Det har de senaste månaderna diskuterats mycket om reformen i urvalskriterierna för högskolor som utvecklades under regeringen Sipilä. Kriterierna utgörs av ett poängsystem enligt vilket vitsorden man har fått i studentexamen ger ett visst antal poäng. Poängsättningen varierar något från linje till linje men den grundläggande principen är att de ämnen som har flest obligatoriska kurser i gymnasiet ger flest poäng. Lång matematik ger därför högst poäng, oberoende av studieinriktning. Reformen innebär också att majoriteten av alla studeranden nuförtiden tas in på basis av studentexamensbetyg. Avsikten med det är att så många som möjligt ska få en studieplats genast efter gymnasiet och därmed undvika att ta mellanår.
Den största kritiken reformen har fått av gymnasiestuderande är att man blir tvungen att läsa lång matematik för att ha en chans att komma in på en högskola även om matematik inte har något att göra med det ämne man vill studera. Det är delvis sant men utöver matematiken poängsätts också modersmål och det ämne man ska fortsätta studera, eller dess motsvarighet i gymnasiets kursutbud, ofta också högt.
Reformen har redan påverkat gymnasiestuderandes vardag. Jag har sedan jag började i gymnasiet blivit tvungen att välja bort språkkurser, trots ett stort intresse för språk, eftersom de inte ryms. Jag läste också i början några kurser lång matematik för att jag kände att jag måste samla poäng. Nu då jag lämnat den långa matematiken känner jag en stor press på att få jättehöga vitsord i alla andra ämnen eftersom jag inte kommer att få de höga poäng som lång matematik ger. Förstås finns ännu alternativet att skriva inträdesprov men jag har märkt att det alternativet undermedvetet har eliminerats hos mig. Utöver den stress som reformen väcker hos mig tycker jag att den är ännu ett exempel på hur vi har börjat värdera arbetets kvantitet över dess kvalitet.
Jag tycker ändå att det största problemet är att allmänbildningen i samhället riskerar att gå förlorad då alla nästan blir tvungna att läsa samma ämnen. Poängräkningssystemet har redan visat sig leda till att de humanistiska ämnena, för att inte tala om de konstnärliga, lämnas bort till förmån för ämnen som ger högre poäng.
Reformen leder alltså i praktiken till att man inte fritt kan välja vilka ämnen man vill studera utan istället blir tvungen att taktikera och välja ämnen man kanske inte ens gillar. Utöver det skapar det ju dessutom ett ensidigt samhälle om alla har studerat samma sak. Jag vill hellre ha ett samhälle där medborgarna är mångfacetterade och olika varandra och där arbetets och kunskapens kvalitet värderas högre än antalet timmar man suttit i skolbänken.
