Visa mig ditt ID

av Trygve Söderling

Det där förkastliga som andra sysslar med. Däremot inte jag, inte vi. Nej, vi talar inte om skåpsupande, vita lögner eller nätporr, utan om den etikett som vid det här laget tycks ha klistrats på de flesta ideologier och inriktningar man kan komma på. ”Identitetspolitik” är något som andra partier, politiker, tyckare, aktivister sysslar med, men frågar man så tycks ingen själv stå för sånt strunt.

Jag började grubbla närmare på den här paradoxen i maj i fjol när Grundfinnarnas ordförande Jussi Halla-aho, av alla mänskor, inte bara hutade åt de blivande regeringsparterna för att ha ”radikaliserats vänsterut” – den kritiken var helt förväntad från högerhåll och kunde lika väl ha kommit från Samlingspartiets Petteri Orpo – utan också för att ha blivit utpräglade identitetspartier (”voimakkaasti identiteettipuolueita”).

”Traditionella teman som arbetarnas sistuation eller miljön har gett vika för mode-teman som fanatiska invandraråsikter, intersektionell feminism eller allmän verklighetskritik”, slog H-a fast (”Jussi Halla-aho syyttää kokoomusta ja keskustaa siitä, että Suomeen on syntymässä ”ennennäkemättömän punainen” hallitus”, Helsingin Sanomat 9.5.2019)

Halla-aho är mycket väl medveten om vilka tomtar, troll och halmgubbar det lönar sig att skrämma anhängarna med. Tacksamt snappar han upp alla modebegrepp ur den dekadenta elitens vokabulär, och bäst funkar förstås de riktigt långa orden som ingen vettig (”tolkun”) mänska skulle ta i sin mun annat än som slagpåsar och svordomar. Både ”intersektionell” och ”identitetspolitik” platsar bra som ”mörkö”-begrepp, bägge innehåller hela sju stavelser. (Ett tips för framtida uttalanden vore ”heteronormativitet”, som går på åtta.)

”Identitetspolitiken” avvisas med andra ord till och med av det mest utpräglat identitetspolitiska partiet i riksdagen, Grundfinnarna. Partiet som tydligare än alla andra målar upp en föreställd etnisk-nationell gemenskap där alla ”eliter” (utom H-a själv, högutbildad doktor i fornkyrkoslaviska) och andra ”främmande” element som immigranter, svenskspråkiga, feminister och så vidare ses som parasiter på den sunda folkstammens kropp. Mycket riktigt anslöt sig Grundfinnarna en månad efter Halla-ahos fördömande av ”identitetspartierna” till EU-parlamentets gruppering ID, som ska utläsas ”Identitet och demokrati”. Visa mig ditt ID, Jussi Halla-aho?

Men också inom den mera traditionella finanshögern är ”identitetspolitik” ett skällsord. I Sverige attackeras ”identitetsvänstern” skadeglatt i Svenska Dagbladet varje gång någon fartblind minoritetsrepresentant har hävdat att ingen utom minoriteten själv får uttala sig om minoriteten (ett feluppfattat ”tolkningsföreträde”). Så klart hedrar det på sitt sätt vänstern att t.ex. stöd för HBTQI+ uppfattas som vänsterpolitik. Men strängt taget är det inte så och borde inte vara så, lika litet som alla slag av Amelia-feminism automatiskt är ”vänster”. Eller på samma sätt som det finns gaypolitiker långt ute på högerkanten, som Pim Fortuyn (mördad av en ”vänster”-djurrättsaktivist). eller vår egen grundfinska clown Sebastian Tynkkynen (känd för en video där han symboliskt låter piska sig på Storkyrkans trappa i protest mot ”tvångssvenskan”).

Om ”identitetspolitiken” får spö från högerhåll så är kritiken inte mindre nådig från vänster. Ny Tid-läsare minns säkert Joel Backströms snyggt argsinta kolumn 2018, där han spårade uppsvinget för ”identitetsmarknaden” till ett allmänt, avpolitiserande konsumtionstänkande: ”Identitetspolitiken är konsumismens närsläkting och nyliberalismens baksida, eller snarare dess aningslöst granna fasad. […] Identiteten hjälper inte, men den tröstar, lindrar ångesten över att inget eget ha att ge. För man är ju ändå finlandssvensk eller astmatiker eller äger någon annan allmänt erkänd identitetsmarkör”. 

