Louise Glücks poesi är exakt och nästan skoningslöst rak, vilket förmodligen är en förklaring till att den ofta beskrivs som mörk, men det är den inte alls, anser Sebastian Johans som har läst poetens genombrottsverk Vild iris.
Det gick inte att vara alltför missnöjd när den sargade Svenska Akademien meddelade att årets Nobelpris i litteratur tilldelas den amerikanska stjärnpoeten Louise Glück. Ett småtråkigt, väldigt säkert val, menade visserligen en del bedömare. Och visst finns det åtskilliga som kunde ha belönats istället. En utmärkelse med Nobelprisets ambitioner är som bekant alltid i någon mån politiskt, och det finns ett självklart värde i att sprida gracerna. Men Louise Glück är ju i varje fall inte en manlig europeisk författare och man får vara glad för det lilla. Därtill är hon poet och utges på svenska av ett litet kvalitetsförlag – ytterligare ett par av de boxar jag alltid blir glad om man kan pricka av.
Lite mer förvånad var jag kanske för att Glück valdes framom Anne Carson, som har legat högt på gissningslistorna i åratal. Men det berodde i ärlighetens namn kanske mest på att jag själv har läst Carson i betydligt högre utsträckning än jag har läst Glück. Efter att ha tillbringat lite mer sammanhållen tid med Louise Glück har jag dessutom insett att hon är det rimligare valet. De två poeterna liknar varandra i mycket, men där Carson ofta håller upp sin stora lärdom så att den nästan blir en sköld, så är den hos Glück mera ett löfte om att dikterna bjuder in till mängder av oväntade irrfärder. Precis som Tomas Tranströmer är hon en poet som inte stänger ut läsaren, och det ger onekligen Nobelpriset en direkt funktion.
Att Glücks genombrottsamling Vild iris kommer på svenska i samma veva som priset är onekligen en lyckträff. Originalet kom redan 1992 och belönades omedelbart med Pulitzerpriset. Man kan beklaga att det som betraktas som en samtida klassiker inom amerikansk poesi inte har fått svensk språkdräkt tidigare. Men i gengäld är Jonas Bruns fantastiskt balanserade tolkning värd all väntan.
I Vild iris stiger vi in en imaginär trädgård i Vermont. Fylld av blommor, marktäckare, träd och buskar som tillsammans med en berättare som iakttar dem och sin familj, och en halvt frånvarande och inte särskilt tålmodig gudom, utgör bokens röster. De enskilda dikterna fungerar genomgående som små enheter, men spinner tillsammans ett narrativt nät som blir lika tätt och lockande som konstnären Per Nergiz Johanssons trädkrona, som finns på bokens omslag – ett val som författaren för övrigt lär ha varit högst engagerad i.
Det är verkligen inget paradis vi klafsar omkring i. Inte heller är det de trädgårdstokigas våta dröm. Nej, Glücks imaginära trädgård är visserligen högst medveten om att den är dikt, men mycket trogen verkligheten. Glück är exakt och nästan skoningslöst rak, vilket förmodligen är en förklaring till att hon ofta beskrivs som mörk. Det är hon inte alls. Hon väljer bara att se helheten utan skygglappar. Det är också därför – bland alla misslyckade odlingsförsök och arroganta och besvikna växer – som effekten blir så stor när allt för en stund tycks passa och en känsla av förtröstan slår igenom grenverken. Som i följande bild, som nästan är så nött och simpel att den inte borde fungera så bra som den gör.
Jag undrar inte längre var du är.
Du är i trädgården; du är där John är,
i leran, tankspritt håller han sin gröna spade.
Hans trädgårdsarbete: femton minuters intensiv ansträngning,
sedan femton minuters extatiskt begrundande. Ibland
arbetar jag bredvid honom, gör skuggsysslorna:
rensar ogräs, gallrar salladen. Ibland ser jag på
från verandan vid den övre trädgården, tills skymningen
tänder liljorna som lampor: hela tiden
är han fylld av frid. Men genom mig rusar det,
inte som näringen i blomman,
utan som bländande ljus genom det kala trädet.
Kanske är trädgården också en miljö där vi går omkring och med tröstlöst övermod försöker göra oss till herrar över livets kretslopp av födelse och död. Som gudar tuktar vi ogräs och stimulerar återfödandet av våra favoriter. Men som dikterna visar har vår fåfängliga ansats inte särskilt stor betydelse.
Fast något växer det ju alltid upp, även om det inte alltid är just det vi hoppades, och att betrakta trädgården är lika mycket en hyllning till det groende livet som vänder åter, som en beklagan över dess multnande och död. Den cirkulära rörelsen är ett hopp om evighet, men med vårens oförskämda fräschör sticker växterna också ut en retsam tunga åt sina vårdare, som aldrig får uppleva utan bara kan drömma om sin nästa inkarnation. Det är storslaget, det är lättfattligt och det är elegant. I det bokstavliga återgivandet bor hos Glück alltid mängder av existentiella allegorier. Det avskydda ogräset djävulsört tar chansen att säga oss ett sanningens ord:
[…]
Jag är inte fienden,
utan bara ett svepskäl
för att du ska slippa se
vad som sker här i sängen,
en liten bild
av misslyckande. Nästan varje dag dör
någon av dina dyrbara blommor
och du får ingen ro förrän
du utrotat orsaken – alltså
vad som än klarat sig, vad
som än råkar vara tåligare
än dina egna passioner –
[…]
Jag behöver inte dina lovord
för att överleva. Jag var här först,
innan du var här, innan du
planterade trädgården.
Och jag kommer att vara här när bara solen och månen
är kvar, och havet, och den vida ängen.
Jag kommer att vara ängen.
Så mycket hos Glück drar mot det ohanterligt svulstiga, men klarar sig utan att man riktigt vet hur. Kritikern Therese Ericsson konstaterade i en utmärkt understreckare i Svenska Dagbladet (2020-10-16) att det är svårt att säga varför Glück är så förbannat bra, och att det också speglades i den ovanligt intetsägande Nobelprismotiveringen. Det är alldeles riktigt. Ofta när man läser poesi man tycker om så fastnar vissa enskilda fraser eller fragment av bilder, som man sedan bygger sin läsning och omläsning kring. Så är det inte hos Glück. Bilderna är exakta när jag är i boken. När jag stänger den minns jag dem knappt. Det är nästan som att vara förälskad och inte kunna minnas hur föremålet för ens känslor ser ut. Det enda man vet är att man måste vara tillsammans på samma plats. Man måste öppna boken igen.
Louise Glück: Vild Iris.
Översättning: Jonas Brun.
Rámus, 2020.
