Protesterna mot den nya abortlagstiftningen i Polen kommer å ena sidan knappast att förändra någonting alls. Å andra sidan kan de vara startskottet som förändrar allting.
Allt började med en dom i grundlagsdomstolen – vars legitimitet med rätta har ifrågasatts. År 2019 lämnade över hundra riksdagsledamöter från styrande Lag och rättvisa och högerextrema Konfederationen in en ansökan till domstolen för att fastställa om det var i enlighet med den polska grundlagen att avsluta en graviditet om fostret visar tecken på defekter. Fram tills nu har det varit ett av de tre skäl som godtagits för en abort. De andra är om graviditeten hotar fostrets eller kvinnans liv eller om graviditeten är ett resultat av våldtäkt. Den 22 oktober fastslog grundlagsdomstolen att abort är grundlagsvidrigt även om fostret skulle uppvisa tecken på allvarliga defekter.
Bara några timmar senare bröt protesterna ut. Först spontant på sociala medier, men rätt snabbt också på gatorna. Under de första veckorna ordnades protester varje dag i Polens största städer – både i form av traditionella demonstrationer, men också i form av gatuockupationer, bildemonstrationer och en landsomspännande kvinnostrejk under en dag då Polens kvinnor vägrade gå till jobbet.
I slutet av oktober hölls protester i över 400 polska städer och enligt polisens uppgifter deltog över 430 000 personer i dem. Detta gör dem till en av de största – om inte den största – proteströrelserna i Polens historia. De stöddes på ett tidigare sällan skådat sätt av offentliga personer och kändisar, vissa sådana som aldrig tidigare uttalat sig politiskt.
På varje polsk gata har man sedan dess kunnat se människor som bär symbolen av en blixt, som blivit en symbol för proteströrelsen, och som en polischef från ytterhögern kallat för en ”hitlersk symbol”. Den unga generation som deltagit i protesterna har vuxit fram som ett nytt fenomen. Hittills har det i första hand varit medelålders personer som deltagit i demonstrationer mot den auktoritära regeringen, medan ungdomen har betraktats som ointresserad av politik. Abortfrågan visar att dagens studerande i själva verket är den mest politiskt engagerade generationen sedan 1980-talet.
Att det är just abort som fått demonstranterna på fötter är inte någon slump. Stödet för fri abort har redan länge varit högre i Polen än vad man skulle kunna sluta sig till av landets abortlagstiftning, som redan innan domen i grundlagsdomstolen hört till de strängaste i Europa. Enligt en opinionsundersökning som utfördes i början av 2019 ansåg 53 procent av polackerna att kvinnor borde ha rätt till abort fram till den tolfte veckan efter graviditetens start. De senaste mätningarna visar att siffran i dag är 66 procent.
För att förstå polackernas inställning till abort måste vi gå tillbaka i historien. Under den kommunistiska eran var abort tillåten på grund av de svåra förhållandena i landet, och många kvinnor valde också att göra abort. Därför är det inte bara en ung, välutbildad generation som stöder rätten till fri abort, utan också delvis äldre kvinnor som minns att de själva hade rätt att göra detta val. Visst finns det många äldre polska kvinnor som är konservativa, men under de senaste månaderna har vi också bevittnat hur far- och mormödrar demonstrerat tillsammans med sina barnbarn, och som antagligen inte hade gått med i demonstrationer för till exempel sexuella minoriteters rättigheter.
Kyrkan i skottlinjen
Det stod snart klart att protesterna handlade om mer än bara grundlagsdomstolens dom, till exempel statens attityd mot medborgarna och den katolska kyrkans diktat. Under den första söndagen efter att domen fallit, avbröt demonstranter mässor i katolska kyrkor. Detta skedde bland annat i Poznań, där kring 20 aktivister ställde sig i mitten av katedralen med skyltar som bar slagord som ”Katoliker behöver också abort” eller ”För dem kommer vi alltid att vara Eva”.
