Bluffsyndromet är ett symtom på ett ojämlikt samhälle

av Amanda Pasanen

“När som helst kommer någon att märka att jag egentligen inte kan eller vet något.”

Människor som tvivlar på sin egen förmåga trots yttre tecken på kompetens lider av bluffsyndrom. Bluffsyndromet (på engelska impostor syndrome) är ett snedvridet tankemönster som gör det svårt för människor att tro på sina egna förmågor och sin kompetens. Trots att man är kompetent känner man sig som en bedragare som bara bluffat sig fram i livet utan att på allvar förtjäna sin framgång. En individ som lider av bluffsyndrom tenderar antingen att överprestera eller underprestera. Överpresteraren kompenserar för sin upplevda otillräcklighet genom att ställa höga krav på sig själv och alltid “göra lite extra”, vilket lätt leder till utbrändhet. Underpresteraren däremot missar sina chanser i livet eftersom rädslan för att misslyckas och bli avslöjad är så stark.

Bluffsyndromet myntades på 1970-talet av psykologerna Pauline Rose Clance och Suzanne Imez. Inom den psykologiska forskningen används termen impostor phenomenon medan termen impostor syndrome har etablerat sig inom populärlitteraturen. Termen bluffsyndrom är egentligen aningen vilseledande, eftersom fenomenet inte är ett medicinskt syndrom utan ett snedvridet tankemönster som har sina rötter i social växelverkan. Bluffsyndromets ursprung kan enligt psykologisk forskning härledas till barndomens upplevelser och roller. Högst sannolikt påverkas fenomenet även av samhälleliga strukturer och maktförhållanden, vilket inte tills vidare uppmärksammats så mycket i den offentliga diskussionen kring ämnet.

Forskning har visat att största delen av alla människor lider av bluffsyndrom någon gång i livet. Problemet är egentligen inte själva förekomsten av fenomenet utan vem som har resurser och möjlighet att komma över det. För en del människor förblir bluffsyndromet bara en övergående känsla av tvivel på det egna kunnandet, medan andras liv oupphörligen präglas av en djupgående osäkerhet om huruvida man egentligen förtjänat sina små framgångar i livet.

Om samhället och människorna omkring dig uppmuntrar och stöder dig i att förverkliga dina drömmar är det lättare att komma över dina tankar om osäkerhet. Om du är van att se människor som liknar dig på synliga platser och i maktpositioner i samhället är det lättare att se även dig själv på dylika platser. Om du kommer från en familj där en högskoleutbildning alltid varit en självklarhet och dina föräldrar stöttat dig i skolgången enda sen lågstadiet är det troligen lättare att söka in till en högskola och klara av en högskole-examen. Dessa är bara ett par exempel på hur individens ställning i samhället och familjebakgrund kan påverka huruvida bluffsyndromet blir en långvarigare plåga istället för en kort övergångsfas.

Bluffsyndromet har tills vidare för det mesta behandlats i kvinnotidningars personbilder och i artiklar som behandlar medelklassens arbetsliv. I ett samhälle där det är något speciellt med kvinnor i samhällets maktpositioner är det kanske inte så underligt att just kvinnor internaliserat tankar om otillräcklighet. För att komma över tankarna om ens eget bluffande hjälper det att höra att även någon annan haft liknande upplevelser. Det är ändå viktigt att komma ihåg att alla inte har privilegiet att tala om sina motgångar i sådana fora. För att kunna tala öppet om sin osäkerhet och sina motgångar bör man ofta samtidigt kunna bevisa att man faktiskt lyckats med något och helst även ha en sådan social ställning i samhället som inte skadas av att man avslöjar sin egen osäkerhet. En hel del röster från minoriteter och människor från lägre samhällsklasser förblir ännu ohörda i diskussionen kring bluffsyndromet.

Själva termen bluffsyndrom låter antyda att fenomenet handlar om ett individcentrerat problem. Fokus på bluffsyndromet har därför kritiserats för att hålla individer ansvariga för strukturella ojämlikheter. Vår nyliberalistiska och individcentrerade kultur tenderar att framhäva individens ansvar för sina egna framgångar och motgångar istället för att kritiskt granska vilka samhälleliga hinder människor från olika bakgrunder möter. Så länge som våra samhälleliga strukturer på ett eller annat sätt trycker ner människor som kommer från en mindre bemedlad socioekonomisk bakgrund, inte är av det manliga könet eller tillhör någon utsatt minoritet så kommer vi också att ha människor som lider av bluffsyndrom. Det räcker inte endast med lösningar som fokuserar på att sparra individen att rycka sig i kragen och “komma över” känslorna om den egna otillräckligheten. Vi behöver även arbeta för ett mer jämlikt samhälle.

1 kommentar

Profilbild
Ernst+Mecke 4 juni, 2021 - 21:27

Such a question: is a neurosis a medical syndrome? Because the bluff syndrome fits very nicely with the category “neurosis”. A neurosis is something which a quite normal/healthy nervous system has LEARNED (especially during some sensitive stage of development, – as is easily the case with contents to which one has been exposed EARLY in life). If this learned content results later in life in conflict with the social environment (because of being considered “deviant” and also because of being very difficult to change – as is usual with contents on which one has been IMPRINTED) it will be considered to be a neurosis (and the conflict with the social environment will easily result in quite measurable physiological symptoms), whereas if the content on which one has been imprinted is shared by the clear majority of the social environment, it will be considered as a “culture”. Differences in culture will easily be noticed by representatives of some other culture, who are, though (and in our present culture), expected not to feel superior because of this (real) cultural difference, because they may otherwise be considered as “racist” (and certainly it is so that the observed differences are NOT based on genetics). Thus, there ARE differences, but they are NOT based on genetics, which , though, does NOT mean that it would be easy to abolish the differences – changing ideas and attitudes which one has been imprinted on demand quite some effort (often psychotherapy or even a full psychoanalysis) to change. But luckily very most of the immigrants who are coming to us (and of whom some are so very afraid) have NOT grown up in social frames where people simply go around killing each other, but are quite sufficiently civilized (in our sense) to be let into the country (where, mostly, further adaptation will take its course – especially if there are no political/legal/ bureaucratic hindrances to it …).

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.