Backström fick svar från Mio Lindman och Salla Peltonen (”Identitet handlar om folks liv, inte tjafs”) som visserligen gav Backström rätt i delar av kritiken men tyckte han förhöll sig för bekvämt överlägset till grupper som direkt berörs av till exempel obekväma könskategoriseringar: ”Svidande kritik av rättighetshävdande som inte går i dialog med det den kritiserar, som inte bryr sig om att sätta sig in i det som kritiseras, riskerar bara att bli ett allmänt sanningssägande som talar från ett tryggt, högt berg.”

För mig blev det oklart om det egentligen fanns någon djupare skillnad mellan debattörernas perspektiv; Backström yppade kanske en väl essentialistisk föreställning om mänskors ”sanna jag” i motsättning till ”identitetstjafset”, Lindman och Peltonen å sin sida kom inte riktigt till skott om vad det innebär att ”gå i dialog” med det/dem man kritiserar (är det någon idé att ”gå i dialog” med Sebastian Tynkkynen?).

Uppenbart är i alla fall att det har gått troll i  begreppet ”identitetspolitik”, och i stället för att famla omkring med ett diffust skällsord som man tror att bara kan tillämpas på andra, vore det kanske dags att erkänna att all politisk mobilisering, vare sig vi gillar den eller inte, måste bygga på någon form av identitetstänkande. 

På 1800-talet stod ungefär 70 % av finländarna utanför de fyra stånden; torparnas och hjonens enda ”identitet” var alltså ett slags icke-identitet, vad Marx en gång kallade ”potatis i en säck”. Rösträttsreformen 1906 gav plötsligt 85 % av befolkningen en ny identitet som ansvariga medborgare (85 % eftersom inte heller adelns, prästerskapets, borgarnas och böndernas kvinnor hade varit valbara till lantdagen). Det livliga parti- och föreningsbildandet kring sekelskiftet 1900 och framåt handlade i hög grad om att vädja till, bekräfta, organisera och därmed skapa ett otal identiteter: kvinna, borgare, arbetare, nykter, frikyrklig, svenskspråkig, idrottare, liberal, socialist och så vidare – ofta dessutom ytterligare finfördelade i olika kombinationer (arbetarkvinna, SFP:are, etc.).

”Identiteter” som länge tryckts ner och först under senare decennier ”släppts fria” – mänskor med etnisk bakgrund, religion eller sexualitet som inte liknar den föreställda normen – kan ses som tillskott till detta enorma spektrum av ”identiteter” och de debatter som då uppstår som ett slags växtvärk. Men det är inget nytt i det här: vi har alla en mängd olika ”identiteter”, lyckligtvis. En del viktigare än andra, en del mera möjliga att integrera i och bygga ett samhälle kring än andra.

Min slutsats är att vi alla bedriver identitetspolitik, eller snarare i pluralis: vi har alla en lång rad identitetspolitiska agendor. Kris blir det först när någon ”identitet” tar över så totalitärt att person X med identitet X hävdar att ingen annan har ”rätt” att uttala sig om X, ingen annan kan spela X på en teaterscen, ingen annan kan skriva en bok där X ingår som ett tema. Slutsatsen blir att alla bara kan representera sig själva och ingen annan; vi är tillbaka i samhällets fullständiga atomisering, potatis i en säck. 

Det är den naiva sidan av den så kallade identitetspolitiken, som ingen anser sig själv bedriva. Den är varken vänster eller höger och den borde kallas något helt annat, nämligen fundamentalism.

1 kommentar

Profilbild
Mikke Torvalds 19 september, 2020 - 12:14

Tack för dethär! Jag erkänner mig lättat som en potatis bland andra, med soff- som förled.
Mikke

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.