I sin essä skriver Jessika Holmlund om representationsspråkets fyrkantighet och om hur man kan värna om utanförskapets revolutionära potential och gränsöverskridande empati på sätt som inte tvingar in konstverk i färdiga mallar.
Representation har blivit ett vardagligt begrepp i ett antal diskussioner som förs idag. Ja, slitet, till och med. Det talas mycket om identitet, identitetspolitik och marginalisering med en viss självklarhet. Det tycks vara lätt att ha en åsikt. Debatterna är aggressiva och call out-kultur fungerar, genom bojkotter och sociala medier, som skampåle. Inom kultursammanhang hängs ansvaret på kommersiella aktörer, personer med politiskt inflytande, ansvariga kulturproducenter och enskilda konstnärer. Det är givet att ambitionen att motverka marginalisering genom att skapa bredd inom kulturpaletten är god, men sätten på vilka vi ofta debatterar frågan, bland annat genom att tala om representation, är destruktiva.
Pastischartade berättelser
I vår tids tänkande om representation talar man ofta om hur privilegier förblindar oss från sociala hierarkier i vår tids tänkande kring representation. Men diskussionen vilar också på en idé om att ”se underifrån”. I den senare finns ett klargörande perspektiv på vår sociala tillvaro som kan hittas hos Karl Marx, Simone de Beauvoir, och Michel Foucault. Men skillnaden är att alla dessa filosofer, som också inspirerat de sociala rörelser vi har idag, uppfattar blicken underifrån som radikalt samhällsomvälvande. Frigörande handlar inte för dem om att skapa deltagande eller representation i enkel mening utan om att skapa ett möte där det utstötta synliggör det självbedrägeri som normerna och de sociala hierarkierna bygger på. I korthet: här finns en stor tilltro till utanförskapets revolutionära potential också på ett existentiellt plan. Och kanske är det detta jag saknar i dagens debatter om inkludering, identitet, och representation. Vi har fastnat i ett fyrkantigt kategoriseringsspråk, som om vi letade efter exotiska växter i skogen med Linnéboken i hand. Vi engagerar oss i heta diskussioner om huruvida den ena eller andra gruppen representeras i filmer och serier. Jag säger inte att det inte alls skulle vara värt att diskutera, men den mobbmentalitet som finns i offentliga fora idag och det otroliga tryck som ligger på såväl stora bolag som enskilda konstnärer skapar ett ansträngt klimat där vi lätt tappar fingertoppskänslan. Det här är inte endast en fråga om huruvida vi diskuterar en film eller en musikvideo utifrån hur olika folkgrupper, hudfärger eller etniciteter representeras där och att diksussionen om konsten blir lidande. Nej, nästan ännu värre upplever jag att det är att vi plötsligt blivit så tvärsäkra på hur en viss grupp ska representeras. Vi vet precis vad vi tittar efter och vi tror oss veta hur det vi letar efter ska se ut.
I praktiken leder detta till att alla storbolag kommer att försöka klämma ur sig filmer med pastischartade berättelser som ska visa det vi vill se – där minoriteter som tidigare behandlats med förlöjligande och råhet får upprättelse genom en hjälteroll eller en tillrättalagd skildring om livet som tillhörande minoritet X. Filmer som med några år på nacken börjar kännas daterade, som torkade fossil där det normativa skelettet är lätt att urskilja.
Regnbågshistoria som fenomen i populärkulturen är ett intressant exempel här. Stonewall (2015, bilden) fick enorm kritik för att den placerade en vit, ung kille i händelsernas centrum. Enligt all dokumentering är detta snedvridet eftersom Stonewall Inn framför allt hade ett mörkhyat klientel och det finns vittnen om att trans/genderqueera femmes stod för den mest aggressiva upploppsandan. Filmens regissör Roland Emmerich försvarade sig inför Buzzfeednews med att han själv är vit och gay och att han skrivit filmen på ett vis som är tillgängligt för honom. Utöver detta finns det naturligtvis kommersiella aspekter i detta val: den vita, manliga hjälten är en figur som vi alla lärt oss att identifiera oss med.
