Poeten Tobias Berggren avled i somras. Han blev 80 år. John Swedenmark tecknar ett porträtt av en poet som besatt förmågan att uppmärksamma hoppet mitt i förtvivlan.
Tobias Berggren (1940–2020) var som poet verksam i en trasig värld. Han liknar gnostikern Stagnelius – han som skrev att ”ingen önskan fylles under månen”. Världen har gått sönder och är svår att leva i. Och ingenting kommer att rädda oss. Till och med revolutionen låter vänta på sig, förmodligen för alltid. Även om tanken på den kan mäta vårt elände.
Och kärleken. Den gemenskapen går alltid i kras. Med undantag för den oreserverade kärleken till barnen.
Och Gud. Han/hon lyssnar inte medan dikterna pågår utan verkar snarare hålla för öronen.
Det är lustigt att när jag ska skriva en minnesartikel om en stor diktare som jag nästan aldrig träffade i levande livet och nu läser om hittar jag en komisk figur. Men det är inte alls konstigt. Det finns i dikterna. Som är fulla av humor och djupt känd självironi.
Ta dikten i ”Resor i din tystnad” om att tända eld i vedspisen fast det bara ryker in och ryker in och tjejen blir arg på honom och beger sig utomhus. Det ska gå! Och i den stämningen vidgas det hopplösa projektet till att rädda världen:
Det ska gå! Att göra upp eld, att stoppa dendär jävla matchen, att
återinföra socialismen i Chile, att krossa imperialismen, det ska gå
Varefter funderingarna byter fokus, och vedspisen – om än djävlig och egentligen underlägsen moderna apparater så är den en symbol för gemenskap. Och det är därför vi behöver den. Idiotin är således djupt meningsfull, och tål även att skrattas åt.
Den här trasighetsupplevelsen och Guds frånvaro är djupt förankrade i en judisk tradition, så norrbottning han var. Släktskapet med Paul Celan är innerligt, även fast Berggren skriver mycket längre rader, och dikter som ofta svämmar över sina ambitioner tills de återigen stannar upp och fokuserar på någonting förbisett som kanske innehåller räddningen.
Begreppet tikkun fångar både livets trasighet och hoppet om att det ska komma att lagas på ett underbart sätt, förmodligen utan att vi märker det. Messias kommer inte som Konung utan som kanske till och med föraktad trickster.
Så det finns mycket i världen att fästa sitt fåfängliga hopp vid. Och varje uppror är ett aktningsvärt försök, en förövning. Det kanske till och med lyckas. Även om vi själva inte får vara med och njuta av det. Sån är stämningen i den sista diktsamlingen Intifada (2008), som blev sorgligt missförstådd. Och det var tidsandans fel. Antimarxismen. Tobias Berggren kom att bli symbol för den engagerade, marxistiskt influerade sjuttiotalspoesin och framstod i nyliberalismens tid som skämmig och kunde marginaliseras. Vilket alltså är djupt orättvist, eftersom hans analyser alltid var öppenhjärtiga, komplexa och (vilket kanske är särskilt oförlåtligt) väldigt spexiga mitt i allvaret.
Tobias Berggren började som kritiker av språk och ideologi med diktsamlingarna Det nödvändiga är inte klart (1969) och Den främmande tryggheten (1971). Namn och grus (1973) och Resor i din tystnad (1976) var genombrottet, som gav honom en plats att dikta på, med storverk som Bergs-musik (1978) och Threnos (1981). Och den platsen var ambulerande. Den kunde slå upp sitt tält var som helst och börja kväda. På sätt och vis kan många av hans dikter liknas vid jojk. De besjunger platsen, som också kan vara en diktarbroder, en tänkare eller en musik. Och utvinner nya betydelser och hemligheter. Sånt som ingen annan sett. På tvärs mot vad som är överenskommet. Och skapar därmed en stund av hopp mitt i förtvivlan. Men utan illusioner. Trasigheten är fortfarande i fokus. Och naturen genomsyrad av förfall. Ja hans samhällen och landskap är nästan alltid stadda i förfall. Och sammanfall mellan olika verkligheter. Den stora Havdhemsepilogen i Rymden i kväll, alla stjärnorna (1991) inleds så här:
Postkontor, livsmedelsbutik, bronsåldersrösen
i strandskogen, kyrka med romansk absid,
sent 1100-tal, vråk i termiken
över ängsmössens sömn, kvällningen
ibland om förvåren tonsatt
av en vissling på håll, ekdungar
svart slutna kring susande smältor
i augustis glöd, rök
i oktober från brinnande rapshalm, rabbisdrev
och rävskall så ock i himlen
där i solnedgången skapelsen vädrar
sina krängda skinn
(Rabbis är det gotländska ordet för vildkanin.) Man hör omedelbart musiken i orden och i rytmerna och i sammanfallet mellan alla epoker och årstider som blir till en, i en kollektiv hågkomstupplevelse. Allt är samtida. Och insida och utsida kan byta plats. Men musiken är inte programmatisk utan snarare bakomliggande. Musiken är mest av allt det som håller ihop dikterna (och världen). Hans kanske allra bästa diktsamling Tjugofyra romantiska etyder (1987) tar upp utmaningen från Bach och andra och skriver en dikt för varje tonart som skalan tillhandahåller. Det är ett mästarprov som visar upp en mångfald av tonfall och en hel palett av förståelse av vad det är att vara människa. Samtidigt som den är full av tystnad från Honom/Henne som aldrig kan laga oss.
Foto Börje Thuresson
