I Upplysningens dialektik hävdar Max Horkheimer och Theodor Adorno att barbariet som hotar det moderna, demokratiskt upplysta samhället, med nazismen och stalinismen som extremformer, inte är en obegriplig atavism som utifrån angripit upplysningens emancipatoriska strävan. Barbariets rötter finns i upplysningen själv. Ett bland många exempel på denna destruktiva dialektik är den antirasistiska och övriga ideologikritiska teoribildningens och aktivismens tendens att slå över i sin motsats, en strikt rasistisk logik.
Överslaget visar sig i dogmen att man alltid och oundvikligen talar, tänker och känner utifrån sin position i en samhällelig maktkonstellation: som ”vit” eller ”rasifierad”, som heteroman, transperson, etc. Att tänka själv, inte som en representant för identitetsmässiga kategorier, att tala bara som en människa till en annan, förklaras omöjligt, och varje försök avfärdas som en retorisk manöver med det hemliga syftet att befästa de egna privilegierna. Därmed förnekas upplysningens sokratiska devis, ”Våga göra bruk av ditt eget förstånd!”, som Immanuel Kant formulerade det i slutet av 1700-talet. Upplysning, säger Kant, innebär ”människans utträde ur sin självförvållade omyndighet”, ur den fega tanklöshet som får oss att rätta oss efter vad ”man” anser inom det ena eller andra kollektivet.
Det ideologiska förnekandet av det självständiga tänkandets och det öppna mänskliga mötets möjlighet är en förvrängning av den för varje upplysningssträvan centrala insikten, att vi ogärna ser våra egna privilegier, och att den fördomsfulle inte själv uppfattar sig som fördomsfull. Det är mycket svårare att bemöta andra ”helt enkelt som människor” än vi inbillar oss. Men insikten förbyts i sin motsats om mötets svårighet framställs som en principiell omöjlighet. Bara det möjliga kan vara svårt, och alla exempel som påstås illustrera omöjligheten förutsätter i själva verket möjligheten av ett genuint mänskligt möte. Det är för att vi har en uppfattning om vad det betyder att bemöta människor öppet och jämlikt som vi kan se när de inte bemöts så.
En annan, närbesläktad förvrängning av en viktig insikt är ideologikritikens tendens att utgå från en entydig uppdelning i privilegierade och förtryckta, förövare och offer, och att uppfatta varje invändning eller fråga som de förra riktar till de senare som ett arrogant övergrepp. I princip medger man naturligtvis – det är ju den vedertagna intersektionella analysens grundidé – att olika maktstrukturer samverkar och motarbetar varann på komplicerade sätt, så att den som i ett sammanhang eller avseende är offer ofta i ett annat är förövare. Men i praktiken finns en stark tendens till förenkling och heligförklarande av den som offer definierades erfarenhet: ”If a black person says it’s racism, shut up and listen!”
Också här handlar det om en viktig insikt som förbyts i sin motsats. Förtryckare har alltid en tendens att tala om och för de förtryckta, istället för att lyssna på dem, också när de påstår sig vilja hjälpa dem. Men att lyssna i ordets egentliga mening är inte att ”hålla käft”, utan innebär dialog och att aktivt fråga vidare, och att ersätta en monolog med en annan löser inga problem. I antirasismen kan man också tydligt se samma strävan att upprätta ett tolkningsföreträde som samhällets privilegierade alltid ägnat sig åt, när en aktivistisk minoritet tar sig rätten att tala för de förtryckta. Svart hudfärg räcker de facto inte alls för att en människas erfarenheter ska tas på allvar; särskilt i amerikansk debatt utsätts svarta som ifrågasätter den antirasistiska tesen att rasismen är det allt överskuggande samhällsproblemet för hetsigare diskreditering än vita; de är rasförrädare som har sålt sig till det vita samhället. Devisens verkliga innebörd är alltså: ”If an anti-racist says it’s racism, shut up and listen!”
I bakgrunden spökar drömmen om den rena gemenskapen. Det är också rasismens dröm, vars motstycke är skräcken för ”rasblandning”, att ”vi” ska beblanda oss med, och bli omöjliga att skilja från ”dom”. Antirasismens ”nolltolerans” mot rasister är samma fantasi i ny form: om vi bara lyckas rensa vår offentlighet och vårt kulturarv från rasistiska rester – besudlade ord, statyer, personer – blir vi själva rena. Men fantasin om renhet är förvirrad; vi projicerar destruktiviteten i oss själva och mellan oss på en syndabock, och tror oss genom att offra den bli av med vårt eget mörker. Som René Girard understryker, är syndabocksdynamiken absolut grundläggande i det kollektiva livet. Men också här har upplysningen – nu sedd i sin kristna, snarare än sin sokratiska aspekt – förvandlat dynamiken; också här är det en insikt som förvrängts i den samtida ideologikritiken. Som Girard påpekar, innehåller kristendomen ett radikalt ifrågasättande av syndabocksdynamiken. Jesus offras som tusen syndabockar före honom, men medan offret i traditionella mytologier beskrivs ur förövarnas falska, självrättfärdigande perspektiv, som självklart och nödvändigt, är det offrets oskuld och bödlarnas våld som framhävs i evangelierna. Vårt kristna kulturarv innefattar ett skuldmedvetande över vårt eget kollektiva våld, som visserligen inte har avskaffat syndabockarna, men förändrat deras framträdelseform. Med Girards ord ”fortlever offret hädanefter just i de handlingar som syftar till att avskaffa det, i den indignation som alla översvämmas av i fråga om det som fortsätter att exkludera, förtrycka och förfölja”. Det hatiska våld som denna indignation utlöser utgör förföljelsens samtida form, vår ”sista förvillelse”.
