Sannfinländarna målar upp bilden av ett identitetspolitiskt slagfält eftersom de själva vinner på en politisk spelplan där värdefrågor dominerar på bekostnad av ekonomiska frågor. Emma Strömberg har läst partiets kommunalvalsprogram.
Sannfinländarna inleder sitt kommunalvalsprogram med att ondgöra sig över den ”rödgröna” regeringspolitiken som vurmar för ”skadlig invandring”, EU-stödpaket och stöd för utvecklingsländer, och fortsätter med att konstatera att ”klimatposerande” och ”missförhållanden som hör ihop med identitetspolitik röjer mark också i kommunerna, med de stora städerna i bräschen” (alla citat är mina översättningar). Det är talande att Sannfinländarna använder identitetspolitik som ett slagträ för att kritisera politiska motståndares politik. Eftersom de själva driver identitetspolitik vinner de på att det politiska spelbrädet ritas upp som ett identitetspolitiskt slagfält.
Liberalt vs konservativt
Låt mig utveckla detta. Sannfinländarna hör till den kategori av ”nya” partier (miljöpartier brukar också nämnas i detta sammanhang) som har ritat om den politiska kartan. De har bidragit till att man inte längre kan förstå politiken utgående från en traditionell höger-vänsterskala där medborgarnas politiska hemvist avgörs främst av personens hållning i ekonomiska och sociala frågor, som statens roll i regleringen av ekonomin och hur omfattande den sociala tryggheten ska vara. Andra faktorer, som etnicitet, sexualitet, kön och klimatpolitik-, har istället fått större betydelse och skapat en ideologisk skiljelinje enligt en konservativ-liberal axel. Denna utveckling kan hänföras till Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet och slutet av kalla kriget där kapitalismen, eller en marknadsliberal politik (i kontrast till keynesiansk statskapitalism) ansågs ha utgått som det segrande systemet. Socialdemokraterna i många länder anammade beredvilligt den nyliberala ekonomiska doktrinen (den så kallade tredje vägens socialdemokrati) och bidrog på det sättet till en utveckling där ekonomin allt mer hamnat utanför demokratisk kontroll.
Istället har andra frågor kommit i fokus när människor väljer vilket parti de röstar på och hur de identifierar sig politiskt. Socialpsykologen Rasmus Mannerström, med flera, har forskat i hur finländska unga i åldern 18-29 placerar sig politiskt. Studien bekräftar att det som forskarna kallar ”sociokulturella frågor” har fått större betydelse på bekostnad av socioekonomiska frågor. Studien visar att frågor som rör etnicitet, kön och sexualitet, samt miljöskydd är mera avgörande när unga placerar sig ideologiskt än ekonomiska frågor.
Det är anmärkningsvärt att Sannfinländarna i sitt valprogram prickar av dessa ämnen genast i inledningen när de talar om ”skadlig invandring” och ”miljöposerande”. Kön dyker upp lite senare i valprogrammet: ”Onödiga och skadliga kostnader som är kopplade till ideologiskt tjafs kring invandring, klimat- och könspolitik, samt överdimensionerade bygginvesteringar bör skäras ner” (min kursivering). Senare i texten ger Sannfinländarna ett exempel på vad de syftar på med kostnader som uppstår på grund av könspolitik: ”Vi motsätter oss att man slösar pengar på könsneutrala skyltar, fortgående slagordskampanjer mot diskriminering och rasism eller konstgjord betoning på könssensitivitet.”
Kulturellt ställningskrig
I Mannerströms studie framkom det talande nog att de som röstade på Sannfinländarna är fullständigt delade i ekonomiska frågor. Däremot är anhängarna eniga i de så kallade kulturella frågorna. Sannfinländarna gynnas alltså av ett kulturellt ställningskrig där andra än ekonomiska frågor hålls i förgrunden. Genom att som centrala teman i sitt valprogram föra fram en kritik av olika former av ”ideologiskt tjafs”, som de anser att andra grupperingar sysslar med, försöker Sannfinländarna konstruera ett identitetspolitiskt slagfält där de står på förnuftets (och den breda majoritetens) sida: ”Förnuft och inte ideologiska passioner ska styra när kommunen producerar sina tjänster. Vi driver hela kommunens intressen framom smala intressegruppers”, som det står i kommunalvalsprogrammet.
