Skuggan och ordet

av Tatjana Brandt

Vad är djup? När handlar vi med största möjliga vidd och kontakt? När har vi luft och perspektiv i det vi tänker och gör? I sin kommande essäbok behandlar Tatjana Brandt dessa frågor med avstamp i Ursula Le Guins böcker om Övärlden. 

I den första boken om Övärlden, A Wizard of Earthsea från 1968, skriver Ursula Le Guin på höjden av genren, boken är en rik och känslig tolkning av ett visst andligt paradigm. Det är en märklig känsla när ett verk tar tag i den förståelse och förväntningshorisont som finns levande i kulturen och fulländar den. 1800-talsromanen gör det ofta liksom flera stora diktare inom högmodernismen. Kanske handlar det på något djupare plan om att en viss tolkningsansats möter botten. Att en del av en tradition når en kulmen, en utsiktspost.

Le Guins subtilt poetiska skildringar av ångestens logik ger boken sitt djup och hör till de vackraste jag läst. Paniken är den flyendes styrka men att fly sig själv och sin ångest är en dålig metod. Det gäller här, som i livet, att vända sig om. Huvudpersonen Ged tar tag i sitt liv och vrider om riktningen. I stället för att fly går han på känn mot den kalla vinden och börjar förfölja sin onda skugga. Han märker genast att den förlorar kraft och att han får större makt över sitt öde. Men samtidigt fruktar han att den kommer att tvinga honom till ett evigt glädjelöst ensamt kringflackande liv. Tänk om den inte går att få fatt? Tänk om det bästa han kan hoppas på är att ständigt jaga det som aldrig kommer  aatt kunna besegras. En annan obehaglig överraskning är att skuggan långsamt allt mer börjar anta hans form. Den liknar honom.

Karl Ove Knausgård skriver i ett tacktal till Svenska Akademin år 2019 (efter att han fått deras stora nordiska pris) om hur mycket Trollkarlen från Övärlden betytt för honom som barn. Han prisar boken för sitt djup och sin insiktsfullhet:

Trollkarlen från Övärlden var annorlunda. Det är en barnbok, så det känns lite konstigt att tala om den i ett sammanhang som detta, men tro mig när jag säger att den enkla berättelsen lodar djupt, ungefär på samma sätt som sagorna kan göra, där det runt det naiva och barnsliga som regel finns ett mörker och i det mörkret glimtar av något som alltid har varit sant. […]

Allt i den här världen, alla ting och alla varelser, har ett eget namn, liksom utanför vardagsspråket, och känner man det namnet behärskar man tinget eller varelsen. Den här förbindelsen mellan ord och ting var djupt fascinerande, minns jag, för den föreföll mig vara sann, på ett eller annat sätt, som att det var så det egentligen var.

Det finns en inre logik i att Knausgård väljer just Trollkarlen från Övärlden och låter bli att nämna de övriga böckerna i romansviten. Tematiken i den första boken är helt i linje med Knausgårds egen.  Det inre mörkret som hemsöker oss, depressionens ständigt hotande närvaro, vikten av att vända sig om och möta sina demoner i stället för att fly dem.

Handlar inte Knausgårds böcker långt om en man som försöker benämna sin skugga för att bli hel? Finna dess sanna namn eller ett mer sant namn för sig själv, ett som inkluderar skuggan. Samtidigt kanske Knausgård också undviker vissa av de utmaningar som Le Guin ska ge sig i kast med i de sista delarna av sin romanserie. Det finns något aningen konservativt eller tillbakablickande i Knausgårds människosyn. Eventuellt ett försök att ta tillvara det jungianska arvet. Eller en ovilja att gå med på individualismen. Men kan vi faktiskt ta tillvara traditionens kunskap utan att slåss med de demoner som vår senmoderna värld ställt i vår väg? Går det att konfrontera sin skugga eller göra upp med sig själv utan att bryta arm med frågor om vad det är för skillnad på det personliga och det individualistiska, vad relationen mellan originalitet och slentrianmässig revolt är, vad det innebär att vara kritisk när det kritiska förhållningssättet går på autopilot och rekommendationen är att alltid stiga på strecket, överskrida varje norm?

Le Guin lodar samtidens psykologiska djup före 68-revolutionen. Skuggan som förföljer Ged tar en skepnad som liknar Geds far. Rektorn, den ärevördige Nummerle, tvingas dö för att sona Geds brott. Den hämmade sexualiteten spelar en viktig roll och representeras i den första boken dels av att det var förföriska kvinnor som ledde in honom på det mörka spåret och dels av att den person ur underjorden som Ged kallade upp när skuggan slank ut var en underskön kvinna, en legendarisk drottning. Men det mest väsentliga är att det är namnet och benämnandet som är nyckeln. Orden har makt över tingen som psykoanalysen över ångesten och logos över intet. Om bara Ged kan benämna skuggan kommer han också att bemästra den.

