Växtblindhet och naturens dialektik

av Jan Otto Andersson

’Växtblindhet’ är ett av 2020-årets nyord, definierat som ”avsaknad av förståelse för växters betydelse för livet på jorden”. Ordet är ett översättningslån från engelskans plant blindness. Det myntades av botanikerna James Wandersee och Elisabeth Schussler, och kallas också ’biologisk analfabetism’. Motsatsen är ’ekologisk litteracitet’, det vill säga förmågan att ”läsa naturen”, att förstå samband och se sig som en del av naturen.

Jag hade ingen aning om ordets betydelse. Jag tyckte att det liknade ordet ’fartblindhet’, och att det var en bra beskrivning på den blindhet som drabbat världen i form av tron på den ekonomiska tillväxtens allgörande kraft – en sorts ’tillväxtblindhet’. Men en biologisk analfabet är ju ofta också ’växtblind’ i just den här meningen. En ’växtblind’ blir lätt ’tillväxtblind’ och omvänt.

År 2020 firades också Friedrich Engels 200-årsjubileum. Engels är ju känd som Marx’ medarbetare och fullföljare i utformandet av den historiska eller dialektiska materialismen. Vännerna kom överens om att Marx skulle skriva om kapitalismens utvecklingslogik och att Engels skulle ta sig an naturvetenskaperna och naturen ur ett dialektiskt utvecklingsperspektiv. Han arbetade därför på ett ambitiöst verk kallat Naturens dialektik, som emellertid aldrig blev färdigt. Manuskriptet publicerades – efter att Eduard Bernstein hade rådfrågat Albert Einstein – 1925 i Ryssland på tyska och ryska. Den engelska översättningen kom ut 1940. Engels hade emellertid hunnit publicera mycket som behandlade naturen, evolutionsteori, miljöförstöring och humanekologi. Hans mest kända verk var Den arbetande klassens läge i England (1845), i vilket han påvisade sambandet mellan undermåliga arbets- och bostadsförhållanden, sjukdomar och epidemier, samt  Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen (’Anti-Dühring 1878) och Familjens, privategendomens och statens ursprung (1884), i vilka han utvecklade och försvarade Darwins, sin och Marx’ syn på natur- och samhällshistoriska fenomen, samtidigt som han kritiskt behandlade rasism, kvinnoförtryck, kolonialism och naturförstöring.

Inom den så kallade västmarxismen – med György Lukács som den första representanten, uppföljd av Frankfurt-skolan – kritiserades Engels för att försöka tolka naturen dialektiskt. Det var bara i samhället med medvetna aktörer som en dialektisk utveckling kunde studeras. Man övergav den dialektiska materialismen, men behöll den historiska, trots att såväl Marx som Engels såg att också naturen befann sig i en ständig utvecklingsprocess, i en slags dialektisk rörelse innehållande både progression och degression, alltmer påverkad av människan. Västmarxisterna övergav Engels’ försök att skapa en allomfattande filosofi för naturens och människans historiska utveckling och koncentrerade sig på Marx’ kapitalismkritik. Trots att många naturvetare – med J. D. Bernal som den mest framträdande representanten – lyfte fram Engels’ insats som vetenskapsteoretiker, uppfattade många att det var bäst att inte bry sig om den. Engels beskylldes dessutom för att ha ’vulgariserat’ marxismen och för att ha bidragit till en övertro på teknologiska framsteg, industrialism och produktivism.

Under 200-årsjubileet har Engels fått upprättelse med råge. Det sammanhänger med att de ekologiska frågorna för vänstern fått en större vikt än klasskampen. Inom den radikala vänstern uppfattas kapitalismen som det viktigaste hindret för en ekologiskt och socialt hållbar framtid. Michael A. Lebowitz beskriver i boken Between Capitalism and Community (2020), hur kapitalismen har inbyggda negativa återkopplingar som gör att den kan manövrera sig ur kris efter kris. Däremot hotar jordsystemets kris – i form av stormar, översvämningar, avfall, sjukdomar, artförluster, pandemier – grundvalarna för all rikedom, och har alltför långsamma negativa, stabiliserande återkopplingar. Den kapitalistiska ackumulationen innebär att de positiva, självförödande återkopplingarna förstärker krisen.

