Gör sociala medier och digitala plattformar att vi blir ytliga och ofokuserade? Enligt medieforskaren Susanna Paasonen finns det skäl att utmana de invanda analyserna av vår tid för att få en mera mångskiktad förståelse av de mediala verktyg som vi tyr oss till i vår vardag.
När Susanna Paasonen läste sina studenters beskrivningar av informationssamhället märkte hon att kritiken mot de sociala medierna slentrianmässigt upprepades som om den var tagen för given. Hennes bokprojekt tog då en helt ny vändning.
– Den förhärskande tesen om att medierna på ett enhetligt sätt omformar våra affektiva och kognitiva förmågor behöver ifrågasättas. Det är ett perspektiv som inte bryr sig om sammanhang, om hur och varför människor ägnar sig åt olika saker och hur de upplever detta. Det är inte heller en tes som har backats upp av empirisk forskning, säger hon.
Paasonen är professor i medievetenskap vid Åbo Universitet. I sin forskning har hon bland annat skrivit om porr på nätet. Nyligen kom hon ut med boken Dependent, Distracted, Bored: Affective Formations in Networked Media där hon undersöker föreställningar om hur sociala medier och digital teknologi påverkar oss.
Inte bara en sanning
Som en del av en kurs bad Paasonen sina studenter beskriva situationer där teknologiska (i huvudsak digitala) redskap strulat, och hur de upplevt detta. Under en lektion gick Paasonen och studenterna igenom essäerna. I flera av dem omtalades en stark upplevelse av att något har gått förlorat – här rörde det sig om personer som under hela sina liv haft tillgång till smarttelefoner och mediala nätverk och som med andra ord inte hade någon förstahandserfarenhet av hur det såg ut tidigare.
Först var det tänkt att Paasonens bok skulle skärskåda den krånglande teknologin, hjälplösheten som vi känner när de vardagliga redskapen berövas oss. När hon märkte att hon både i akademiska sammanhang och i journalistiska texter stötte på beskrivningar av vår samtid i form av dystra ”zeitgeistanalyser” tog projektet en något annorlunda vändning. Hon lade märke till hur dessa analyser upprepas i en sådan omfattning att de har börjat tas för givna.
– Studenterna nämnde bekanta element i samtidsdiagnosen: allt är ytligt, allt går för snabbt, vi klarar inte av att fokusera, vi är rastlösa men allt har blivit tråkigt. När vi gick igenom essäerna hittade vi andra sätt att se på situationen, vilket visade att de inte bara tänker så här.
Det finns all orsak att kritisera de kapitalistiska strukturer som de sociala medierna vilar på, men Paasonen ville också uppmärksamma hur sociala nätverksmedier påverkar oss, personligt och socialt.
Uppgraderingen av det triviala
Retoriken om förlust är inte ny. Som medievetare har Paasonen bekantat sig med diskussionerna från mitten av 1800-talet om den elektriska telegrafen, som förde med sig det moderna begreppet om nyheter. Innan det var nyheter det som har ett nyhetsvärde: grannen dödades, en storm är på kommande – men ett krig i en annan del av världen skulle inte ha varit intressant, säger hon. Med telegrafen blev kommunikationen snabbare, och grunden för tidningen, som vi känner den, var satt. Detta rönte entusiasm, men också oro: det triviala hade uppgraderats till nyheter som riktar vår uppmärksamhet bort från viktigare saker.
Man anklagade också järnvägen för att skaka om vår kroppsliga upplevelse av världen. Allt går för snabbt, det finns för mycket av allt, allt har triviliaserats och, genom det, blivit tråkigt. Man skrev vid den här tiden också om hur livet förändrades genom fabriksarbetet och genom det urbana livets uppsjö av distraktioner. Många kulturkritiker ansåg att människolivet hade slitits bort från de traditionella formerna av samvaro och istället anpassats till fabrikens rytm.
– Samma sorts narrativ har upprepats under 200 år. Kom ihåg att dessa analyser har försökt beskriva ett visst historiskt ögonblick. Istället har de rullat på i samma hjulspår, från telegraf, radio, biograf och TV till appar och sociala medier.
Netflix: maraton eller binge-watching?
Strömningstjänster som Netflix och HBO avslöjar en hel del om hur man idag talar om uppmärksamhet. Begreppet ’binge-watching’ används ofta, också på svenska, för att beskriva upplevelsen av ett uppslukat och omättligt tittande: man kastar sig från ett avsnitt till nästa, och nästa … Forskaren Elena Pilipets har skrivit om sträcktittarens komplicerade relation till den digitala plattformen. Tittarens upplevelse av fritt val motsvaras av Netflix strävan efter att – genom insamlande av användarnas data – bygga upp en plattform som ger upphov till en känsla av val och tillgänglighet, med andra ord skräddarsydd konsumtion för en kräsen publik. Pilipets skriver om hur Netflix medvetet vill skapa en binge watching-kultur. Den enskilda användarens sätt att förhålla sig till sitt tittande är inte intressant ur själva plattformens synvinkel (där är intressena tydliga) men för användaren handlar det om en kroppsligt och affektivt förankrad situation: date-kvällar och snacks-osande social isolering, uppmärksamhet och distraktion i form av multitasking samt långtråkigheten som kan ligga och lura.
