Motståndets motsägelser – reflektioner kring autenticitet, marknadslogik och black metal

av Rickard Dahlbäck

Black metal klev på 1990-talet fram som ett alternativ till den kommersiella rockmusiken, till och med hela den borgerliga livsstilen. I dag har de norska kyrkbrännarna förvandlats till omhuldade exportvaror. Kan en protest vara en protest fast den konsumeras?

Konnässörer av hårdrockens eller metallmusikens många subgenrer känner ingen värre synd än uppoffring av den artistiska integriteten för kommersiell framgång. När Metallicas bandmedlemmar klippte håret och började spela alternativ rock på 90-talet istället för den thrash metal de var kända för upplevdes detta som ett förräderi, snarare än en legitim kreativ förändring.

Att lyssna på eller spela hårdrock är med andra ord inte bara en musikalisk uttrycksform, utan ett deltagande i en närmast moralisk gemenskap som måste skyddas från att undermineras av kulturindustrins påtryckningar. Samtidigt verkar all populärmusik inom de ramar som sätts av marknaden. Detta skapar ett motsatsförhållande mellan marknadens mekanismer och den autenticitet som värdesätts över nästan allt annat bland hårdrockfans.

Motståndet som produkt

När Mark Fisher skriver om Kurt Cobain i boken Capitalist Realism blottlägger han en blek verklighet bakom Nirvanas kritik av Music Television (MTV) och musikindustrin: ”Cobain visste att han bara var en i raden av alla spektakel, att det inte finns något som är lika populärt på MTV som en protest mot MTV; han visste att varje liten gest han gjorde var en utstuderad kliché, och att han insåg det var till och med en kliché. (red:s övers.).

MTV och Nirvana bildar en gemensam helhet, där själva motsatsförhållandet i sig utgör en produkt. MTV representerar det populärkulturella etablissemang som Cobain riktar sin ilska mot, och detta leder paradoxalt nog till att det skapas en ny handelsvara: motstånd som konsumtion. Cobains motstånd är dödfött, eftersom det är del av en marknadslogik som tycks kunna sluka upp och ompaketera alla tänkbara motsättningar för att spotta ut nya produkter. Detta är den kapitalistiska livsformens särdrag utifrån Fishers perspektiv, nämligen att allt motvärn redan är integrerat i den övergripande strukturen, i form av medvetna konsumentval och andra former av identitetsbärande produkter. För varje samhälleligt och kulturellt problem uppstår nya varor som ska kunna representera motstånd, moraliska ställningstaganden eller politiska övertygelse i ett slags skådespel där varornas relationer är ställföreträdande för mänsklig gemenskap och konflikt. Det viktiga är emellertid att de kulturella uttrycken endast symboliserar eller simulerar motstånd och förändring, och således att de inte ska kunna åstadkomma någonting konkret.

Apollyon från norska Immortal på Tuska-festivalen 2009.

En livsstil

Då hårdrocken ännu på 70-talet betraktades som allmänt subversiv, förde 80-talet med sig en explosion av så kallad hair metal, en form av hårdrock som rönte stor mainstream-framgång. Hårrocken legitimerade hårdrocken kommersiellt, vilket också skapade motreaktioner, till exempel grungen, som Nirvana representerade. Många uppfattade att MTV och andra kommersiella kanaler hade strömlinjeformat hårdrocken, och grungen, med sin anti-kommersiella framtoning blev i och med Nirvanas framgång den synligaste reaktionen.

Men samtidigt växte en rörigare subgenre fram i Norge i början av 90-talet som gjorde ett mer aggressivt ställningstagande mot rockmusikens kommersiella strävan: black metal. Det som enbart hade existerat i prototypisk form hos band som Venom och Bathory utvecklades nu till en enhetlig musikalisk och ideologisk rörelse.

För en oinitierad lyssnare är black metal en obegriplig typ av musik, en vägg av oväsen och distortion där gränsen mellan instrument, sång och bakgrundsbrus är mer eller mindre utsuddad. Detta har den dubbla funktionen att det samtidigt skapar ett suggestivt ljudlandskap för den initierade skaran och skrämmer bort ovana lyssnare.