Den som framför allt bidragit till Engels’ renässans är John Bellamy Foster. Hans nästan 700-sidiga volym The Return of Nature (2020) och hans bidrag till Monthly Reviews tvåsekelsminnesnummer tillägnat Friedrich Engels, Dialectics of Nature in the Anthropcene (november 2020), utgör betydelsefulla äreräddningar av en marxistisk tradition som hållits vid liv av naturvetare, kärnvapenmotståndare och ekologer som inspirerats av Engels’ naturfilosofi.

Varför var det så viktigt för Engels att skriva en bok om naturens dialektik? Vad tjänade det arbetarnas kamp för socialism och kommunism? Den riktade sig ju mot tyska vetenskapsmän och filosofer som i regel var uttalade materialister och ateister och som ofta sympatiserade med och hade ett stort inflytande på arbetarrörelsen och det socialdemokratiska partiet. Enligt Marx och Engels representerade de en mekanisk och empiristisk (teorifientlig) materialism, en positivism som ledde till en obefogad tro på framsteg och ekonomiskt välstånd för arbetarklassen. De kritiserade Hegel och Marx, motsatte sig socialism och yrkade på ett samarbete mellan klasserna. Flera av dem var uttalade socialdarwinister, rasister och anhängare av eugenik. Ernst Haeckel, mest känd för att ha myntat begreppet ’ekologi’, var ”en av de viktigaste vägberedarna för rashygien och eugenik” och för ”frivillig och ofrivillig eutanasi” (Wikipedia). 

Medan Engels arbetade på sitt verk om naturens dialektik – inspirerad av tre omvälvningar inom naturvetenskaperna: 1) termodynamiken och lagarna för omvandling av energi, 2) cellen och den kemiska grunden för livet, 3) evolutionsteorin – blev han tvungen att försvara sig och Marx mot angrepp från en ledande tysk filosof, positivist och nationalekonom: Eugen Dühring. Dührings ”världschematik” attraherade många socialister, till exempel Bebel och Bernstein. Hans obevekliga framstegsoptimism och hans uppfattning om att det egentligen rådde harmoni mellan de olika klassintressena, låg långt från Marx’ och Engels’ historiesyn. Dühring kritiserade Das Kapital och Marx’ värdeteori i hårda ordalag. Han var en belackare av både Hegel och Darwin, och därtill en framträdande antisemit. 

Engels’ polemik i Anti-Dühring byggde i hög grad på hans långvariga arbete med Naturens dialektik. Han kunde därför framföra sina och Marx’ tankar om det dialektiska förhållandet mellan natur och samhälle. ”Allt liv är ett fortlöpande metaboliskt utbyte med den naturliga omgivningen”, skrev Engels och framhöll att Darwins evolutionsteori byggde på en dialektisk syn som medger ”otaliga aktioner och reaktioner, progressiva och regressiva förändringar”. För Engels var natur- och humanekologin bevis på att dialektiken gäller från atomen till medvetandet. Han var en tidig representant för ett ekologiskt tänkande omfattande emergens, det vill säga processer där ett komplext mönster, till exempel en organism, formas av samspel mellan enkla strukturer och beteenden.

En av Marx’ och Engels’ huvudteser var att kapitalismen gav upphov till en dubbel alienation: av arbetaren som inte behärskade sitt eget arbete och dess resultat, och av naturen som medel för kapitalackumulation. En ohämmad kapitalism, med berikande som den viktigaste ledstjärnan, gör oss växt- och tillväxtblinda, och därmed oförmögna att ta ansvar för mänsklighetens och jordens framtid. För Bellamy Foster är tvåhundraåringens betydelse idag – när vi övergått till en ny geologisk epok, antropocen, under vilken människans verksamhet globalt påverkar jordens klimat och ekosystem – uppenbar. Engels framhävde att mänsklighetens alienation från sitt eget arbete och från metabolismen med naturen, endast kunde leda till förödelse för såväl naturen som civilisationen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.