Lars Sund: Koppar korroderar – men det tiger Posiva om

2,6K

Finland är hittills det ena land i världen som anser sig ha löst frågan om slutförvaring av kärnkraftens avfall. Den finländska kärnkraftsindustrins avfallsbolag Posiva målar på sin tvåspråkiga (finska och engelska) hemsida upp bilden av ett slags nukleärt Strömsö i Onkalo i Euraåminne, där avfallslagret håller på att byggas. Allt går som på räls: We have a solution which is an exemple for the world, skriver Posiva självbelåtet på hemsidan.

Att lösningen är behäftad med fundamentala problem berättar man förstås inte. Och inte hör eller ser jag någon debatt i Finland om problemen med slutförvaret.

På hemsidan skryter Posiva om att man ”har utvecklat den slutgiltiga lösningen för avfallsförvaret i mer än 40 år”. Påståendet är inte riktigt överensstämmande med sanningen, inte bara på grund av det faktum av att Posiva bara existerat i drygt 25 år. Största delen av forsknings- och utvecklingsarbetet har gjorts i Sverige. Finland har importerat den svenska metoden för kärnavfallshantering som går under benämningen KBS-3. Förkortningen står för KärnBränsleSäkerhet och metoden innebär att det utbrända bränslet läggs i kapslar av gjutjärn med ett yttre hölje av koppar, som bäddas in i betonitlera på 500 meters djup i urberget. Livslängden på kopparkapslarna uppskattas till minst 100 000 år. En viktig orsak till att man valt att inte deponera kärnkraftsavfallet djupare ner är att det ska vara möjligt att ta upp det om framtida generationer utvecklar nya tekniska metoder att oskadliggöra avfallet.

Kopparkapslarna anses vara mycket kemiskt stabila på 500 meters djup nere i urberget.

Och det är där problemen börjar.

Kopparn verkar nämligen inte vara så stabil som Svensk kärnbränslehantering – den svenska kärnkraftsindustrins avfallshanteringsbolag – vill göra gällande.

Redan i början av seklet upptäckte forskarna Gunnar Hultquist och Peter Szakálos vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm att koppar korroderar i syrefritt vatten – tvärt emot vad SKB påstår. Upptäckten, som också bekräftats av kanadensiska forskare, skapade tvivel på KBS-3 metoden och ledde till en mångårig och infekterad vetenskaplig strid mellan å ena sidan KTH-forskarna och å andra sidan forskare vid Uppsala universitet. Kärnkraftsindustrin har investerat stora pengar och mycket prestige i sin metod, vilket förbittrar den här striden ytterligare.

I fjol presenterade så SKB resultaten av det så kallade LOT-experimentet. Kopparbitar som för 20 år sedan lades ner i berggrunden vid kärnkraftverket i Oskarshamn och togs upp och analyserades. Foton av kopparstyckena visar omfattande korrosion, enligt Peter Szakálos, som kallar resultatet ”katastrofalt”. Om kopparn är så svårt angripen efter bara två decennier i berget faller hela KBS-3-metoden för slutförvar av kärnkraftens avfall. Berglagret riskerar att börja läcka radioaktiv strålning inom mindre än ett sekel.

I Sverige gick miljörörelsen förstås i taket. Den har varit delaktig i arbetet att utveckla en slutförvarsmetod genom MKG, Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning. Många politiker och ledande tjänstemän har genom åren säkert ångrat att man släppte in MKG i processen, inte minst nu, när Sverige står på tröskeln till ett beslut om av förvaret.

Flera av partierna till höger – som av någon anledning fortsätter älska kärnkraften med djup innerlighet trots att marknaden för länge sen övergivit den – kräver nu att ett snabbt avgörande. Kärnkraftsindustrin idkar utpressning. Mellanlagret för det utbrända avfallet i Oskarshamn, CLAB, väntas bli fullt om ett par år och ”då måste den svenska kärnkraften stängas av”. Det är ju inte riktigt sant och CLAB kan i vilket fall som helst byggas ut om det behövs, men i den zombieartade debatt om kärnkraften som dragit igång i Sverige verkar alla argument duga. Nu försöker flera oppositionspartier i den svenska riksdagen tvinga regeringen att godkänna ett slutförvar där strålsäkerheten inte kan garanteras – trots att flera forskare avråder från KBS-3 metoden just på grund av tvivel på kopparn. Håller inte kapslarna riskerar vi att utsätta framtida generationer för livsfarlig strålning.

Inte att undra på att den svenska regeringen tvekar om det slutgiltiga godkännandet av slutförvaret i Forsmark.

Inga ekon av den svenska debatten verkar ha nått Finland, såvitt jag kunnat upptäcka. Här hörs ingen kritik av Posivas lösning för det utbrända avfallet.

Men istället för att framhärda i att påstå att problemet är löst borde Posiva och strålsäkerhetscentralen Stuk än en gång se över förutsättningarna för slutförvaret. Det är inte bara kopparn som utgör ett problem – även gjutjärnet som kärnbränslet ska bäddas in i påverkas av strålningen och hettan och riskerar att försprödas. Förr eller senare kommer förvaret att börja läcka. Det är oansvarigt att inte beakta den risken.

Personligen tycker jag att arbetet med slutförvaret i Onkalo borde stoppas tills vidare, medan KBS-3 metoden utvärderas av utomstående experter. Kanske visar en sådan utvärdering att oron för korrosion i kopparn är överdriven, eller att man behöver förse kapslarna med kraftigare kopparhöljen – eller kanske måste man överge KBS-3 helt och söka andra lösningar. Det utbrända kärnkraftsbränslet måste tas om hand på säkrast möjliga sätt. Strålsäkerheten går inte att kompromissa med.

I Finland skulle det behövas en ordentlig debatt om hur vi hanterar det utbrända kärnbränslet och om kärnkraften överhuvudtaget. Tyvärr verkar tilltron till kärnkraften vara orubbad trots fiaskot i Olkiluoto, som dessutom har goda chanser att upprepas i Pyhäjoki. Det är svårt att begripa att förseningarna och kostnadsökningarna som drabbat Olkiluoto 3 inte väcker kritik och diskussion. Istället låtsas man som allt är i sin ordning. Några få motröster hörs av och till, men de är spridda rop i en vid och tröstlös öken.

Knappast kan jag hoppas att den här kolumnen får igång debatten. Men det är åtminstone värt ett försök. Vi har ett ansvar att skydda våra efterkommande från våra radioaktiva lämningar.