Den vilande rebellen

av Thomas Gunnarsson

Woyzeck har blivit en omtalad pjäs genom nya uppsättningar och genom Werner Herzogs filmatisering. Men vem var pjäsförfattaren Georg Büchner, och hur ska pjäsen förstås? Thomas Gunnarsson skriver om pjäsens revolutionära potential.

Minns, tidiga tonåren någon gång, mycket tydligt första gången jag såg Werner Herzogs filmatisering av Georg Büchners fragmentartade men i dag tillika klassiska pjäs Woyzeck (1837). Det var strax innan vinterlovet och inpå småtimmarna och jag låg hemma i pojkrummet i nässelfeber sedan en vecka och spelade frenetiskt in filmer på min VHS-spelare. Att jag kom att spela in Herzogs film var väl dock en lycklig slump, eller ska jag kanske säga en olycka i arbetet, för hittills hade min filmsmak varit ytterst och med vilja envist begränsad både estetiskt och dramaturgiskt till Hollywood.

Nåväl. Även om jag inte alls föll för Klaus Kinskis överspel, så hade jag utifrån min egen anarkistiska och antiauktoritära brådmogna världsåskådning ändå genast funnit stark empati med och allmänmänsklig igenkänning i trasproletären Woyzeck. Fröet till min fascination för den historiskt dunkle, politiskt radikala, revolutionära och tidigt bortgångna Büchner hade såtts.

Det jag fastnade för då är också något jag ännu mer i dag ser som det mest talande i Büchners starkt revolutionärt färgade litterära gärning, nämligen att bakom hans skildring av mänsklig misär, maktlöshet och utsatthet finns, om än under hårt förtryck eller slumrande, själva den mänskliga frigörelsen. För vad skiljer egentligen den ensamme och materiellt och själsligt utblottade saten Woyzeck, vars människoöde Büchner med journalistisk skärpa hade hämtat ur verkliga livet, dompterad, förtryckt och hänsynslöst experimenterad på av ett dåtida och med humana ögons mått mätt absurt hierarkiskt samhälle, från en revolutionär?

Det är hos Woyzeck inte så mycket en fråga om bristande vilja eller heller ens handlingskraft, utan om en såväl yttre som inre närmast totalt skymd medvetenhet om det egna jaget och om det omgivande råa klassamhällets politiska och amoraliska beskaffenhet och mörker. Büchner talar egentligen inte till oss som utsatta och definitivt inte som maktlösa, även om omständigheterna kan vara just så kassa. Pjäsen skakar snarare om och väcker den vilande rebellen i oss till liv.

Büchner själv ville med både hela sin litterära och politiska gärning frammana en genomgripande revolutionär anda snarare än enbart fokusera på personlig existentiell vånda, vilket de flesta nutida uppsättningar av Woyzeck febrilt inverterat bara tycks ägna sig åt. Hans egna radikala och revolutionärt politiska engagemang var så pass seriöst menat och handlingskraftigt att det för honom själv och andra inblandade skulle leda till ödesdigra konsekvenser. Mer om det senare. Nu till denna man, som trots sitt korta liv och sin tunna bibliografi skulle komma att revolutionera den moderna teatern och förebåda modernismen.

Georg Büchner föddes den 17 oktober 1813 i Darmstadt i regionen Goddelau i hertigdömet Hessen und bei Rhein. Uppväxt i en akademikerfamilj, var hans tidiga familjeförhållanden både materiellt goda och intellektuellt stimulerande. Han kunde själv tidigt i vuxen ålder genom framgångsrika naturvetenskapliga studier titulera sig både som läkare och zoolog.

Idémässigt var Büchner mycket ett barn av sin tid. Han kom tidigt att fascineras av den franska revolutionen som han ägnade en gedigen del av sina studieår åt. Det rådande tyska intellektuella, politiska och kulturella klimatet, vilket ännu befann sig fjättrat i ett starkt aristokratiskt samhällsstyre, påverkades överlag kraftigt av denna historiska händelse.

