Uppdrag: skriv en bok om det finländska herrlandslagets långa och mödosamma väg mot ett fotbollsmästerskap. Utgångspunkt: alla vet att det varit en krokig väg och ”alla” minns hur det gick till när EM-biljetten äntligen fixades. Utmaning: berätta storyn på ett medryckande sätt.
Riksdagsledamoten och fotbollssupportern Paavo Arhinmäki väljer i boken Kaiken se kestää ett smart huvudspår för berättelsen. Arhinmäki har själv på nära håll följt med fotbollslandslaget under de senaste 35 åren. Därför är supporterperspektivet givet: hur kändes det och hur såg det ut när Finlands supportrar hejade på de blåvita utomlands?
Arhinmäki hör till en grupp supportrar som enträget reser för att se Finlands fotbollslandslags matcher både på hemma- och bortaplan. Enligt Arhinmäkis uppfattning kan han ha varit den första som organiserade en supporterresa med buss för att se Finlands fotbollsherrar spela en bortamatch (Riga i juni 2000).
Boken är som starkast när Arhinmäki berättar om hur crazyt det kan vara på de orter där Finland spelar sina bortamatcher. När han torkade tårgas ur ögonen efter att grekiska studenter drabbat samman med polisen i Aten och hur han blev matförgiftad efter en bit mat på ett sunkigt mafioso-hak i Palermo.
I de detaljrika beskrivningarna kommer storytellern Arhinmäki till sin rätta. Ställd inför dessa berättelser slås jag också av några nyckeltal i Arhinmäkis livsstil: han har gjort över tusen fotbollsresor till omkring 500 olika fotbollsarenor utomlands. Det är inte alla som har råd att flyga och tågluffa för att se Finland och andra favoritlag spela fotboll. Ur ett ekologiskt perspektiv är det också kostsamt.
Arhinmäki väver in sin berättelse i fotbollens historia och den moderna fotbollens förvandling till en kassako för de redan rika – det tillför boken extra djup. Men Kaiken se kestää gör också nedslag i politikern och fotbollsspelaren Paavo Arhinmäkis liv. Dessa avsnitt känns ofta malplacerade. I en bok som handlar om ett landslags väg till ett EM-slutspel känns det irrelevant att läsa om vilka juniorlag Paavo A. spelat i och hur eleven Paavo ordnade sin första strejk när skolmaten en dag inte räckte till alla elever. Det känns också som stickspår när Arhinmäki bakar in gliringar mot Sannfinländarna i berättelsen eller när han påminner om att han under en budgetmangling minsann hade rätt i sina uträkningar och att finansministeriets tjänstemän hade fel.
Ibland lyckas Arhinmäki på ett smart sätt kombinera politiken och fotbollen. En morgon i oktober 2008 anländer han till Moskva med sina polare för att se Finlands match mot Ryssland. Då kommer han plötsligt ihåg att förhandsröstningen utomlands inför kommunalvalet börjar just denna dag.
”Personalen på finska ambassaden måste ha varit förvånade när det bildats en 20-30 personers kö vid ambassadens port redan innan dörrarna öppnats […] jag antar att jag var en överlägsen röstkung i Moskvas valdistrikt i kommunalvalet 2008.”
Bokens två sista kapitel är de minst intressanta. Det är som om arsenalen av anekdoter från alla resor och matcher är tömd. När läsaren förväntar sig ett sista fyrverkeri om hur det gick till när EM-platsen säkrades tar istället de redan bekanta detaljerna från dagspressen över berättandet.
Foto: Alamy
Paavo Arhinmäki:
Kaiken se kestää.
WSOY, 2021.