Black metals ideologiska etos var under denna period att vara så gränsöverskridande och utmanande som möjligt så att rörelsen skulle vara omöjlig att integrera i den allmänna populärkulturen. Denna ideologi var indirekt drivande för de kyrkbränningar och kontroversiella händelser som omgav denna framväxande och exklusiva gemenskap av artister. Genom att med våldsamma medel exkludera black metal från kulturindustrin kunde musikerna istället fokusera på det huvudsakliga målet för genren, nämligen ett intensivt sökande efter en autentisk livsform i krig med all mainstreamkultur. Black metal har visserligen olika identifierbara musikaliska drag, men för grupperna som var delaktiga i den norska scenen under de första åren var musiken närmast ett medel. Att kalla sin musik black metal var med andra ord inte enbart en genreindelning, utan en bekännelse till ett liv av gränsöverskridanden och förkastande av den borgerliga kulturens ideal.

Fascism som logiskt slut

Frågan som följer är således huruvida black metal verkligen utgjorde ett nytt slags motstånd genom sin våldsamma autenticitet. Efter dryga 30 år av aktivitet inom genren kan två saker konstateras. För det första tog det trots allt inte särskilt länge innan genren inympades i den allmänna musikindustrin, med följden att tidigare kontroversiella grupper som norska Mayhem fått ta emot nationella priser från etablerade institutioner. I själva verket kan 90-talets kaotiska händelser tillskrivas en del av framgången, på grund av den fascination som uppstod kring denna till synes radikala rörelse.

För det andra har genrens tidiga identifikationsmarkör, det våldsamma motståndet, i någon bemärkelse koncentrerats inom en allt mer framträdande avart, nämligen NSBM – nationalsocialistisk black metal. Medan Kurt Cobain fick bevittna marknadens förmåga att kommodifiera varje uttryck av motstånd, så får nazismen i black metal istället stå som exempel för vad som kan ske när motståndet i sig är ett självändamål.

Fascistoida ideologier är visserligen inte rumsrena i liberala demokratier, och är därför uttryck för ”motstånd” i allmän bemärkelse. Men att de inkluderats i black metal vittnar kanske snarare om en motsägelse, eller kanske otillräcklighet, i den ursprungliga andan av våldsamt självexkluderande som var ledstjärnan för autenticiteten inom genren. Eftersom gränsöverskridande uttryck tjänade som en metod för att leva autentiskt började vissa estetiska element, såsom satanism i ett närmast post-kristet Norge, framstå som otillräckliga för att garantera denna suveränitet. Att anamma nazism som tematiskt uttryck är på många sätt en sista utpost för en form av motstånd som är tomt till innehållet och reaktionärt till formen.

Nergal från polska bandet Behemoth på Tuska-festivalen 2019.

Radikalism till salu

Problematiken bygger på missuppfattningar kring vad det innebär att något är kommersiellt. Utifrån ett marknadsperspektiv är det nämligen i praktiken egalt huruvida en produkt säljer genom att förekomma på MTV eller genom att produceras av nynazistiska skivbolag. Det är nämligen inte kvalitativa egenskaper som slår fast huruvida något är en vara, utan huruvida föremålet kan jämföras med andra varor utifrån sitt värde i pengar. NSBM är en kommersiell produkt lika mycket som annan form av musik under kulturindustrins tak, och vissa av grupperna med relation till den nynazistiska black metal-rörelsen är ungefär lika framgångsrika som icke-nazistiska artister inom genren, inte minst i Finland där NSBM varit synnerligen tongivande.

Musikhistorien visar att det knappt existerar något uttryck som skulle vara för extremt för att inlemmas i marknadens nätverk, eftersom den anpassar sig efter varje tänkbart konsumentbehov. Kommersialiseringens problematik är med andra ord kanske inte främst ekonomisk exploatering av protester, utan snarare skapandet av ekonomiska incitament för att skapa reaktionär konst som ger sken av att vara en symbol för radikalt motstånd.

Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.