabil, jämfört med mångas.
Politisk oskuld tagen
2008 ställde mamma och Leena upp i kommunalvalet i Kronoby som obundna sossar. De kom båda in, Leena med rekordhöga 408 röster. De blev då det första lesbiska paret i ett finländskt kommunfullmäktige. Med glimten i ögat kan man konstatera att de tillsammans satt på nästan tio procent av makten.
I en intervju angående valet sa mamma: ”Visst är det ett framsteg för alla sexuella minoriteter i Svenskfinland att vi är där vi är. Det visar samtidigt att om man är öppen och står för den man är, så har läggningen faktiskt ingen betydelse.”
Adoptionsfrågan var alltid viktig för mammorna och då jag var myndig och redan utflyttad adopterade Leena mig. Min pappa fanns inte med i bilden och genom adoptionen blev jag också inför lagen Leenas dotter.
Mammas arv
Jag brukar säga att det inte var något särskilt med att växa upp i en regnbågsfamilj. För mig var det ju normalt, och det var lyckligt och tryggt. Men förstås är det inte hela sanningen. Dels var det mycket ståhej i början, en kamp mot tigandet som jag helhjärtat tog del i.
Men det var också något alldeles särskilt med den kärlek jag fick se och lära mig av. På grund av åren då pojkar mobbade mig, och en hel del olycklig kärlek, kunde jag lätt ha tappat tron på en fungerande tvåsamhet, dessutom som jag var en sorts skilsmässobarn.
Men mamma och Leena blev mina förebilder då det kom till kärlek. De tillbringade all tid tillsammans, nätterna de var ifrån varandra genom åren kan väl räknas på en hand, och arbetade tillsammans. Jag hörde dem aldrig gräla.
En sådan hundraprocentig enhet är kanske inte möjlig för alla, men den gav mig tillit då det kommer till att kärlek och familjelycka finns på riktigt. De satte vikt vid våra egna traditioner, familjetid, och att äta tillsammans. Sådant som jag bär med mig än idag.
Jeppis Pride ordnades första gången 2014 och var då en viktig milstolpe inte bara för mammornas kamp utan också för hela Österbottens öppenhet.
Mamma fick pris, Träskon, för visat civilkurage. I hennes tacktal säger hon det som genomsyrat hennes arbete under alla år:
”Vad ska man säga en dag som denna? Då känslorna är på ytan. Om jag skulle fått som jag velat skulle inte jag ha fått denhär Träskon. Egentligen tycker jag bara jag har gjort som man ska göra. Inget speciellt. Bara levat, varit och älskat. Och kanske just därför breddat vägen för någon annan att komma efter.”
Hon dog plötsligt 2017, och under Nykarleby Pride det året hölls tal och en tyst minut för henne. Och efter hennes död syntes de stora ringarna hon skapat ännu tydligare.
När jag satt och funderade på hur jag riktigt minns det arbete de gjorde för sexuella minoriteter genom åren så insåg jag hur lite jag faktiskt såg av det som ung. Istället har jag gråtit floder över dem som kom på hennes begravning, eller skrev på nätet, och beklagade sorgen och tackade för det arbete hon gjort. Det finns människor som kanske inte levt idag om inte mamma funnits där för dem. Många som kanske ännu varit olyckliga i skåpet om ingen visat att det är okej att stiga fram. Jag vet bara om en bråkdel, men den översvallande mängd kärlek som visades efter hennes död från för mig helt okända människor var en stor gåva.
Jag är inte lagd åt aktivisthållet. Men att vuxna människor, oavsett kön, ska få älska varandra och ha samma rättigheter som alla andra är och ska förbli en självklarhet. Och jag har tagit ställning bara genom min existens. Som dotter till två regnbågskämpar.