Vad är djup? Vad vill det säga att ha djup i sin personlighet? I sin syn på världen och andra människor? Vad gör man när man ser ”bortom ytan”?

I tv-seriepsykologin serveras ofta föreställningen om djup genom att en karaktär är tillräckligt 1) ondskefull och självisk 2) motsägelsefull. Det här kan naturligtvis vara underhållande, karaktären blir inte tråkig och tittaren får sig en lagom dos ”överraskningar” eftersom handlingen drivs framåt av oväntade, motstridiga impulser.

Men den här sortens psykologiskt djup som bygger på motstridighet kunde lika väl kallas samtidiga ytligheter eller stridande skikt. Att bara iscensätta handlingar eller drifter som inte ”stämmer överens” eller ”drar åt samma håll” är inte djupt. Eventuellt komplicerat eller roligt men det är en annan sak.

Så vad är djup? När handlar vi med största möjliga vidd och kontakt? När har vi luft och perspektiv i det vi tänker och gör? Resonans i våra ord, botten i vårt agerande? Täckning?

Mycket av det som gör det möjligt för mig att skriva, tänka, känna och vara mig själv är egenskaper som jag förhåller mig ambivalent till. Min fruktansvärda dragning till drömmerier, detta att jag ständigt går omkring med huvudet fullt av overklighet. Jag släpper längtansfullt omständigheternas hårda tryck och ger efter för andra förutsättningar, dialoger, omnipotenta lösningar, suggestiva förskjutningar, förföriska alternativ. Den nästan tvångsmässiga njutningen i att släppa stunden. Varför har jag så svårt att hålla tankarna samlade? Varför tillåter jag verkligheten att bli en huvudvärk som jag stiger ut ur och stiger ut ur. Och till vad? Vad är dessa rytmiska omtagningar, arketypiskt förutsägbara förskjutningar, mjuka böljande plastiska membraner som lägger sig över gator och torg och soffan i vardagsrummet. Landskapet som klyvs, bilden som är två på varandra lagda lager, eller fler. Jag gnisslar tänder över mitt eget huvuds rytmiska puls, detta arketypiska kvarnhjul. Nej, jag är inte originell i detta modus. Halva mitt liv sover jag och andra halvan drömmer jag. Närvaro är en exklusiv söndagshobby.

Så med den lilla fliken tunt flämtande vakenhet, en reva i det stora sömntyget försöker jag tackla livet som getts mig i gåva, denna skrämmande underbara engångsföreteelse. Denna magiskt sammanhållna stund i evigheten. Andetaget. Utandningen. Att vara del av världen. Det gäller att gripa och lovsjunga denna stund. Men hur? Med ett dyslektiskt förvirrat förstånd, gallopperande bokstävlar som attackerar ordens semantiska sida med ljudlikheter och virvlande associationer? Med en närmast drucken relation till tid och rum? Nuet förhåller sig till den övriga tiden, till det förflutna och det möjliga som en bristfälligt hopsnickrad flotte som skvalpar omkring på oceanen. En ynklig båt i detta hävande och bävande svall, i rytmen av enorma grönskimrande berg som bryter ljuset, kaskader av vatten som i gnistrande instabila böljor sjunker in i språken, strömmar ut ur förståelsen. Speglingar på ytan likt gäckande hägringar och fiskar stora som hus som slår med stjärten. Det är inte direkt glasklart.

Ingenting i denna eländiga härva som är jag, är djupt i sig. För det mesta rusar jag runt i färdigt upptrampade spår och brottas med saker som är intill förtvivlan triviala. Till en viss del är jag dessutom en representant för min tid, för mitt genus, för Nordeuropa, eller Finland, för kulturhipsters, akademiker och kulturtanter. Kanske har jag till och med diagnoser? Lätt dyslektisk? Kroniskt förvirrad? Bokslukad? Ibland har jag utfört olika test på nätet med de mest häpnadsväckande resultat. Det är sådant man gör om man är akademisk medelklass med dåligt omdöme och för mycket tid.

Så räcker det med att benämna sitt mörker, bära upp sin skugga? Om man lyckas göra det med någon form av tillkämpad eller spelad värdighet? Att acceptera sina sämre sidor och hålla dem inne i sin personlighet? Jag tror inte det är tillräckligt. Även om det är en bra start.

Illustration: Otto Donner

Texten är ett utdrag ur Tatjana Brandts Läsa tankar. Essäer om geniala böcker och osannolika liv som kommer ut på Förlaget i vår.
Ursula Le Guins (1929-2018) serie om Övärlden (engelska: Earthsea) är förlagd till en stor skärgård omgiven av hav. Serien skrevs mellan 1968 och 2001 och består av sex böcker.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.