Enligt berättelserna ska Marsha P. Johnson, mörkhyad, trans/queen/queer/drag, ha kastat den första stenen utanför Stonewall Inn. Hon dog 1992, något som fastslogs som självmord av polisen men som efter att fallet återupptagits misstänkts som mord. Här finns mycket som är svårt att få bekräftat. Men det är det narrativ vi lutar oss på idag när synliggörandet av mord på trans/queera personligheter är ett av våra representationspolitiska flaggskepp. Och visst sitter jag däruppe och klänger vid masten. Det är sorgligt hur transkvinnor varit ett revynummer såväl i fiktion som i dokumentära skildringar samtidigt som man närmast förväntas bli nedslagen på gatan och felkönad av polis och press när ens lik en dag hittas flytande i någon flod. Men det hindrar mig inte från att få rysningar av hur stela begrepp vi använder oss av och hur homogeniserade narrativ vi jobbar med. Finns det över huvud taget något ”rätt” sätt att skildra Stonewallupproret? Och vad har jag som uppvuxen i Österbotten, årtionden senare, gemensamt med Marsha P. Johnson? Vad händer när vi bemöter en viss berättelse med ansatsen att den ska gå att foga in i vår nutida identitetspolitik, i detta fall transpolitik?
Porträttering
Nej, jag eftersöker inte en film som ska fylla representatiosnhålet för svenskspråkiga transtjejer från Österbotten. Vad jag önskar är att vi började, i alla fall i samband med konst, tala om porträttering istället för just representation. Att vi skulle skilja på begreppen här. Representation kan lika gärna handla om en grå man med portfölj och behändiga juridiska kontakter, någon man valt enligt parlamentariska principer. Porträttering är egentligen det ord jag tänker vi eftersöker. Porträttet är av en särskild person, en situation eller ett sammanhang och det öppnar för att vem som helst kan identifiera sig med det som porträtteras. För det krävs empati för att förstå en människa. Det krävs en viss känslighet, fingertoppskänsla och ett visst mod för att ta sig an ett konstverk.
Jag tror att Hollywood har förhäxat den här diskussionen. De stora filmproducenterna aktar sig för att kräva för mycket av sina tittare, eller av sina konsumenter. De empatiska kopplingarna ska göras med schabloner som talar ett entydigt språk så att vi på en gång fattar vem vi ska sympatisera med, vem som är den skojiga bikaraktären, vem som är skurken etc. Den kommersiella relation som underhållningsbranschen etablerar till oss gör den oundvikligt rasistisk, sexistisk, ableistisk, klassnormativ och allt ont du kan föreställa dig. Våra diskussioner om medmänsklighet, rättvisa och respekt för minoriteter har alltför långt formats i enlighet med den här relationen. Diskussionen om inkludering och representation går sällan bortom de klassnormativa och angloamerikanska värderingssystem som från början är med om att skapa dem. Den går sällan bortom den konsumistiska logik som präglar vårt deltagande som konsumenter och förståsigpåare på sociala medier. Minoriteten ska klämmas in i detta normativa rum, göras sexig eller till ett objekt för sympatier för den allmänna blicken, och allt ska helst vara kortfattat och slagkraftigt – som reklam. Minoritetsblickens revolutionära potential kvävs paradoxalt nog ofta i vår revolutionsiver när den förpackas i klichéer och sloganer. Vissa typer av representationspolitik får ju en i egenskap av minoritet att känna sig ännu mera utanför, när det finns en skolboksversion av hurudan man är, av ens offerprofilering och allmänna artighetsregler för hur en ska bli tilltalad.
Jag menar inte att diskussioner om representation är onödiga, men att vi måste nyansera och vara mer känsliga för hur vi analyserar. Varje situation är ny. Och sociala fenomen är mångfacetterade.
Den risk jag ser här är en avhumanisering, där fokus på kategorier skapar en situation där du kan tilldelas sympati och politisk inkludering men lika snabbt kan berövas den. En stelbent identitetspolitik ser jag som ett tecken på att vi blivit så cyniska att empati och medmänsklighet knappt är något vi vågar drömma om. Bara att skriva orden får mig att känna mig pekoralisk, religiös och allmänt förlegad.
Porträttering av det marginella kan också synliggöra repressioner hos den majoritära tillvaron, utmana våra uppfattningar, istället för att endast, som tillägg, påvisa att ”det här finns också – vid sidan om det normala!” Det mänskliga glimtar fram precis där vårt enhetliga yttre spricker, där vår komplexitet och indvidualitet blottas. Jag menar, även den omtalade heterosexuella, vita mannen har antagligen en massa underliga saker för sig och är knappast så monolitisk som vi ofta får hen att framstå som. Vi måste ge plats för en mångfaldssyn som inte endast handlar om att lägga till nya kategorier. Vi måste ge berättelserna, porträtten, rum att spränga gränser. Det här ligger på var och ens eget ansvar – det är vi som måste ge konsten det utrymmet.