Paasonen å sin sida stannar upp inför själva begreppet ’binge-watching’.
– Begreppet ’binge watching’ fascinerar mig eftersom det tycks hänga ihop med idéer om ’guilty pleasure’. The binge: att äta för mycket, dricka för mycket, att göra något för intensivt eller mycket. Hedonism fungerar som ramverk. När man tittar på en serie via Netflix börjar följande avsnitt automatiskt: ”Jag kan lika bra titta på ett till…”
– På finska och svenska talar man om ”maraton” när det gäller att sträcktitta på en serie. I kontrast till ’binge watching’ frammanar detta begrepp självdisciplin och stamina, till och med planering. Sättet att gestalta aktiviteten är annorlunda. Och jag tror att båda begreppen är lika tillämpbara.
Olika användningssätt
Paasonen betonar att Netflix och liknande plattformar används på olika sätt. Vissa använder dem som ett sätt att skapa och hantera stämningar (”mood management”). Människor lyssnar på en viss sorts musik från Spotify för att slappna av, andra sorter för att gå upp i träningen. Medier kan användas för att förstärka affekter men medierna kan också omforma dem.
– För ett år sen, när vi fortfarande upplevde pandemins extrema osäkerhet, valde många av oss att hänge oss åt katastrof- och sci-fi-filmer med pandemitema, såsom Matt Damons Contagion, medan Familjen Bridgerton marknadsfördes som ren eskapism till det engelska 1800-talets fantasivärld, den perfekta tröstserien att bingea under en dag. Det här visar också hur serier görs för att konsumeras på ett visst sätt.
– Det finns en viss passivitet inbakad i detta ”jag kan lika gärna titta på ett till”, men på samma gång är det alltid frågan om ett medvetet val, också när jag letar efter en stämning som jag vill befinna mig i.
Vardagens rytmer
– I medeltal brukar det sägas att vi tittar på TV tre timmar om dagen. Men om detta förs över till Netflix, verkar det röra sig om ’binge watching’. Före Netflix ägnade vi oss snarare åt att titta igenom DVD-boxar med Buffy the Vampire Slayers sju säsonger. Man kan säga att mediernas flöden har blivit en del av vår vardag på ett annat sätt än tidigare.
Paasonen inflikar att kvaliteten på serierna, åtminstone vad gäller de pengar som spenderas, har höjts i och med banbrytaren HBO: TV-serien behövde inte längre styckas upp av reklampauserna och en större frihet vad gäller att utforska teman har också uppstått. HBO släpper nya avsnitt av en serie vecka för vecka, vilket bygger på tanken om det gemensamma tittandet. På Netflix har sådant frångåtts.
– Det handlar om vardagens rytmer. Tänk på hur ofta folk brukade gå på bio och diversiteten som fanns: Åbo hade innan år 2000 sju-åtta- biografer. Nu har vi stora skärmar hemma och strömningsmediernas tekniska kvalitet har skjutit i höjden. Serie- och filmtittandet sker nu båda huvudsakligen i hemmet.
I vilken grad förser oss algoritmerna med vad vi vill ha? När Spotify planerade en applikation som lyssnar på användarens omgivning (en fest, transportmedel, kontor?) för att föreslå musik var protesterna stora. Paasonen påpekar att algoritmerna aldrig kan lära känna en människa: om du tittade på Contagion igår, kanske du har lust med Bridgerton idag? Plattformarna försöker kapitalisera på stämningar, men det specifika kommer de aldrig att kunna fånga.
Finns det en alltför idealiserad distinktion mellan den aktiva, engagerade, självständiga användaren som gör medvetna val, å ena sidan, och den dumma, passiva konsumenten som är slav under tekniken och kapitalismen, å andra sidan?
– Med TV-eran hade vi bilden av soffpotatisen, föreställningen om att TV gör oss passiva. På 1990-talet, när internet diskuterades, beskrevs användaren som en som söker efter saker, är interaktiv, som skapar ”hemsidor”, skriver e-post, deltar i diskussionsgrupper … Med andra ord: en ganska idealiserad bild av den aktiva användaren. Man började göra en skillnad mellan gamla och nya medier.
– Inga generaliserade utsagor om hur Netflix-användaren är funtad håller streck. Poängen är att varje användare, i varje situation, är en ny sorts användare.
– En viss plattform har en viss rytm men å andra sidan finns det rum för olika rytmer också på en viss plattform. Netflix håller sig med allt från korta dokumentärer till TV-serier som innefattar många säsonger.
