Marknadsliberalismens masspsykos

av Janne Wass

Helsingin Sanomat publicerade 28.12 en artikel om att upp till 200 000 personer i Finland årligen tvingas ty sig till mathjälp. Den samlingspartistiska stadsfullmäktigeledamoten i Helsingfors, Otto­ Meri,­ reagerade genom att twittra att upprördheten var skenhelig, och att ”de flesta som får mathjälp är helt vanligt folk för vilka ett kort köande är ett billigt pris att betala för en matkasse”. Meris påstående är faktuellt falskt. Institutet för hälsa och välfärd THL uppger att en halv miljon finländare inte har tillräckliga inkomster för att upprätthålla en dräglig levnadsstandard, medan nära 10 procent av befolkningen oroar sig för att maten ska ta slut. Forskning från Tammerfors universitet, Östra Finlands universitet, Kompetenscentret för huvudstadsregionens socialsektor, Kommunsektorns utvecklingsstiftelse och Blåbandsförbundet talar alla klarspråk: de som utnyttjar mathjälp är övervägande fattiga och marginaliserade. Trots anekdotiska vittnesmål om så kallat ”missbruk” av brödköer är detta enligt forskningen inte ett utbrett fenomen.

Detta misstänkliggörande av brödköernas klientel är egentligen inte förvånande. Diskussionen kring social- och arbetsmarknadspolitik har i 30 år präglats av en världssyn som sammanfattades i Francis­ Fukuyamas bok Historiens slut och den sista människan år 1992. Enligt Fukuyamas doktrin är den liberala marknadsliberalismen slutpunkten på civilisationens utveckling (låt vara att Fukuyama senare gjort en mea culpa).

Denna syn på samhällets utveckling genomsyrar nyliberalismen och socialdemokratins tredje väg. För den vanliga medborgaren är budskapet: ”Nu är samhället färdigt. Alla har förutsättningar till framgång, och om ni misslyckas så är det ert eget fel.”

Alldeles följdriktigt har vi (som samhälle) också börjat betrakta fattigdom, arbetslöshet och marginalisering som individuella moraliska tillkortakommanden, snarare än som strukturella problem. I stället för att vidareutveckla samhället för att avskaffa fattigdomen, har vi återgått till en viktoriansk syn på fattigdom som självorsakad. Föga överraskande har vi under de senaste årtiondena, oberoende av om statsministerpartiet varit Samlingspartiet eller SDP, gjort betydligt mindre för att försöka förändra samhället och betydligt mer för att försöka förändra de fattiga människorna. Allt tal om ”aktiverande sysselsättningspolitik” handlar just om detta: vi ser inte arbetslösheten som orsakad av brist på arbete, utan av de arbetslösas låga arbetsmoral. När någon beskrivs som fattig, är det genast någon annan som påpekar hur den personen har sig själv att skylla för sin fattigdom. Vi ger uppbyggliga råd om hur man tillreder billig mat eller uppmanar till att sluta röka eller gå ut på krog. Någon som lever sunt och klokt och har en hög moral kan ju inte vara fattig, är den bakomliggande moralfilosofin.

Tron på det marknadsliberala samhällets fullständighet har skapat ett svaghets- och fattigdomsförakt och en blindhet inför att samhället kan organiseras på andra, bättre sätt. Hur denna globala masspsykos kan brytas borde vara av högsta prioritet för alla vänsterrörelser.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.