Även om vissa av aktivisterna, framför allt moderata kommentatorer och politiker – i synnerhet manliga sådana – ansåg att protesterna borde hålla sig till abortfrågan, tangerade de med all tydlighet också kulturella, religiösa och politiska ämnen. Den här utvecklingen stärktes av ett tv-inslag som sändes i november, som avslöjade att påven Johannes Paulus II närmaste medarbetare Stanisław Dziwisz hade använt sin ställning i Vatikanens hierarki för att sopa pedofilskandaler under mattan.
Religiösa monument har blivit skådeplatser för protesterna, i synnerhet sådana dedikerade till den tidigare påven, som symboliserar patriarkatet och den konservativa kvinnosynen. Flera av monumenten har skadats eller blivit satiriskt ornamenterade. I flera polska städer har aktivisterna ”ändrat namn” på parker och gator som döpts efter Johannes Paulus II, till ”Offren för Johannes Paulus II”. Dylika tilltag har man aldrig sett förut i den polska samhällsdebatten. Fram tills nu har den polska kyrkans position varit oantastlig, och Johannes Paulus II har framstått som en auktoritet för så gott som hela samhället, inklusive den postsovjetiska vänstern.
De pågående protesterna har en gång för alla ändrat på detta. För att kunna uttrycka det de inte tidigare hade kunnat sätta ord på, behövde aktivisterna ett nytt språk, som visade sig vara vulgärt. Protesternas lösen blev det svåröversättliga wypierdalać, som på engelska beskrivits som en motsvarighet till ”fuck off”. Uppmaningen riktades inte bara till högerstyret utan framför allt mot allt som hittills format den polska kulturen: patriarkatet, puritanismen och religionen.
Av den anledningen har protesterna omdefinierat den samhälleliga konflikten. Uppdelningen mellan motståndare till och följare av högern är inte längre den enda, enkla skiljelinjen i polsk politik. Aktivisterna har skapat sina egna regler och trätt över de existerande gränserna och konventionerna. Flera ord och värden har presenterats i ny kontext, vilket synts på banderoller och sloganer med texter som ”Ett helvete för kvinnor”, ”Polen suger” eller ”Frihet, jämlikhet och abort”.
Början på en revolution?
Regeringen har ännu inte officiellt tillkännagjort grundlagsdomstolens beslut, vilket i så fall skulle leda till att det skulle träda i kraft, och abortlagstiftningen skulle bli än mer restriktiv. Regeringen bidar sin tid, och kommer antagligen att tillkännage lagändringen senare, då situationen har lugnat ner sig.
Protesterna fortgår alltjämt, men de är utan tvekan inte lika intensiva som för några månader sedan. Många klagar över att demonstrationerna varit oproduktiva och inte kommer att leda till någon egentlig förändring. Men det här är inte alldeles sant. I Polen råder redan i en helt annan verklighet än den som existerade för några månader sedan.
Tack vare protesterna har polackerna börjat diskutera abort. Flera icke-statliga organisationer som handskas med frågor kring abort har vuxit sig starkare och de europeiska regeringarna har börjat intressera sig för de polska kvinnornas situation. Paradoxalt nog kommer högerregeringens aktioner måhända inte alls att försvåra situationen för kvinnor som söker sig till närliggande länder för att utföra abort. Men den rådande situationen är naturligtvis oacceptabel och speciellt svår för mindre bemedlade.
Den nuvarande abortlagstiftningen har varit i kraft sedan nittiotalet. Rätten till abort i endast de tre ovan nämnda situationerna har allmänt kallats för ”abortkompromissen”, fast det i själva verket endast var en kompromiss mellan konservativa politiker och kyrkan. Hursomhelst har den varit i kraft i nästan trettio år, och har egentligen aldrig på allvar ifrågasatts av någon. Tills nu, då eran för ”abortkompromisser” är över.
Således har abort blivit en språngbräda för en betydligt bredare diskussion. Kanske är detta början på en revolution som kommer att förändra samhället och med det också staten. Även om de stora, synliga förändringarna ligger i framtiden, har något redan förändrats i Polen. Vi talar nu högt om saker vi tidigare bara vågat viska om, och vi konfronterar auktoriteter som tidigare syntes oantastliga. Tiden får utvisa vart det leder oss.
Översättning Janne Wass
Foto Grzegorz Borys
