Den första satsen av vaccin mot covid-19 nådde Finland under mellandagarna. Diskussionen och vaccinmotstånd är således aktuell igen, men det jag egentligen tycker är intressant är hur kraftigt ifrågasatt hela coronaviruset och alla åtgärder och rekommendationer har varit ända sedan början. Coronaskepticismen föddes långt innan det ens var tal om något vaccin.
Som konnässör av Facebook-kultur gick jag med i Koronavirus info- ja keskusteluryhmä genast då jag hörde om gruppen i mars eller april. Det sakliga namnet gömde bakom sig ett fantastiskt överflöd av vilda konspirationsteorier, obegripligt språk och profilbilder med finska flaggor. Gruppens grundare, sannfinländska riksdagsledamoten Mika Niikko försvann rätt så snabbt ur bilden, men diskussionen fortsätter fortfarande i samma anda, trots sporadiska uppstädningar.
Vaccinmotståndet är bara en liten del av de ”kritiska” coronanarrativen som odlats i gruppen och tusentals andra kanaler. Men i och med vaccinets ankomst måste folk ta ett konkret beslut, vilket synliggör den bredare coronaskepticismen.
Helsingin Sanomat noterade fenomenet i december. Enligt tidningens opinionsundersökning finns det tydliga skillnader mellan olika partiers anhängares inställning till coronavaccinet. Eller snarare mellan ett parti och resten. Vaccinmotståndet är överlägset starkast bland Sannfinländarnas anhängare, varav endast 38 procent uppgav att de skulle ta ett coronavaccin och 40 procent att de inte skulle. Ett likadant fenomen, dock i aningen mindre utsträckning, har kunnat påvisas redan innan covid-19. Enligt en undersökning gjord 2019 av Jonathan Kennedy vid Queen Mary University i London fanns det ett starkt samband mellan vaccinmotstånd och stöd för populistiska partier i västeuropeiska länder.
Vad beror detta samband på? Allmänt missnöje och misstro till eliter och experter, anser Kennedy. Sannfinländarnas Riikka Purra resonerar i liknande banor då HS frågar (men noterar dock att hon själv ”inte har lagt märke till något vaccinmotstånd”, alltså har hon tydligen inte så bra koll på vad hennes partikamrater delar i sociala medier).
Visserligen låter missnöje och misstro som en helt rimlig delförklaring, men räcker det längre? Särskilt då det är fråga om något som ofta innebär mycket mera än bara ett vaccinbeslut. Ett politiskt ställningstagande, en alternativ världsbild. Inte alltid, men i många fall även ett omfattande ifrågasättande av hela den ”officiella sanningen” om coronaviruset. Inte kan ju exempelvis den amerikanska coronaskepticismen förklaras enbart med missnöje, då den är så populär bland just den sittande presidentens anhängare.
I boken Modern Political Communication framför James Stanyer att orsakerna till högerpopulismens framgång på 2000-talet inte i första hand är ideologiska, utan ekonomiska. Det är inte bokens huvudargument, snarare ett sidospår, men erbjuder i all sin enkelhet ett intressant sätt att förstå aktuella politiska splittringar och kulturkrig. I det nutida atomiserade samhället styrs politiskt beteende inte alls av någon medfödd grupptillhörighet i lika hög grad som tidigare, alltså måste politiska aktörer hitta nya sätt att skapa och upprätthålla en betalande och/eller röstande publik för sitt budskap. Att underblåsa existerande fördomar är ett av de lättaste sätten att göra så, som vidareutvecklat tar formen av att skapa alternativa världsbilder. Exempelvis sådana världsbilder där farliga invandrare kommer och hotar din kultur och din säkra vardag.
De alternativa världsbilderna kan byggas ut tills de börjar likna alternativa verkligheter. Den primära drivkraften är enligt Stanyer trots allt att upprätthålla en trogen publik, inte att påverka politiska attityder åt något specifikt håll. Kanske är det högerpopulistiska flirtandet med coronaskepticismen ett uttryck av samma fenomen? Det är ändå knappast bara fråga om ”allmänt missnöje” då massvis människor lever och andas i en verklighet där pandemin är planerad och styrd av någon osynlig elit eller egentligen helt ofarlig och vaccinet bara en bluff. Konspirationsteorierna har säkert ofta sitt ursprung hos ensamma knäppgökar på internet, men genomslagskraften lyfts till en helt annan nivå då högerpopulistiska politiska aktörer inser att det ligger i deras intressen att underblåsa dessa alternativa verkligheter.
Jag tror att den politiska coronaskepticismen är försmak på hur stora delar av ”politik” kommer att se ut under det här årtiondet. Efterfrågan på alternativa verkligheter kommer antagligen bara att fortsätta växa och utbudet kommer att följa med. Ju hopplösare och mera deprimerande flera aspekter av vår verklighet blir, desto lägre blir tröskeln att köpa in en alternativ.
