Hur borde man agera då man blivit vittne till människorättskränkningar? Den här frågan väcktes igen efter att den belarusiska sprintern Kristina Timanovskaja blivit ombedd att åka hem från OS i Tokyo mot sin vilja efter att ha kritiserat den belarusiska lagledningen.
Vid månadsskiftet juli-augusti publicerade den belarusiska OS-sprintern Kristina Timanovskaja en video på sociala medier där hon öppet kritiserade Belarus olympiska kommitté. Timanovskaja som redan hade deltagit i sin första tävling, riktade sin kritik mot det faktum att hon på kort varsel fått reda på att hon även förväntades delta i 4×400 meter stafetten. En sträcka som hon inte tränat inför.
Inlägget togs upprört emot av den sportsliga ledningen som inte bara stängde av Timanovskaja från truppen, utan som även försökte flyga hem henne. Väl på flygplatsen vägrade hon stiga på planet och tog skydd hos den japanska polisen. Senare har hon beskrivit händelsen som att hennes egna ledare försökt ”kidnappa” henne.
Situationen blev över en natt nyhetsstoff världen över, och flera länder har erbjudit sig att bevilja Timanovskaja asyl. På onsdagen förra veckan landade sprintern i Polen, där också hennes man har beviljats asyl på humanitära grunder. På sociala medier var det ändå under den största dramatiken många som frågade sig vad man som privatperson borde göra om man ser uppdateringar från personer som befinner sig i akut risk för brott mot mänskliga rättigheter eller till och med livsfara.
Det beror hyfsat mycket på var man befinner sig, menar Frank Johansson, verksamhetsledare för människorättsorganisationen Amnestys finska sektion.
– Om man är i ett land där man kan lita på myndigheterna borde de vara bland de första man är i kontakt med. Men är du i en situation där myndigheterna är de som gjort sig skyldiga till kränkningarna så är det bäst att låta bli, för att undvika att förvärra situationen.
Ju längre bort från händelsen du är, desto svårare blir det också att göra något.
– Det går att skriva på appeller eller vara i kontakt med människorättsorganisationer som Amnesty, föreslår ändå Johansson.
Ett av det vanligaste sätten att engagera sig i frågor som den med Timanovskaja är att ta till sociala medier. Johansson varnar för att den här typen av försök lätt blir lite halvdana, trots att det finns ett hjälpsamt sätt att utnyttja de här plattformarna. Han tycker att man genom sociala medier kunde ta kontakt med personer som kan göra något, eller dela länkar till appeller.
Johansson påpekar att man i ett tidigt skede tog tag i Timanovskajas fall. Han tycker att det då är ett bra tillfälle att reflektera kring det underliggande problemet. Att istället för att upprepa sådant som redan har sagts, sprida information om andra utsatta personer, eller ta chansen att uppmärksamma problematiken i Belarus i sin helhet.
