Recensenten Sara Nyman drabbas av den danska författaren Sandra Holms bok till Pentti Saarikoski som handlar om just detta: att drabbas i hela sin varelse av en annan människas text.
”Kära Sandra. Du känner mig inte. Ditt namn klingar bekant, jag tror först du är en österbottnisk debutant, sedan förstår jag att du inte är det och att du är död. Du dog medan jag fortfarande var ett barn. Jag har läst din brevroman till Pentti Saarikoski och känner att jag vill skriva det här till dig. Varför kände jag inte till ditt författarskap? Varför övergav du svenskan och började skriva på danska? Du skriver sensuellt och öppet till den manliga konstnärsmyten. Om han inte kan dela din värld, om du inte kan dela hans, borde han i varje fall bli kåt. Sandra, jag vet att jag skulle ha knagglat mig igenom danskan, sida för sida, för din skull. Nu behöver jag inte göra det. Du kunde ha lärt mig att supa. Att jag är så dålig på det kunde komma mellan oss. Ditt klarsynta svammel, pärlor i intet, efter att jag slocknat”.
– Sara Nyman
Ibland drabbas man av ett verk. Sandra Holm drabbas av Pentti Saarikoskis Brev till min hustru. Den som inte har läst Saarikoski kan känna sig manad att bekanta sig med det Holm upplevde som drabbande. Brev till min hustru skrevs i Dublin. Berättaren längtar efter hustrun och är kåt långt hemifrån, utom räckhåll är hustruns fantastiska fitta och rejäla mat. Hustrun får ingående rapporter om alkoholintag, en krånglande mage och toalettbesök. Spritens inverkan stabiliseras med mat, det blir mest skinksmörgåsar. Han försöker göra upp någon slags budget, men pengar tycks glida honom ur händerna.
Både berättaren och adressaten vet att ensamheten är livsfarlig för Pentti. Han vill hem, och även om isoleringen i Dublin är arbetsmässigt viktig och därmed självvald, framstår den också som ett test på hur länge han kan hålla sig vid liv på egen hand. Staden har han levt i under andra tider och med andra kvinnor. Han berättar om dem, den ena har till och med samma förnamn som hustrun, men han bedyrar att han inte blandar ihop dem. Hustrun är honom kär, exet är det inte. Också nu är staden full av kvinnor, men han skriver att han håller sig i skinnet (och fokuserar på hustruns sköna fitta). Då han skriver dricker han på barer han också besökt förut. Breven till hustrun kan ses som ett sätt att fästa blicken medan arbetsresan går sådär på bekanta platser.
Pentti förfaller medan han samtidigt ingående beskriver sitt förfall, utan att radera eller ändra. Förfallet och kuken, som trots allt står, blir hans kärleksförklaring. Han kan inte leva utan hustrun, bara för att i nästa mening förtydliga insikten om sitt tillstånd; han kan inte leva utan en kvinna. Han verkar vara nära att dö på riktigt.
Dricka och berätta
Något i Saarikoskis brev driver Holm att skriva till Pentti. Hon är inte hans hustru, men precis som Pentti både skriver och dricker hon. ”Du heter Pentti Saarikoski och du skriver bra, precis som du dricker bra, du dricker gin och vin och öl och whiskey. Om du visste vad du ställt till med inom mig? Jo, efter att ha läst din bok ”Brev till min hustru” har jag fått lust att skriva en bok till dig, eller brev. Också jag vill dricka och berätta.”
Hos Holm finns en lätthet i berättandet, någon slags lust som inte är bunden till behovet av en livgivare. ”Pentti, jag har sett dig på tv en gång. Du röker mycket. Du har tunga ögonlock och en mycket allvarlig blick, nästan dyster, nästan sluten. Den var säkert mer öppen för tio, femton år sedan. Men kanske är den öppen med någon som det är härligt att ligga med, den underbara tyngden av varandra ända ner i sömnens hjärtklappande närhet”
Hur hon än försöker glider hon in i melakolin, fast hon vet att Pentti vill ha henne rolig. Holms ögon är vidöppna, ”olla ja katsella”, också då hon är berusad. Vad allt rymmer avståndet mellan den slutna och den öppna blicken?
Eftersom de inte har någon relation kan hon skapa ett erotiskt fantasifoster av det eventuella samförståndet mellan Holm och Saarikoski.
