”Regeringen tvår händerna med evenemangsgarantin”

av Janne Wass

Baltic Jazz konstnärliga ledare Antti Sarpila ger inte politikerna höga poäng för coronastödet till kulturbranschen. Men Baltic Jazz bevisade att det går att ordna en både säker och njutbar festival i undantagstider.

Under de lummiga trädkronorna som breder ut sig över parken invid Dalsbruks gästhamn ringlar sig tonerna från Antti Sarpilas klarinett. Lördagens eftermiddagskonsert under Baltic Jazz bjuder på ett potpurri av det bästa ur den finländska jazzens historia. Baltic Jazz och Sarpila är oseparerbara. Han uppträdde på den första festivalen för strax 35 år sedan, och har under de senaste 20 åren fungerat som dess konstnärliga ledare.

Festivalens historia har haft både upp- och nedgångar. Den första regnade bort, så de dåvarande arrangörerna tvingades ordna en andra dito för att betala bort skulderna som uppstod. Kring millennieskiftet gick festivalen i konkurs på grund av en skattesmäll, men reste sig på nytt med en ny arrangörsförening. Under festivalens första 15 år var det en av de få musikfestivaler som ordnades i Åboland under sommaren, och drog under sina glansdagar upp till 5 000 besökare till Dalsbruk. Under de senaste åren har konkurrensen och en åldrande målgrupp för tradjazz fått tillställningen att krympa till en mer intim storlek. Trots diverse problem, var 2020 ändå det första året sedan 1987 som ingen festival alls ordnades. Också i år var det länge oklart om det skulle bli någon jazz på den gamla fabriksorten.

Risken lönade sig

– Ursprungligen var tanken att vi skulle förverkliga det program som var fastslaget för 2020 innan coronakrisen, men ju längre pandemin drog ut på tiden, stod det snart klart att det inte skulle gå, säger verksamhetsledaren Alexandra Lönnström då vi träffas nästa dag.

Det som stod som självklart var att man inte kunde räkna med utländska artister. Dessutom blev organisationen tvungen att fundera på hur det skulle gå att ordna en tillställning som fyllde säkerhetskraven, men som också skulle vara njutbar för publiken. Festivalens ledning valde att ta en risk och organisera alla konserter utomhus.

Bättre tur kunde Baltic Jazz knappast ha haft: juli 2021 är den varmaste i mannaminne, och festivalens tre dagar badar i solsken. Som besökare har man svårt att förnimma några större inskränkningar i festivalupplevelsen. Jo, inomhuskonserterna lyser med sin frånvaro, likaså den traditionella ”jazzgatan” med försäljningsstånd vid hamnen. Men på konserterna i parken går det att njuta av musiken obehindrat. Bänkar och bord är placerade med säkerhetsavstånd mellan varandra. Själv väljer jag att breda ut picknickfilten i skuggan för att lyssna på bland annat bluesig New Orleans-musik i Ami Aspelunds och Birger Lindströms tappning, gypsy jazz med Julia Korkman och Django Collective Helsinki, samt och en homage till filmkompositören Michel Legrand av Finnilä & Kortehisto Group.

Tre olika program

– Vi gjorde inför festivalen upp tre alternativa program – ett var för de tre olika smittofaserna, säger Alexandra Lönnström.

Informationen från olika myndigheter och instanser var ibland motstridiga, och det var svårt att veta vad som gällde. Lönnström säger ändå att hon haft mycket hjälp av till exempel personalen vid regionförvaltningsverket och THL, och också THL:s chef Mika Salminen har vigt tid för att diskutera säkerhetsarrange-mangen kring Baltic Jazz.

Helt rena papper får ändå inte myndigheterna. Antti Sarpila säger att han har full förståelse för att restriktioner måste införas för den allmänna hälsan.

– Men man borde ha stängt ner hela samhället genast, på en och samma gång. Inte bara kulturbranschen, som nu nästan har varit den enda vars verksamhet helt har lagts ner.

Sarpila kritiserar också den ”evenemangsgaranti” som staten utfärdat för att täcka en del av kostnaderna för festivalarrangemang – vilket Baltic Jazz inte fick ta del av, eftersom festivalens omsättning är för liten.

– Det verkar som om de med flit har utformat kriterierna just så att små festivaler som Baltic Jazz inte ska ha tillräckligt stor omsättning för att få stöd, på samma gång som de vet att de summor som de betalar ut är alldeles för små för att stora festivaler ska ha någon nytta av dem. Så kan de tvätta händerna över saken och säga att de har stött festivalsommaren.

Festivalens styrelseordförande Sanna Järf inflikar att de privata stiftelserna däremot ska ha stort tack för att de trätt till för att lappa hålen i budgeten som coronan orsakat.

– Men inte är det ju så det ska vara, att stiftelserna är de som ska sköta om det här.

Pandemin har ändå inte varit enbart negativ. Enligt Lönnström har festivalarrangörerna haft tid för utvecklingsarbete. Sarpila påpekar att årets festival också varit ögonöppnande för honom.

– Det som överraskar mig lite är att vi har sålt ungefär lika många biljetter som 2019, trots att vi har färre artister.

Till skillnad från många andra festivaler, säljer Baltic Jazz vid sidan av veckosluts- och dagspass också biljetter till de enskilda konserterna, och traditionellt har huvudkonserterna varit fyra timmar långa historier med tre orkestrar, som alla spelat närmare timslånga set. Biljetterna till dessa har kostat mellan 25 och 40 euro. I år spjälkades i stället programmet upp i flera mindre konserter med en eller två orkestrar, med biljettpriser på mellan 15 och 30 euro. Detta koncept verkar falla Sarpila i smaken,

– Måste man verkligen ta 35 euro betalt och stänga in folk på en konsertplats i flera timmar, eller skulle man också i framtiden kunna ordna fler kortare och billigare spelningar? Jag tror det här är en sak som vi verkligen kommer att diskutera då vi planerar nästa festival.

Att det blir en festival nästa år är klart: datumen 8-10 juli är redan fastslagna.

Foto: Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.