Uppmärksamhet och distraktion
– Uppmärksamhet är alltid knuten till en kontext och beroende av vad vi fokuserar på. Om du kör en bil för första gången kommer du att rikta hela din uppmärksamhet mot det, men om du kör för tusende gången så är det inte så. Det är också en sak att vara uppslukad av en intressant bok och en annan att vara ålagd att läsa en bok som man tycker är ointressant. Det är viktigt att förstå att uppmärksamhet handlar om intressen och att den är förbunden med affekt i bemärkelsen av vad vi känner oss berörda av och hur vi bryr oss om saker.
Vilka slutsatser vi drar gällande uppmärksamhet och Netflix kommer på samma sätt att vara beroende av vilken typ av material på plattformen som vi talar om, även om Netflix också försöker påverka hur vi använder det som finns tillgängligt. Men, igen: Netflix har olika roller. Ibland är tjänsten påslagen i bakgrunden, ibland fångar materialet hela vår uppmärksamhet. Vi rör oss ständigt mellan olika grader av uppmärksamhet.
– Det vore bra om vi inte tänkte på distraktion som motsatsen till uppmärksamhet. Distraktion handlar om att vi fokuserar på nya saker, att vår uppmärksamhet skiftat fokus. Frågan blir: vilken sorts hastighet har uppmärksamheten? TikTok, för att ta ett exempel, är via videor som är tio sekunder långa konstruerat för en viss typ av snabb uppmärksamhet.
Vana vs. beroende
Berättelsen om förlust verkar vara en berättelse om acceleration: efemär uppmärksamhet, allt fast förflyktigas?
– Bara tänk på den här pandemin. Tiden har inte känts så snabb, eller hur? Allt handlar med andra ord om sammanhang. I sina essäer skrev studenterna om uppmärksamhetens rytmer. De upplever att den snabba uppkopplingen gör att de kan fokusera. Om den inte fungerar klarade de inte av att koncentrera sig; de kastades in i en annan rytm som de inte var vana vid. Studenterna uttryckte visserligen vissa betänkligheter när det gällde att vara beroende av tekniken och nätverken, men de beklagade inte själva snabbheten. Det är långsamheten som upplevdes som frustrerande.
– Jag anser inte att sådan frustration kan klumpas ihop med begreppet ’beroende’ eller ’addiction’. Det rör sig mer om resurser eller uppkopplingar som vi vet att normalt finns tillgängliga – när de bryts av måste vi planera vår dag på nytt, hur vi hanterar en viss situation, hur vi studerar, hur vi arbetar. I en sådan här pandemisituation, hur kan du vara studerande utan att vara online?
Paasonen nämner den digitalisering som omdanat det finländska samhället i tjugo års tid. Service, resurser och information har gradvis flyttat till digitala plattformar. Mot den här bakgrunden kan vårt ”beroende” av digitala nätverk knappast reduceras till narcissistiska individuella val.
Förenklande zeitgeist
– Vi borde ta ambivalen på allvar: möjligheterna och farorna. Två aspekter som motsäger varandra kan vara sanna på samma gång. När man fokuserar på de destruktiva sidorna av sociala medier får man inte syn på den rikedom, de möjligheter och det aktörskap som också är en del av människors upplevelser.
Zeitgeistanalyserna (vars upphovsmän tillhört de högre klasserna och ofta varit vita) tenderar i sin generaliserade form att visa ett ointresse för maktrelationer, också geografiska. Man tar inte i beaktande att de kommersiella sociala medierna används av aktivister, oavsett om det sker i form av Black Lives Matter eller klimatstrejk. Samtidigt stämmer det att samma plattformar vilar på ekonomisk utsugning och att de göder politisk polarisering. Det vore viktigt att inte förenkla när vi ägnar oss åt att kritisera dessa medier. Det finns en trängtan efter att skapa starka teorier med påståenden gjutna i sten.
– Cecilia Tichi har skrivit en fantastisk bok som heter The Electric Hearth. Hon tar där upp olika förståelse av televisionen. Begreppet ’den elektriska härden’ frammanade bilden av hur TV:n genom sitt historieberättande samlar familjen. Vid sidan av det fanns idén om det beroendeframkallande mediet som förvandlar oss till soffpotatisar, atomiserar familjen och leder till att man inte längre talar med varandra hemma utan bara stirrar på dumburken.
Enligt Paasonen är det inte fruktbart att tänka att sociala medier automatiskt isolerar människor från varandra: de går ju ut på att etablera kontakt med andra. Om man tittar på ett rum där det sitter tonåringar som knäpper på sina telefoner kanske man tror att de inte umgås med varandra: men när man faktiskt frågar dem, säger Paaasonen, kan det vara så att de gör något tillsammans, spelar ett spel, eller är på TikTok.
– Jag förstår varför zeitgeistanalyserna är så tilltalande. Men i den kulturteori som rör sig åt det här hållet råder en viss intellektuell lättja. Det finns en omedveten clickbait-tendens i dessa akademiska fora som samtidigt kritiserar den rastlösa uppmärksamhetsekonomin.
Foto MEAACT Photo/Stuart Price