Det är intressant i sammanhanget att Sannfinländarna retoriskt försöker måla upp ett identitetspolitiskt slagfält genom att attackera särskilt De gröna med epitet som ”rödgröna”, en benämning vars funktion är att konstruera ”motståndarsidans” politik som identitetspolitiskt driven, alltså något som handlar mer om ett fånigt identitetsbygge (bland unga stadsbor) än sakfrågor. På det sättet målar Sannfinländarna upp bilden av ett identitets-, eller kulturkrig, som de hoppas gynnas av genom att konstruera sig själva på förnuftets sida och anklaga De gröna för ideologiskt driven identitetspolitik.
Delade i det ekonomiska
Av Mannerströms studie framgick att invandring delade de unga vuxna i studien allra mest, mera än ekonomiska frågor, och skapade en polarisering mellan två grupper, vänster- och högerliberala som var starkt för invandring och vänster- och högerkonservativa som var starkt emot. Sannfinländarna och De gröna ses som de partier som har vunnit mest på en omformad politisk karta. Enligt studien är också De grönas anhängare av olika åsikter i ekonomiska frågor. Sannfinländarna kämpar för tillfället om förstaplatsen i opinionsmätningarna, medan det går sämre för flera ”gamla” partier som till exempel Samlingspartiet. Ett parti som Samlingspartiet som har en enhetlig linje i ekonomiska frågor men är delade i en liberal och en konservativ falang får svårare i detta nya politiska klimat.
När politiken främst börjar fokusera på frågor där man kan profilera sig på en värdeliberal eller värdekonservativ axel och väljarna röstar enligt hur liberala eller konservativa de identifierar sig som, osynliggörs de materiella ekonomiska strukturer som formar våra liv och samhället omkring oss. Jag hittade en ledare i den filosofiska tidskriften Niin ja Näin från tio år tillbaka – 2011 då Sannfinländarna kom på delad andra plats med Socialdemokraterna i riksdagsvalet, med 19,1 procent av rösterna – som behandlar denna tematik. Ledarskribenten Ville Lähde (nr 4/11) skriver hur valdebatten körde fast i en dragkamp om mångkultur, nationalitet och rasism. Han konstaterar att när politiken blir en kamp om värderingar fjärmas politiken från de ekonomiska frågor som enligt honom är mera grundläggande för våra livsförutsättningar som trygghet och framtidsutsikter och möjligheten att ha kontroll över sitt liv.
Handlingsutrymmet krymper
I början av texten tog jag upp hur en konsensus kring ekonomiska frågor efter kalla krigets slut har bidragit till att den nyliberala ekonomiska utvecklingen kunnat köra på utan att utmanas. När politiken blir en kamp mellan liberala och konservativa värderingar osynliggörs de ekonomiska strukturer som fundamentalt påverkar våra liv. Lähde skriver:
”Det väsentliga är att skapa ens förutsättningar för politiken att ha en sådan makt över ekonomin att allting inte är färdigt dikterat ur en ekonomisk synvinkel. Om den uppställningen inte bryts, blir högern och vänstern och vilken som helst politisk inriktning förpassad till ritualiska gester. Det här beror helt enkelt på att ekonomin täcker en så enorm del av den mänskliga aktiviteten att ekonomins utveckling skapar villkoren för utvecklingen inom alla andra områden i livet. Så länge som vi bara talar om delandet av kakan eller om vi ger till de egna först eller om vi är frikostiga leker politiken bakom okunskapens slöja.”
Här ringar Lähde in kärnan i problematiken. Det är ju inte så att Sannfinländarna eller andra partier inte skulle tala om pengar, det är ju det som dominerar hela politiken. Men problemet är att det politiska handlingsutrymmet krymper om vi går med på färdiga ekonomiska ramar som ställts av kapitalintressen och en kår av ekonomer som fått lära sig att marknaden styrs av en orubblig lagbundenhet likt en naturlag. Att presentera minskad invandring och slopande av ”könsideologiska” kampanjer som sätt att få mera pengar för ”finländares välfärd” är verkligen att driva politik ”bakom okunskapens slöja”. Dessa symboliska gester gör att frågor som på riktigt rör våra liv och vår vardag hamnar utanför den politiska agendan. Att driva symbolpolitik till ett politiskt organ som beslutar om konkreta frågor i människors närmiljö, som skolor och cykelvägar, gör detta extra tydligt.
