Tomatkonserver pryds av attraktiva bilder på saftiga tomater och Italiens livligaste jordbruksregioner har bråttom under skördesäsongen. Men den stora jordbrukssektorn har en mörk baksida. Dåliga arbetsförhållanden, kåkstäder och illegala arbetsförmedlare är en vardag för utländska säsongsarbetare. En ny form av aktivism har bildats för att förbättra arbetsvillkoren för jordbruksarbetare.
På burken som Mbaye Ndiaye håller i handen kan man se en skinande röd tomat. Den ser exakt likadan ut som tomaterna på tusentals andra burkar med konserverade tomater. Ändå finns det något som skiljer den här från de identiska tomatburkarna som finns i butikshyllorna. Handen som på etiketten håller i tomaten riktar tankarna mot dem som plockat dessa – de tusentals afrikanska arbetare som jobbar med att skörda grönsaker. Dessa tomatkonserver produceras av Ghetto Out, ett kooperativ grundat av en grupp afrikanska invandrare i provinsen Foggia i den syditalienska regionen Apulia. Ghetto Out har sedan 2012 försökt bekämpa Caporalato, illegala arbetsförmedlare. De har också försökt få bukt med de lokala kåkstäder där tusentals jordbruksarbetare bor under usla förhållanden.
Foggia är det största jordbruksområdet i Italien med sina 500 000 hektar. Enligt statistik från Coldiretti, den största organisationen som representerar italienska jordbruksföretag, produceras 40 procent av tomaterna i Italien som är kring 1,5 miljoner ton per år i den här provinsen. Både tomatskörden och sparrisen som skördas på våren kräver en stor mängd arbetare. Den stora efterfrågan på arbetskraft har gjort att utländska arbetare flockas i trakten. Italiens äldsta fackorganisation Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGIL) har uppskattat att det finns runt 8 500 jordbruksföretag i Foggia. De här företagen anställer omkring 41 000 arbetare av vilka hälften har registrerats som utlänningar. Men det finns många arbetare, främst från Afrika, som inte finns bokförda i någon officiell statistik. CGIL uppskattar att 15 000 afrikanska arbetare är anställda i jordbrukssektorn och att de flesta av dem tvingas bo i kåkstäder eller i förfallna ruckel på landsbygden.
– De första kåkstäderna för arbetare byggdes för 30 år sedan i Foggia. På den tiden var de bara små, temporära slumområden med boplatser av papp. Sedan dess har de ökat i antal och storlek och deras samhälle organiserat sig. Nu används plåt istället för papp och det finns också husvagnar. Människor har bott i dem i nästan 30 år, säger Daniele -Iacovelli som är generalsekreterare för CGIL i Foggia.
Kåkstäderna viktiga centrum för att hitta arbete
Enligt CGIL finns det sju kåkstäder i provinsen Foggia. Den största, Borgo Mezzanone, inhyser 2 000 människor under sommarsäsongen. Fastän kåkstäderna har stora brister när det gäller boende och sanitära förhållanden har det uppstått små samhällen. I en del fall har det uppstått informell service i form av mekaniker, matbutik och restaurang för att tillgodose behoven hos både tillfälliga och fasta invånare.
Det har i många fall blivit så att det endast är i samband med de här informella bosättningarna som människor hittar jobb; traktens arbetsförmedlingar fungerar dåligt.
– De flesta invandrare som kommer hit känner inte till området eller arbetsgivarna. Det får dem att vända sig till kåkstäderna där efterfrågan på arbete bildas. Där bor också ”gangmasters” (illegala arbetsförmedlare) och deras ”löjtnanter” som kan erbjuda jobb och ge instruktioner för hur många som behövs för en specifik skörd, säger Iacovelli.
Man kräver ofta av arbetarna att de ska arbeta på åkrarna i över 12 timmar om dagen. De har ofta inga arbetsavtal eller så förbigås villkoren i avtalen. I en del fall är lönen inte mer än 3 euro i timmen. Dessutom måste arbetarna betala sina ”gangmasters” för varje arbetsdag. Det kan vara frågan om transport till åkrarna, en smörgås till lunch, en vattenflaska eller en procent av vinsten från varje skörd.
