Det bråkas för lite i Finland!

av Pontus Kyander

Nyligen hörde jag en programvärd i Sveriges Radio uttala sig om debatten kring Sanna Marins frukostförmåner. ”De är nog inte så vana vid skandaler i Finland”, sa han. Naturligtvis blev jag upprörd. Vi har visst skandaler i Finland! Vi har polischefer som handlar med knark! Vi har finlandssvenska fonder som ogenerat stoppar pengar och förmåner i sina ledningars fickor! Försök inte outscandala oss, vi kan också bära oss illa åt.

Men det är sant, en finländsk skandal rymmer ofta en förhållandevis tydlig brottsrubricering. Huruvida familjen Marins frukostcroissanter ens ska räknas som ett misstag eller omdömeslöshet är tveksamt; snarare är ”skandalen” ett försök att politiskt komma åt en annars svårgreppad motståndare i kommunalvalstider.

Jag har ofta tänkt på hur konfliktskygga vi är i finländska medier. Att om morgonen ta del av en finländsk dagstidning är som att väckas till liv av ett milt lavendeldoftande fingerbad. Den finska björnen sover länge om morgnarna och helst in på kvällen med.

Medierna fungerar olika i olika länder. Det har att göra med medietraditioner. De skapas av lagstiftning, medier, uppfostran, sociala konventioner och det rådande dagsläget. I grunden är vi nog ganska lika, men vi beter oss olika.

I Finland höll vi oss länge med Jörn Donner, som fick livstidskontrakt på att vara skandalös. Det inträffade dock först efter att han i något årtionde tänjt mediernas gränser i Sverige. Uppväxt därstädes invaggades jag i föreställningen att sådana var finländarna. I själva verket var han ett slags landsflykting, precis som Göran Schildt vilken även han hade sin bas i rikssvenska medier.

Just Sverige är på många sätt yttrandefrihetens landet-lagom. De uppskattar konsensus, men även den ska dryftas omsorgsfullt. Svenska tidningar är betydligt mer debattglada – det vill säga redaktionerna blir upprymda av någon lagom utmanande text – än våra och debatterna får gärna hålla på länge, det fångar läsarnas intresse inte minst sommartid. En påfallande skillnad i Finland är att en tidning som Hufvudstadsbladet inte betalar honorar för uppföljningar i debatter. I praktiken hanteras debattinlägg som insända läsarsynpunkter. Det sätter snabbt punkt på lusten att ägna angenäma sommardagar åt en kulturdebatt.

Medan svenskarna länge satt den politiska korrektheten i högsäte – och det ska sägas att politisk korrekthet ofta är just bara vanlig anständighet – så har danska medier en förkärlek för provocerande kolumnister och skribenter. Det sker till den grad att det inte ens blir skandal om du försöker vara skandalös. Svenska läsare och debattörer blir klädsamt ursinniga när de läser en avvikande åsikt, medan en dansk läsare på sin höjd höjer ett bistert ögonbryn.

Jag har arbetat i Danmark, Norge och Sverige, och den största chocken av mediaklimatet fick jag under några år i Norge. Debatter i Norge tenderar att handla mycket mer om person än om sak, eller tydligare uttryckt: medierna arbetar helst med extrema poler, och man hugger gärna alla på en gång mot en given person när väl någon inflytelserik röst satt drevet i rörelse. Skurken är given på förhand, liksom vem som blivit förfördelad. Resten liknar mest en veritabel slakt. Fast på senare år har en nyansering skett åtminstone i riksmedierna, och Norge är nu vårt debattgladaste grannland.

En jämförelse av hur metoo-rörelsen utvecklades i de ytligt sett lika nordiska länderna vore belysande. Vi kan utan större vetenskapliga anspråk konstatera att i det cyniska Danmark fick inte debatten något större grepp förrän skandalerna seglat förbi i till exempel Sverige. Först sent började missförhållanden i dansk filmindustri att tas upp, trots att det var där diskussionen började internationellt med avslöjandena om Harvey Weinsteins systematiska övergrepp. Jag tror att det danska motståndet mot ”politisk korrekthet” spelade in. Just Sverige hamnar återkommande i skottgluggen i danska medier för överdrivet moraliskt nit.

I Sverige rullade politiska och mediala huvuden för incidenter som skett – eller kanske inte skett, för rättsligt har anklagelserna ofta inte hållit. De välgrundade anklagelserna mot ”Kulturprofilen” Jean-Claude Arnault blev orsak till Svenska Akademiens interna sönderfall och internationella vanrykte.

Hade vi ens en egentlig metoo-rörelse i Finland? Jag blir tvungen att googla för att minnas. Jo, ett par tre personer i film, teater och underhållning skinnflåddes offentligt, en i jämförelse ganska blygsam skörd för den som är blodtörstigt lagd. Men det offentliga samtalet – huvudsakligen om personer och händelser utanför Finland – i sig hade positiva effekter på kvinnors villkor i arbetslivet, läser jag vidare. Roat påminner jag mig ett metoo-upprop på Bildkonstakademin, där jag en tid arbetade, som inte riktades mot lärare som begått missgrepp utan mot en som av några studenter uppfattats som alltför krävande och kärv. Det är för mig metoo på finska.

Fortfarande följer jag debatterna i grannländerna. I Norge har den ena offentliga skandalen efter den andra seglat förbi under coronaåret. Nyss blev en konstmusei­direktör i Nordnorge som utmanat den egna styrelsen avsatt trots att verksamheten vunnit priser och uppmärksamhet, och det satte igång en lavin av reaktioner i offentligheten.

I Finland har vi för det första inte utmanande museichefer, så en sådan skandal har vi inte grundförutsättningar för. Men om en musei­chef skulle avsättas här undrar jag om ett enda ögonbryn skulle höjas i medierna. Jo kanske ett, men sedan inte mer. Vi skryter med världens största pressfrihet, men vi blir besvärade när den används.

Foto: Laura Kotila/statsrådets kansli

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.