Det första som Büchner kom att publicera var den av rebelliskhet ångande åtta sidor långa politiska pamfletten Der Hessische Landbote, som troligtvis tillkom våren 1834, och utarbetades i samarbete med teologen och aktivisten Friedrich Ludwig Weidig (1791-1837). Det som drev Büchner att författa pamfletten, vars uppviglande motto löd ”fred i kojorna, krig i palatsen”, var till stor del den orättvisa och fruktansvärda misär han såg drabba landsbygdens befolkning runt om i Hessen und bei Rhein.

Büchners och Weidigs revolutionära textuella uppviglande, vilken till viss del fick den fattiga landsortsbefolkningen uppeldad men till slut kvästes av polis, fick dem båda eftersökta av statsmakten för så kallat deltagande i statsförräderi. Weidig blev omgående gripen, torterad och satt i fängelset i Darmstadt där han senare begick självmord 1835. Büchner hade turen att samma år lyckas fly över gränsen till Strasbourg.

Trots tumultet fick Büchner två både akademiskt och konstnärligt produktiva år i Strasbourg. Det är här Büchner, förmodligen mycket på grund av försörjningsskäl, författar sitt första drama, Dantons död (1835). Den som kan sin franska revolution känner väl till Georges- Danton, och Büchner använde precis som i sina övriga skönlitterära verk historiskt verkliga personer som underlag för sitt skapande.

Den revolutionäre ledaren Danton var med om att skapa den tribunal som utan domstol, bevis eller vittnen kunde få fienden eller den inbillade fienden till revolutionen dömda till döden. Humanisten och upplysningsmannen Danton kom att inse misstaget med tribunalen och började driva febril verksamhet för att sätta stopp för den. En av den franska revolutionens mest framstående figurer, despoten Robespierre, fångade dock Danton som själv därmed hamnade inför tribunalen där han dömdes till döden. Trots Büchners egna revolutionära agenda, vilken dock alltid bars upp av ett människorättsligt patos, blir Dantons öde i hans händer en mycket nyanserad och tidlös människorättslig andakt över faran med radikalism.

Dramat Dantons död följdes av Büchners enda prosaverk, novellfragmentet ”Lenz” (1835). ”Lenz” handlar om den balttyske Sturm und Drang-författaren Jakob Michael Reinhold Lenz och hans besök hos prästen och pedagogen Johann Friedrich Oberlin. Underlaget som Büchner använde för novellen var de för eftervärlden bevarade dagboksanteckningar som Oberlin förde vid tiden för besöket. Centralt i skildringen är Lenz’ resa in i galenskap. Hos Lenz finner Büchner i det litterära tomrummet mellan romantik och realism en för tiden unik röst. Precis som det senare verket Woyzeck bidrog ”Lenz” med inspiration till modernismens litterära utformning.

En som på senare tid litterärt fruktsamt låtit sig påverkas av Büchner är Steve Sem-Sandberg. Under hans arbete med romanen W. (2019), vilken inspirerades av Woyzeck, tillkom parallellt fyra berättelser med samlingsnamnet Jägarna i Armentiéres – Büchnervariationer, som nu ges ut hösten 2020. Den sista berättelsen i samlingen, ”Oberlin”, skildrar omvänt från novellen ”Lenz” Oberlin ur Lenz’ mentala sammanbrott. Genom lekandet med perspektiven framstår Büchner som en litterär visionär och hans prosa som lustfylld och humanistiskt frihetsmanad.

Büchner fick en doktorsexamen 1836, vilket ledde till en tjänst som anatomilärare i Zürich. Det är här han författar komedin Leonce och Lena (1836), Woyzeck samt dramat Pietro Aretino om renässansmänniskan och den antiauktoritäre Piero Arentino. Det sistnämnda verket skulle dock aldrig bevaras för eftervärlden.

I Zürich 1837, blott 23 år fyllda, insjuknar och dör Büchner i tyfus. Om det inte varit för hans tidiga bortgång går det ju så klart bara att spekulera om han hade blivit en storhet i paritet med Goethe eller Schiller, men det är knappast spekulativt att se att hans inflytande på eftervärldens litterära strömningar och konstnärer i dag kommit att närmast överglänsa de nämnda. Büchner hann finna en konstnärlig frihet i tomrummet mellan romantik och realism som vi i dag tar för given, men som vi samtidigt ännu inte kan låta bli att starkt inspireras och slås av.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.