Bottenlöst ymnighetshorn eller ett bräckligt ekosystem?

av Jari Tamminen

För många framstår Lappland som ett ymnighetshorn som man fritt kan ösa rikedomar ur. Denna tanke tar ändå sällan i beaktande dem som bor i området eller vilka konsekvenser jakten på rikedomar har för naturen.

“Alltihop började som ett rop på hjälp”, säger Minna Näkkälä-järvi. Hon för kampanj mot gruvdriften i den så kallade Armen i finländska Lappland. För närvarande hotar gruvprojekt både hennes renskötselområde och hela hennes liv. Nöden begränsar sig ändå inte bara till en inmutning eller en gruva.

För många framstår Lappland som en resursbank som det alltid vid behov går att göra avdrag från. Guldets glimmer har lockat lycksökare sedan början av 1800-talet och skogen har länge ansetts som det gröna guldet. Med uppdämda floder och gigantiska konstgjorda sjöar har vattenkraft skapats.

Allt detta har ändå sitt pris. Gruvorna lämnar efter sig en ödelagd jord och i norr växer skogarna långsamt tillbaka. Årtionden gamla vidöppna kalhyggen duger inte heller mycket till, vare sig för människor eller djur. Under de artificiella sjöarna har man dränkt såväl natur som samebyar, och i de uppdämda floderna har fisken försvunnit.

I dag finns det stora förhoppningar om att en ekektrifierad trafiksektor ska hjälpa till att mota klimatförändringen i grind. Ett av råmaterialen till de ackumulatorer som brukas i elbilar är nickel, som bland annat står att finna i Lappland. Nickelutvinningen har dock en baksida. Över hälften av Finlands gruvor är belägna i Lappland och gruvindustrin producerar kring tre fjärdedelar av allt avfall i landet.

Samerna promenerades över

Gruvindustrins inverkan på miljön är alltid omfattande, och som vi bevittnat i fallet Talvivaara, har konsekvenserna en tendens att sprida sig. Talvivaara har visserligen fått sin beskärda del av medieuppmärksamheten, men samma miljöproblem existerar i samband med ett flertal andra gruvor.

Företaget Akkemman Finland Oy, som ägs av det holländskregistrerade Akkerman Explorations, planerar som bäst att ansöka om tillstånd för malmletning i ett område i den lappländska Armen som de reserverat. Förhoppningen är att de i Hietakero i Enontekis ska hitta just nickel, men också koppar, krom, samt givetvis guld.

Som så ofta tidigare, har samerna ignorerats då gruvplanerna ritats upp. Minna Näkkäläjärvi som tillhör Armens renbeteslag fick överraskande meddelandet om förbehållsanmälan via en WhatsApp-grupp för renskötsel-communityn.

Näkkäläjärvi överklagade förbehållsanmälan till Norra Finlands förvaltningsdomstol och grundade samtidigt Facebookgruppen ”Ei kaivoksia Suomen Käsivarteen” (Inga gruvor i den finländska Armen). Hon började också samla in underskrifter till en adress med samma namn, som ska överlämnas till klimatminister Krista Mikkonen (Gröna) i början av september.

– Det här började som ett nödrop och för att vi återigen hade uteslutits från processen, konstaterar Näkkäläjärvi.

De förändringar i livsmiljön och naturen som gruvdriften medför har omedelbara konsekvenser för den samiska kulturens överlevnad.

– Det här området är avsett för renskötsel och det borde inte gå att göra några större förändringar angående markanvändningen utan att först diskutera med oss. Men samekulturen och renskötseln körs över. Vi har inget skydd av lagen.

Slutdiskuterat

I den finländska grundlagen garanteras samerna som ursprungsfolk rätt till att bevara sin kultur, och det har konstaterats att samekulturen är tätt förknippad med livsmiljön och naturen. Problemet är hur lagarna tolkas och när man väljer att uppmärksamma vilka lagar. Gång på gång verkar det ändå som om gruvdriftslagen kör över alla andra.

Den nuvarande gruvdriftslagen från 2011, som Näkkäläjärvi upprepade gånger återkommer till, är i behov av en revidering, bland annat vad gäller gruvdriftsföreragens ansvar. Ett medborgarinitiativ för en reform har överlämnats till riksdagen, och det borde behandlas ännu under denna mandatperiod.

Många gruvdriftsbolag har, då de fått kritik, upprepat att de önskar dialog med lokalbefolkningen, inklusive samerna. Förhoppningen verkar inte alltid helt ärlig.

– Akkerman skulle ha haft gott om tid att diskutera med oss före de lämnade in sin förbehållsanmälan om ett område som är större än hela Helsingfors. De kunde åtminstone ha kontaktat oss och berättat om sitt gruvprojekt. Nu har de bara kommit och invaderat oss, och vi har inte längre någonting att säga till om, säger Näkkäläjärvi.

– I inget skede av processen har vi haft möjlighet till förhandlingar på jämlika grunder, och nu har vi inte längre några intentioner om att diskutera med dem.

