Alplandskapet har länge setts som en rofylld plats. Hit kommer människor i behov av omsorg, klena och besvärliga varelser. Sanatorier och kurorter har inrättats för de behövande. Den syrefattiga luften har antagits kunna bota lite vad som helst, främst tuberkulos men även reumatism och astma. Även i litteraturen är bergskedjan populär som inramning för skeendet, nu senast i Johanne Lykke Holms nya bok, Strega.
Nio flickor anländer till bergsbyn Strega, däribland Rafaela. De är säsongsarbetare. Tanken är att de ska arbeta på det maffiga men redan nedgångna hotellet. Inga gäster syns till. Istället tomma rum och frukostbuffén som varje morgon svämmar över av oäten mat. Ändå arbetar flickorna. De manglar, torkar, ordnar. Flickorna ska tämjas och disciplineras. Äntligen får de lära sig att bli goda kvinnor. I bakgrunden händer något annat: flickorna hittar varandra. Sammansmältningen påminner om berusning, förälskelse. De nio kropparna rör sig likt en enda varelse. Familjer och pojkvänner glöms bort. Om nätterna åker flickorna in till byn för att dricka örtlikör, röka cigaretter och dela hemligheter. Bland bergen är det som att Rafa och de andra för första gången ser och blir sedda.
Strega är Johanne Lykke Holms andra bok. Förutom skrivandet, arbetar Lykke Holm som översättare. Tillsammans med författaren Olga Ravn driver hon skrivarutbildningen Hekseskolan. Precis som debutboken Natten som föregick denna dag är Strega svår att genrebestämma, bägge frodas i lyrikens och prosans gränsland. Debuten var en abjektal tonårsdagbok, en språkdriven studie av en flickas svällande kropp och dödsdrift. I Strega har det dödsbejakande inte försvunnit, snarare har begäret vuxit sig starkare. Berättandet har vuxit sig fylligare, mer utpräglat. Namnet på byn och boken, Strega, står både för en örtlikör och italienskans ”häxa”. Och nog är det något ceremoniellt och ockult över det hela. Här hittar man läkande örter, spåkulor och månsken. Ofta handlar det om deformering av flickrumsestetiken: dockor med spökögon, svarta rosor, parfymerad liklukt. Cellskräck är ett ord som kommer för mig under läsningen. Att vara fångad i den egna kroppen och kvinnligheten. ”Jag visste att en kvinnas liv när som helst kan förvandlas till en brottsplats.” Rädslan som inuti kvinnor växer och styr både kött och tanke.
Tonen i Strega är teatral, närapå mässande. Varje stavelse är laddad. Detta är en värld där det är naturligt att vakna med lakanen kring sig ”som en liksvepning”. Orden är fylliga och sensuella. Fötter sköljs med kokande vatten, armhålans svett är ”en förnedring”. Gravallvaret i kombination med det vackra kan ses som pretentiöst. Men detta är inte en berättelse som vill vara trovärdig. Istället arbetar författaren med det fabricerade, med skönheten och mystiken. Det hela är så avvägt att man nästan börjar uppfatta texten som en besvärjelse, där varje ord måste ligga på rätt plats för att formeln ska fungera. Och fungerar gör den.
Foto: Jesse Draper
Johanne Lykke Holm:
Strega.
Albert Bonniers förlag, 2020.
