”Vi har inget bruk för granater, bara solidaritet”

av Pavel Petrov & Janne Wass

Människorättsaktivisten och valobservatören Marylja Sljaptsova är en av tusentals som gripits efter presidentvalet i Belarus. I en intervju för Ny Tid uppmanar hon finländarna att demonstrera och skriva till sina beslutsfattare.

– Jag vill helst inte använda detta ord, men: hjärntvätt.

Det är den belarusiska människorättsaktivisten Marylja Sljaptsovas förklaring till den till synes sanslösa brutalitet som polisen använt sig av mot de oppositionella demonstranterna i Belarus under protesterna efter presidentvalet 9 augusti.

– De verkar fostras i att demonstranter hatar polis och att vårt missnöje saknar allt förnuft. Därför är jag särskilt stolt över att vi inte ger efter för hämndlystenhet och förstår att våld leder till mera våld.

Jag hade redan hunnit bli orolig över att Sljaptsova hade blivit gripen då hon inte uppenbarat sig för vår distansintervju på den utsatta tidpunkten. Men efter några minuter dyker hon upp: det var bara små inloggningsproblem, lugnar hon mig.

Sljaptsova har arbetat för mänskliga rättigheter och demokrati i tio år, sedan hon anmält sig som vallokalsobservatör i samband med presidentvalet 2010. Då som nu ”segrade” Aljaksandr Lukasjenka och missnöjda medborgare strömmade ut på gatan. Den gången kvävde myndigheterna protesterna i ett tidigt skede, dock minst lika våldsamt, påpekar Sljaptsova. Att protesterna mot valfusket och polisvåldet då blev så små förklarar hon med att många fortfarande föreställde sig att det bara var en marginaliserad, politisk opposition som protesterade och misshandlades.

– Folk associerade sig inte med dem.

Själv poängterar Sljaptsova gärna att hon inte driver någon politisk agenda med sin aktivism.

– Politik handlar om makt och det har jag ingen strävan till. Det jag vurmar för är mänskliga rättigheter och att de upprätthålls. Jag är en människorättsaktivist.

Uppenbart valfusk

Det internationella samfundet har så gott som samstämmigt fördömt presidentvalet i Belarus som varken fritt eller rättvist. Enligt de officiella siffrorna vann Lukasjenka valet med över 80 procent av rösterna. Oberoende opinionsundersökningar eller gallupar i medierna är förbjudna, men inofficiella, webbaserade mätningar gav inför valet Lukasjenka ett stöd på mellan 1 och 6 procent. Enligt internetmätningar i maj var oppositionskandidaten Viktar Babaryka den överlägset populäraste kandidaten fram till juni, då han arresterades och hans kandidatur förbjöds. Flertalet andra populära kandidater förbjöds delta, men trots det pekar inofficiella, och visserligen statistiskt väldigt osäkra, ”vallokalsundersökningar” på att oppositionskandidaten Sviatlana Tsichanouskaja borde ha säkrat en skrällseger med över 50 procent av rösterna. Officiellt fick hon kring 10 procent.

Det här är inte första gången omvärlden och oppositionen anklagar Lukasjenka för valfusk under hans 26 år vid makten, men reaktionerna har aldrig tidigare nått dylika dimensioner. Vissa dagar har över 100 000 belarusier dragit ut i protest på huvudstaden Minsks gator. Enligt Sljaptsova är det flera olika faktorer som samverkat.

– Först och främst: 26 år är helt enkelt för mycket. Samtidigt blottade coronavåren statsmaktens fulare sidor också för den breda allmänheten. Istället för karantän fick vi uppmaningen att bada bastu, istället för medkänsla fick vi cyniska kommentarer om de avlidnas ålder eller övervikt. Lukasjenka och hans regering tappade folkets förtroende.

Fräscha, nya kandidater

En annan orsak till att valet i år var annorlunda än tidigare är enligt Sljaptsova att det dök upp nya, moderata kandidater som varken hade kopplingar till Lukasjenkas regim eller till den etablerade oppositionen: de var i den breda allmänhetens ögon ”obefläckade” av politiken. Sljaptsova säger att hon själv till en början fann deras sloganer om att ”folkets vilja inte går att förfalska” något besynnerliga och naiva.