Oåterkallelig förstörelse

Näkkäläjärvis drivkraft kommer från medvetenheten om hur dramatiska och oåterkalleliga effekter gruvorna har på omgivningen.

– I Enontekis utgörs samekulturen just av renskötsel. Det här är ett hot mot hela vårt liv och mot hela samekulturen i området.

Att kombinera gruvdrift och renskötsel på samma område är enligt Näkkäläjärvi helt enkelt inte möjligt. Och fast det inte ens fattats något beslut om inmutande av en ny gruva ännu, så är redan hotet om en något som drabbar regionen.

– Det är en oerhörd börda. Om man tänker på de unga; hur påverkar hotet från gruvan hur de ser på sin framtid? Skulle du själv investera i något som kan försvinna sådär bara?

Näkkäläjärvi påpekar att gruvdriften inte bara drabbar samer. Områdets namn, Enontekis, hänvisar till vattendrag. Eno betyder stor flod eller älv och som namnet anger, rinner Muonio och Torne älv upp i Enontekis, och för med sig eventuella föroreningar ända till havet.

Vidare är Hietakero ett knepigt område att anlägga en gruva på, eftersom det befinner sig långt från vägar och kommunalteknik. Till fots tar det flera timmar att komma från Hietakero till närmaste väg.

– All infrastruktur som behövs för en gruva måste byggas. Vägar och gruvor skulle gå genom betesmarker och oåterkalleligt förändra området. Den sköra och skyddade ödemarken klarar inte av gruvdriftens avfall och konsekvenser, tillägger Näkkäläjärvi oroat.

Staten stöder

Förutom att den nedsmutsning som gruvorna medför ofta, förvånande nog, verkar bli skattebetalarnas sak att städa upp, används skattemedel också för att täcka flera övriga kostnader.

Geologiska forskningscentralen GTK, som är underställd arbets- och näringsministeriet, tar jordmånsprover och utför provborrningar på olika håll i landet. GTK kartlägger områden som är intressanta med tanke på gruvdrift och säljer uppgifterna till gruvbolag. Bolagen gör sedan sina ansökningar på basis av dessa uppgifter.

Kartläggningen i Enontekis, som redan i utgångsläget är mycket problematisk, har alltså utförts med skattemedel på uppdrag av ett ministerium. Efter detta tog Akkerman Finland tillfället i akt och lämnade en förbehållsanmälan till Säkerhets- och kemikalieverket Tukes.

Också då det gäller logistik i samband med gruvdrift har man åberopat statens hjälp. I flera års tid har den så kallade Ishavsbanan framställts som en lösning på långa transporter i norr. Banan, som skulle gå från Rovaniemi till norska Kirkenes vid Ishavskusten, skulle erbjuda en möjlighet att frakta råmaterial söderöver till Kirkenes och därifrån med fartyg vidare via Nordostpassagen. Det har också föreslagits att banan skulle knytas an till den kinesiska Silkesvägen och på så sätt också länkas till den föreslagna tunneln mellan Helsingfors och Tallinn.

Enligt kommunikationsministeriets egna kalkyler skulle spårvägsprojektet inte ens i de mest positiva scenarierna bli ekonomiskt lönsamt, men det skulle tveklöst gynna industriaktörerna. Snabbare och billigare logistik skulle göra också sådana malmfynd lönsamma som i dagens läge inte är det.

Banan skulle gå rakt genom flera renskötselområden och bara i sig utgöra ytterligare hot mot samernas livsföring.

Alternativ finns

Gruvor är givetvis stora sysselsättare och hämtar pengar till området de är belägna i. Men det finns också andra sätt att slå mynt av naturen och regionen i norr. Näkkäläjärvi påminner om att naturen i Armen är värdefull som turistmål, och att en ren natur erbjuder betydligt långsiktigare investeringar än en gruva.

– När gruvan en gång har öppnats, är det enda man kan göra att utvidga den. Och till slut finns det bara kvar ett hål, och det finns inga turister som vill komma och se på ett sådant. Gruvan hämtar jobb och pengar endast under en kort period.

Förutom med att den håller de ekonomiska hjulen rullande, kan gruvan också motiveras med att vi hursomhelst behöver råmaterial, och att det inte heller är problemfritt att köpa dem från annat håll: lika mycket förorenar gruvan utomlands som här.

Men det finns faktiskt inget tvång på att ständigt köpa mer material.

– Om lika mycket resurser skulle sättas på återanvändning av råmaterial som på gruvdrift, så skulle vi inte behöva gruvhål i alla hörn och kanter. Det finns redan mycket kunskap i Finland om återanvändning av material, säger Näkkäläjärvi.

I stället för nytt kunde vi använda gammalt på nytt. Då skulle vi också ha råd att låta råmaterialen ligga vilande i jordens sköte. Detta val kommer naturligtvis inte gruvbolagen själva att förespråka.

Skribenten är en av konstnärerna och aktivisterna bakom utställningen Rájágeassin ı Gränsdragning, som kan besökas på Galleri Sinne i Helsingfors 13.8–6.9.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.