I Michaela von Kügelgens Nationen får vi i korta kapitel följa tre studenter som befinner sig i olika skeden i livet. Alla tre är studerande vid Helsingfors universitet. Mikael är handbollstalangen med proffsdrömmar och besitter den envishet som i idrottssammanhang sållar agnarna från vetet. Saga har ett internaliserat fetmaförakt som knappast hjälps av ett självtvivel gällande i princip livets alla områden. Astrid gör tidigt i berättelsen slut med sin kille och det blir en vändpunkt i hennes liv.
Nationen utspelar sig i en universitetsmiljö jag är inte främmande inför. Redan baksidan avslöjar vad den handlar om: föreläsningar, alkohol, kärleksproblem, studieångest och annat som hör till. Jag har otaliga gånger suttit med pennudden riktad mot ögat för att inte somna under träliga föreläsningar. Däremot är jag inte hemtam när det kommer till det som sker utanför föreläsningssalarna. Det som är Nationen. Festerna. Samkvämen. Som en ungbjörksseg motståndare till allt vad organiserat kul heter undvek jag naturligtvis sittningen. Och sittningen. Och sittningen. Däremot har jag en tydlig föreställning om hur ett dansgolv fyllt av studenter ser ut. Och luktar. På Nationen dricks det kopiösa mängder med sprit och atmosfären är fylld av alla tänkbara mer eller mindre smickrande dofter. Fuldrink. Röv. Svett. Kön. Saliv. Vrickade vrister. Kåthet. Hela tillställningen ackompanjeras av fantasilös men dansvänlig musik.
Apropå rolig så är bokens undertitel En underhållningsroman. För mig hade ”En ungdomsroman” varit mer passande, främst eftersom boken inte är särdeles underhållande, men också för att den ger en inblick i hur livet kan te sig bortom högskoleprovet. Skämten är uppenbara och utan finess. Jag ler en gång och det är när jag föreställer mig vad Saga kallar sin ”skrumpnande livmoder” som ett torkat plommon. Och det är ju inte särskilt kul.
Realistiskt är det alla gånger. Problemen framstår som rimliga och alldagliga. Lätta att känna igen sig i. De rätta sociala plattformarna finns där. Tinder fungerar som väntat och på Instagram och Facebook bidrar man med ungefär samma skit som alla andra.
bokens största problem är att karaktärsutvecklingen aldrig blir särskilt intressant. Det som sker är det som ofta händer människor i tjugo- och trettioårsåldern. Astrid distanserar sig från familjen, går sin egen väg oaktat mammans illa förtäckta bannor. Saga som är den äldre av de tre förgås av sin framtidsångest. Mikael är ung och hanterar motgångar på inte helt konstruktiva vis. Det är i sig ingen brist att som författare följa väl upptrampade stigar – det är nu människans lott. När det kommer till skapande behövs emellertid något eget som tilldrar intresse.
Jag vill däremot ge beröm för att von Kügelgen skildrar sex utan att skämskudden åker fram hos läsaren. Liggen nämns bara i förbifarten precis som det ska vara.
Michaela von Kügelgen:Nationen.
Förlaget, 2020
