En argentinsk dagstidning kallade 25 november ”dagen då världen stannade” – när den nåddes av nyheten om Diego Maradonas död. Argentina älskar att utnämna sig själva till världsledande på olika saker, vare sig det är något positivt eller negativt, men Maradonas betydelse var ingen överdrift. På andra sidan jorden i Neapel samlades tiotusentals människor för att minnas Maradona och det är på förslag att döpa om stadens stadium i hans minne – det torde vara rätt unikt att en utländsk klubbspelare blir ihågkommen på det sättet mer än trettio år senare.
Men inget kan förstås jämföras med Maradonas status i hemlandet Argentina. Folkmassorna kring begravningskortegen liknade, eller överträffade, en statsbegravning, och senare under dagen blev det kravaller när människor försökte tränga sig fram för att få en blick på den stängda kistan.
Han var världshistoriens troligen främsta spelare i världens största idrott, så jämförelser är av naturliga skäl lite svåra att göra (den enda tänkbara rivalen är Brasiliens Pele). Men det är tydligt att känslorna han väckte handlar om mer än enbart hans fantastiska prestationer på planen.
Ett mem som spridits senaste dagarna avbildar Maradonas kritiker som gorillor, en lokal term för antifolkliga fascister ur överklassen, som skriker ”svarting”, ”knarkare” och ”kommunist” efter honom men blir bortdribblade av det kortvuxna bollgeniet. Maradona föddes och växte upp i slummen, i kåkstaden Villa Fiorito, som ett av åtta barn. En liknande bakgrund har flera andra fotbollstjärnor också. Men Maradona bad aldrig om ursäkt för den.
Till skillnad från den städade, småningom ganska småborgerligt smakfulle Pele (som de senaste åren kommit ut som Bolsonaro-anhängare) såg Maradona med sina uppknäppta skjortor, guldkedjor och sin Che Guevara-tatuerade skuldra ut precis som en kåkstadskille som just fått en miljon – en kontrast som han själv noterade och formulerade ”om [Pele] är Beethoven är jag Ron Wood, Keith Richards och Bono tillsammans”. Maradona hade en stor käft, kunde ge dräpande svar på dumma frågor och hade åsikter om det mesta, såväl i fotbollsvärlden som politiken. Under demonstrationerna mot frihandelsavtalet FTAA kallade han George W Bush ”mänsklig sopa”, och han dolde aldrig att han låg ganska långt ute på den antiimperialistiska vänsterkanten. För hans fans från områden som Villa Fiorita var hans framgångar en symbolisk social revansch för dem alla, dubbelt så tack vare hans kompromisslösa offentliga persona.
Samtidigt kan man också bland fattiga med vänstervärderingar möta motsatta åsikten: ”med alla pengar han tjänat, varför lade han dem inte på fotbollsskolor för fattiga istället för droger”. För dem var Maradona – kokainmissbrukaren, fadern som vägrade erkänna sina barn och jiddraren som sade till journalister att suga hans kuk – främst en dålig förebild och ett svek mot skötsamhets- och strävsamhetsidealet; någon som skröt med kåkstadskulturens sämsta sidor istället för att övervinna dem.
Sådana var motsättningarna hos Maradona, både som person och som fenomen i det allmänna medvetandet; så kallade Eduardo Galeano honom också ”den mest mänskliga av gudar”.