– De ignorerade alla tidigare förbrytelser och fusk. Deras positiva budskap lyckades ändå aktivera också sådana som annars inte brydde sig om politik.

– Det var väl främst den positiva retoriken om medborgarens rättigheter som aktiverade många och fick dem att till exempel ansöka om att bli rösträknare eller valobservatörer. Då de fick avslag av myndigheterna bidrog det ytterligare till frustrationen, som förvandlades till en bred folkrörelse för rättvisa val.

De folkliga, och till och med överraskande fredliga protesterna efter valet möttes av ett brutalt gensvar från polisens håll. Över 7 000 demonstranter har gripits, hundratals, om inte tusentals har skadats och minst 4 personer har enligt FN:s siffror dödats. Tiotals personer uppges vara försvunna. Filmer från demonstrationer visar på ofta oprovocerat och överdimensionerat våld från polisens sida, och flera av de demonstranter som släppts har vittnat om tortyr och omänskliga förhållanden i häktet. Människorättsorganisationer har anklagat polisen för brott mot mänskligheten. FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet, har fördömt myndigheternas agerande, och noterat att också barn och journalister misshandlats av polis.

Krig mot eget folk

Också Marylja Sljaptsova har konfronterats av polisen under de pågående protesterna. Det var under den fjärde dagen av protesterna som Sljaptsova tillsammans med sin man och några vänner greps av polis medan de åkte bil i Minsk. Hon berättar att i likhet med många andra liknande fall, gav polisen inga förklaringar till varför de greps, inte heller anklagades de officiellt för några brott. Sljaptsova berättar att hon hann radera alla sina appar på telefonen som skulle ha röjt att hon var aktivist.

– Polisen verkar hur som helst inte bry sig om vad man har för position. Vi har ju sett hur de medvetet slår och skjuter journalister.

Det var tur i oturen, säger Sljaptsova, att häktena i Minsk var så fullproppade då de greps att polisen inte hade möjlighet att spärra in dem för någon längre tid, utan de släpptes strax efteråt.

– Poliserna sa åt oss: ”Det var tur för er att vi inte grep er igår, då hade det gått annorlunda till”.

Trots det hann poliserna misshandla och förnedra särskilt mänen i Sljaptsovas följe. Hennes make slogs flera gånger, medan andra tvingades göra armhävningar eller stå på sina knän.

Tidigare poliser som deltagit i demonstrationerna har bekräftat Sljaptsovas misstankar om indoktrinering av poliskåren. En polis som intervjuats av den oberoende nyhetsportalen Tut.by uppger att myndigheterna ”förberedde dem för krig mot sitt eget folk”.

Det här är inte heller första gången Sljaptsova grips på grund av sin aktivism. Senast var år 2012, då hon bevakade parlamentsvalet i Belarus. För att valet skulle godkännas måste valdeltagandet vara minst 50 procent. Opposition och valobservatörer uppskattade valdeltagandet till omkring 30 procent, men den statliga centralvalkommissionen gick ändå ut med ett valdeltagande på 75 procent.

– Strax efteråt greps vi utan förklaringar av OMON (polisens specialstyrkor) och hölls inspärrade en god stund. Våra utländska vänner brukar bli bestörta när vi säger att vi hade tur. Det är ju ett problem i sig att vi tänker och säger så. Maktmissbruk och våld normaliseras när vi accepterar dem ens i små mängder.

Gör EU och Väst tillräckligt för att stöda demokratin i Belarus?

  Man säger ofta att EU och FN gör för lite och att deras fördömanden och sanktioner är löjliga. Men vad annat kan de göra? Jag tror på diplomatiska lösningar. Inte heller ur denna konflikt ser jag några andra utvägar än att stöda civilsamhället och offren för förföljelserna. Jag är emot militära interventioner från vilket håll de än kommer. Därför glädjer det mig att se hur folk utomlands ordnar demonstrationer och skriver till sina beslutsfattare å Belarus vägnar. Det är det bästa man kan göra nu. Vi har inget bruk för granater, bara solidaritet.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.