Ett problem i hela Italien
Apulia är bara ett av de ställen där villkoren är dåliga för jordbruksarbetare. CGIL:s Placido Rizzotto Observatorium, som årligen granskar läget vad gäller arbetsexploatering, beräknar att ungefär 180 000 arbetare i hela livsmedelskedjan löper risken att utnyttjas. Detta berör regioner från norr till söder i Italien. Exempelvis finns det 10 000 sikhiska indier, rumäner, marockaner, tunisier och på sistone även afrikanska invandrare som anställts i växthus i Agro Pontino, som ligger i regionen Lazio. Enligt EUxploation, den senaste rapporten som publicerats av miljöorganisationen Terra!, varierar arbetarnas lön i det här området i enlighet med skörden. För zucchini är lönen ungefär 4,5 euro i timmen, något arbetaren informellt kommer överens om med sin arbetsgivare eller ”gangmaster”. Morötter, rädisor och vattenmeloner betalas enligt ackordslön. Rädisor betalas exempelvis per bunt: 2 cent för en bunt av 10 eller 3 cent för en bunt av 15. Både timlöner och ackordslöner omvandlas sedan till arbetsdagar enligt avtalet. Svart arbetskraft är vanligt förekommande i dessa fall. Många arbetare har visserligen arbetsavtal men gården låter bli att registrera arbetsdagarna som, precis som när det gäller skatterna till staten, företagarna räknar ut på ett för dem fördelaktigt sätt.
Aktivismen ger nya möjligheter för jordbruksarbetare
De som kritiserat utnyttjandet av arbetare har på senare år fått gehör av dem som direkt berörs av saken: jordbruksarbetarna själva. Aktivisten Aboubakar Soumaoro, hemma från Italien och Elfenbenskusten, var först arbetare för att sedan bli fackföreningsman. Genom att grunda rörelsen Lega dei Braccianti (Arbetarnas Förbund) lyckades han få nationella medier att uppmärksamma arbetarnas kamp. Soumaoro ledde också en stor demonstration på Piazza Montecitorio, parlamentets säte i Rom, där han engagerade framför allt afrikanska arbetare. Lagstiftningen som den förra jordbruksministern försökte införa år 2020 har inte haft de konsekvenser som man hade hoppats på. Lagen förväntades rädda skördesäsongen genom att garantera bättre skydd för utländska jordbruksarbetare och de som har atypiska arbetsförhållanden, men åtgärden tillämpades bara på dem som redan 2019 hade lyckats få ett vanligt arbetsavtal. Detta uteslöt alla som i flera år utfört säsongsarbete illegalt. Enligt Soumaoro är jordbruksarbetarna fortsättningsvis ”osynliga”. Lega dei Braccianti har varslat om en strejk under skördesäsongen om inte regeringen går med på deras krav: bevilja uppehållstillstånd till dem som drabbas av akuta hälsoproblem samt att dra igång en vaccineringskampanj för jordbruksarbetare.
Andra aktivister, såsom Mbaye Ndiaye från Senegal, som tidigare arbetat som gatuförsäljare, försöker bekämpa utnyttjandet av jordbruksarbetarna genom att skapa alternativ till kåkstäderna, där också de illegala arbetsförmedlarna, caporalato, finns. Med sitt kooperativ Ghetto Out basar han för Casa Sankara, en by nära Foggia några kilometer från Rignanos slum som består av elementhus med 500 sovplatser. Ndiayes mål är att fungera som värd för arbetare i trakten och att ta itu med deras marginalisering genom att lyfta fram deras rättigheter, snarare än genom att idka välgörenhet. För det här syftet lyckades Ndiaye, med hjälp av regionen Apulia, CGIL och Coldiretti, upprätta ett kontor i Casa Sankara där brukarna har tillgång till arbetsförmedling, arbets- och lagrådgivning samt handledning i att skriva CV.
Under 2020 producerade Casa Sankara sin första sats av ”Caporalato-fria”-skalade tomater.
– Våra tomatkonserver kostar mer än de andra i matbutiken eftersom vi betalat rättvis lön till våra arbetare. Den här burken innehåller mer än tomater, den innehåller vår kamp och resa, säger Ndiaye.
De 150 000 tomatkonserver som Casa Sankara producerade sålde slut på tre månader, utan att man behövde lägga några pengar på reklam.
– Det här ger oss hopp om att jordbruksarbetare i den här regionen blir mindre och mindre osynliga i framtiden. Även om vi bara lyckas få en enda person att flytta ut från kåkstäderna och bort från olagligheter är det en vinst för oss, säger Ndiaye.
Text & Foto Marco Carlone & Daniela Sestito
Översättning Irina Ruusuvuori & Mio Lindman
