Nedslag i den urgamla sjöförtshistorien

av Walter Fortelius

Nu då måsarna skriar och havet ligger öppet fick jag en minnesbild från barndomen, då jag tyckte om att ligga och bläddra i böcker. Minnet är bilden av en människa som med händerna paddlar sig fram på en trästock. Den är öppningsbilden till en bok om sjöfartens historia.

Boken Skeppet är skriven av vår landsman Björn Landström år 1961 och är fortfarande en klassiker, inte minst för att han var en mycket god tecknare som själv illustrerade boken. Skeppet gjorde honom över en natt till en internationellt känd auktoritet och har översatts till 13 språk.

Människan är tyvärr en ofullkomlig varelse. Jag måste erkänna att mitt starkaste intryck av boken blev ett plötsligt hopp från trädstammar till Medelhavets galärer, till egyptier, kretenser, fenicier, greker och romare. Förundran blev det starkaste minnet, något fattades uppenbart.

Kanske har jag därför som vuxen intresserat mig för mycket gammal sjöfart. Jag tyckte det var märkligt att få veta att det finns 10 000 år gamla entydiga bevis på mänsklig närvaro på Cypern och att handeln med obsidian, knivskarp lava, är 5 000 år gammal i östra Medelhavet. Särskilt eftertraktat obsidian från ön Melos i Cycladerna. Ännu mer fantastiskt var att få veta att det redan för 4 000 år sedan förekom havsgående handel som omfattade västra Indien, Persiska viken och Arabien. Mesopotamien, Induscivilisationen och det mystiska Dilmun (viktiga fyndplatser nära ön Bahrain) utbytte inte enbart handelsvaror utan även kultur i form av skrivtecken och mytologiska föreställningar. Långt i öster hade redan för 4 000 år sedan austronesiska språk blivit dominerande på Filippinerna och i Indonesien. Dit hade människor seglat någonstans ifrån, språkvetare säger Taiwan.

Folkvandringar och lingvistik

Och även om det inte nödvändigtvis var frågan om sjöfart så är det ganska hisnande att människan tog sig över från Asien till Amerika för över 20 000 år sedan. Det här är så säkert som sån här kunskap nu kan vara, det finns ett synnerligen omsorgsfullt bestyrkt fynd av kring 12 000 år gamla människofossil, artefakter (verktyg) samt kött- och växtrester från Monte Verde i södra Chile. Hur människan tog sig till Amerika vet vi ännu inte. Sannolikt vandrade hon över Beringia, en landbrygga som förenade Asien med Amerika under istidens kallaste slutperiod.

Vi vet inte heller vad det var för människor som vandrade till Amerika. Frågan är därför fortfarande en het potatis. I mitten av 1980-talet gjordes jämförande språkforskning för de tusen kända språk som talats av Amerikas ursprungsinvånare (600 av dem talas ännu). Lingvisten Joseph Greenberg kom fram till att de sammanföll i tre grupper som anlänt till Amerika vid olika tidpunkter. Han fick många mothugg, särskilt kraftiga från forskarparet Ives Goddard och Lyle Campbell. År 1994 drämde de till med att hävda att de hade tillämpat Greenbergs lingvistiska regler och funnit att finskan hör till de amerikanska språken. Släggan har inte samma tyngd om man råkar vara finne och är medveten om att fenno-ugriska språk har talats över hela norra Eurasien. Tanken att istidens utvandrare skulle ha inkluderat avlägsna språkliga förfäder är i sig inte omöjlig att tänka. Dessvärre är den rätt osannolik.

Steven Mithen som i sin fina och ambitiösa bok After the Ice. A Global­ Human History förfasar sig över tanken på finska urimmigranter är mycket mer välvilligt inställd till skallanalys av skelettdelar funna år 1996 vid Columbiafloden i delstaten Washington. Fyndet tolkades först på äkta skallmätarvis som kaukasiskt men när upptäckaren förstod att fyndet var 7400 år gammalt ändrade han sig och fann att skallformen var rätt polynesisk. Det här gillade Mithen, som påpekade att människor tog sig till Australien. Kanske var de samma människogrupp som befolkade Amerika?

Det här mönstret passade honom. Och det är nu så att vetenskap i hög grad handlar om att identifiera mönster. Och när mönstret sammanfaller med en fin vision kan också förnuftiga forskare som Mithen tappa kontrollen. Det är därför en lättnad för oss lekmän att forskarna sällan är lika eniga som trofasta präster utan bums ifrågasätter resultat. De flesta av oss har nämligen inte verktyg med vilka vi kan avgöra när språklig eller genetisk forskning är seriös och när den är ideologisk. För i grunden famlar vi här ännu i mörker. Mithen konstaterar själv att forskning inte kan ge entydiga resultat så länge vi saknar kunskap om hur lång tid det tar för språk att skilja sig från varandra eller för uppkomsten av genetiska mutationer.

Världen för 40 000 år sedan

Det är i dag välkänt att människan tog sig till Australien för 40 000 år sedan. Kanske lite mindre välkänt är att dateringen är osäker och bygger på fynd i Niahgrottan på Borneo, som forskare försöker få en ny, säkrare datering på. Vad som tycks vara säkert är att immigrationen skedde under den äldre stenåldern, för tiotusentals år sedan. Varför 40 000 år sedan? Därför att världen då såg mycket annorlunda ut, havsytan var så låg att Malackahalvön var förenad med Borneo, Sumatra och Java till ett gigantiskt Sundaland och Australien, Nya Guinea och Tasmanien till en ökontinent, Sahel. För att ta sig från Sundaland till Sahel krävdes då även i bästa fall en havsresa på 100 kilometer. Ingen omöjlig uppgift, det är ungefär avståndet mellan Helsingfors och Tallinn. Men knappast något man gör genom att paddla sig fram med händerna sittande på en stock.

Hur det än är med detta tror jag att den urgamla sjöfarten hade passat Björn Landström. För när jag nu har hans bok framför mig så ser jag att han på samma sida som paddlaren har avbildats skriver att den första farkosten kan ha skapats för hundratusen år sedan.

Jag kan göra den här äreräddningen för att jag berättade om Landström och hans bok för min hustru Mia, som nästan reflexmässigt lät händerna flyga över tangenterna och meddelade att Amazon säljer Skeppet för 150 euro. ”En klassiker”, sa jag och trodde att saken var klar. Men saken var inte klar: efter ungefär en vecka fick jag ett paket på posten och paketet innehöll Skeppet. ”Du var så ivrig så jag googlade litet till och då jag hittade boken för under 20 euro, köpte jag den till dig”.

Ganska mållös bläddrade jag i boken för att hitta något som skulle intressera Mia. Aha, tänkte jag, de mystiska romerska insjöskeppen i Nemi. Men de intresserade inte henne nämnvärt så jag bläddrade vidare. ”Vad är det där?” frågade hon innan jag hann vända på bladet. Jag tittade, ”det är … EN UPPBLÅSBAR GRIS?!!” Illustrationen har en förklarande text ”En relief i det gamla Ninive från 700-talet före Kristus visar huru män tar sig över Tigris simmande på uppblåsta djurhudar. Samma metod praktiseras ännu i dag i Tibet, där nomaderna bär med sig hopsydda och tätade hudar av kor och svin, som sedan vid behov blåses upp till bärkraftiga båtar när ett vattendrag kommer i deras väg.”

Skeppet är fortfarande lastat med nyheter för de flesta av oss.

Walter Fortelius

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.