Vackert och opretentiöst
Hon läser och skriver till Pentti i sitt barndomshem I Norrbotten. Det är långt från Luleå till Dublin. Tidsmässigt är avståndet enormt, tio år efter att Brev till min hustru kommit ut börjar Holm skriva. Hon minns, skriver, pimplar vin och onanerar i sitt flickrum. Barnets bekanta landskap som sammanblandas med det vuxna barnets vingklippta existentiella och kroppsliga upptäcktsresor, irrfärder: Har jag varit här förut?.
Sandra Holm: ”När man vant sig vid att tala, så skriker och gråter man oftare, ty jag saknar fullständigt lokalsinne, går fel, går i cirklar, går helt motsatt, går för långt, går vilse, går in i folk, viker åt sidan och går in i en människa än en gång och ännu en gång och plötsligt utbrister jag att dig har jag sett förut och den här platsen minns jag.”
Saarikoski inleder Brev till min hustru med: ”Jag har varit här förut”. Holms titel skapar utrymme för tvivel. Vad betyder det ens att säga att man varit här förut? Vilken livshållning cementeras, vad utestängs? Med sluten blick kan man inte gå vilse.
Till Pentti skriver Holm om sina mödrar: ”Jag har inte läst Elsa Morante, Sapfo, Loka Enmark, Karen Blixen, Simone de Beauvoir, Anais Nin, Simone Weil och många andra kvinnor, men de dyker nog upp på himlen, jag söker deras ord, jag känner glädje av kvinnor, de strömmar lysande förbi, är också vågor och båtar mellan hamnar, deras uttrycksfulla ansikten, deras uttrycksfullhet, låt inte detta vara stängt och förvirrat”.
Holm behöver inte orden för att beröras av den frihetstematik som präglar dessa levnadsöden, dessa stjärnor. Det är opretentiöst och det är vackert, liv som glimmar till, antagligen är det också sant. Varför berättar Holm detta för Pentti? Kanske för att referensramarna för dessa mödrar saknas. Det är inte som en läsande hon vänder sig till en läsande.
Deras behov av kvinnor, ”mödrar”, är fundamentalt olika; Pentti har dem i sin säng, kvinnorna håller honom vid liv. Det är i avgrunden mellan Holm och Saarikoski som hoppet och möjligheten till förståelsen uppstår. Kärleken till skapandet, lusten och friheten har den potentialen.
Olika utgångspunkter
Genom Brev till min hustru skapar sig berättaren en relation till Pentti. Verket och Pentti lever sina egna liv i henne och förvandlar även en till synes vardaglig tågresa till en erotisk och vemodig fantasi: ”Du kliver på i Vännäs, jag tar fram en halv Koskenkorva, du tittar och tänker att äntligen har den svenska stelheten vikt av, du slår dig ner hos mig, vi gifter oss en timme senare. Du börjar genast skriva en bok, mörkret strömmar förbi och visar två milt leende troll. På Stockholms central firar vi vårt avsked, vårt avbrutna äktenskap, vi hyr hotellrum, knullar och efteråt reser du till Helsingfors och jag till Köpenhamn.”
Hon är många olika slags kvinnor, men hon är inte socialarbetaren. Socialarbetaren är antagligen den enda Pentti behöver.
De könade aspekterna, de existentiella villkoren för respektives författarskap blir tydliga. Holm är vid en första anblick av samma skrot och korn som Pentti, med skillnaden att hennes älskare också önskar mat och kaffe och att relationerna gör något med henne som människa: ”Det är svårt att berätta för dig om mina män lika öppenhjärtligt som du berättar om dina kvinnor, varför kuken stod på dig eller inte stod på dig med henne eller henne. Tankarna strömmar genom mitt huvud och hämningarna och ordlösheten från tidernas morgon. Herregud, jag slutar skriva och rabblar: sköna fitta, sköna kuk, sköna fitta sköna kuk låt mig hitta vad du hittat hitintills.”
Människor och platser gör avtryck, skapar sår, gör det bekanta obekant och gör det svårt att berätta. Holm värjer sig inte med att önska att det förhöll sig annorlunda då hon förenar det omöjliga; frihetslängtans lätthet och tyngden i att begära, och begäras av, män.
”Det är som om du vet livets gång, Pentti, du repeterar den: Dublin nu och då, kärleken då och nu, din hållning till de krafter som styr oss. Hej Pentti, det finns inget jag kan repetera annat än att det flyter omkring mycket kärlek utan några herrar, och det finns många toner som rör sig kraftfullt, till exempel ord, men vågar jag se det när jag är på en okänd plats?”
Sandra Holm:
Har jag varit här förut.
Översättare: Felicia Stenroth.
Aska förlag, 2020.
