Globalt med Grüne: År 2001 var vi alla USA

av Yrsa Grüne-Luoma

Tjugo år i Afghanistans historia. Ett fönster öppnades utåt, åtminstone på glänt. I samband med kaoset och den massiva evakueringsoperationen ifrågasätter många det kloka i att USA beslöt att fälla talibanerna från makten 2001. Har vi glömt hur rörande eniga vi var då om att USA:s reaktion på terrordåden var befogad?

Under de senaste veckorna har den ena analysen efter den andra serverats om vad man borde ha gjort i Afghanistan, när evakueringen borde ha inletts, vem väst borde ha förhandlat med och i vilket skede. Om vad som gick snett och varför. Försök har gjorts att förklara det på olika sätt.

Afghanistan är ett exempel på hur kort det politiska minnet är. Och hur obekvämt det är att i efterhand påminnas om åsikter och uttalanden som gjorts tjugo år tidigare. Det är inte bara västs solidaritet med afghanerna som fallerar. Man talar tyst eller tiger som muren om hur världen ömmade för USA efter terrordåden den elfte september 2001.

Låt oss för en liten stund lägga åt sidan analyserna av Afghanistans historia, varför och hur britter eller ryssar tidigare kom att med vapenmakt ge sig in i landet. Att Afghanistan likt alla andra så kallade ”-stan”-länder en gång stod under det persiska riket och att landet på grund av sin brokiga etniska flora innehåller minst tre om inte fyra länder inom samma officiella gräns.

Vi tar istället avstamp i händelserna för nästan på dagen för tjugo år sedan. På den tidningsredaktion där jag då arbetade, hörde jag min kollega säga att han ringt Dagens Nyheter med en artikelidé men att de inte hade tid att prata för ”det händer något i New York”.

I samma stund såg vi på CNN hur det andra planet kraschade in i det södra tornet i World Trade Center. Panikartade rapporter om ett plan som träffat Pentagon, ett annat som var på väg någonstans i Pennsylvania, sporadiska uppgifter om ytterligare ett plan på väg mot Vita huset började välla in.

Klockan var kring halv fem på eftermiddagen i Helsingfors och förvirringen var stor på bägge sidor om Atlanten. Först sades det att det handlade om sju plan. Senare bekräftade man att det handlade om fyra.

Inför våra ögon såg vi WTC-tornen rasa, folk som hoppade in i döden från de högsta våningarna, askan som lade sig som ett täcke över gator, människor och bilar.

Det plan som var på väg mot Vita huset störtade med alla ombordvarande i döden på ett fält utanför Shankesville i Pennsylvania, innan det nådde sitt mål, Vita huset, på grund av några passagerares heroiska insats. Totalt omkom 2996 personer medan över 6000 skadades.

För första gången i Natos femtioåriga historia aktiverades artikel fem, den så kallade musketörsparagrafen. Enligt den uppfattas en attack som utförs mot en av alliansens medlemmar som en attack mot alla.

Bakom terrordåden låg terrornätverket ­al-Qaida och Usama bin Ladin, som utpekades som hjärnan bakom dåden, hade en fristad i Afghanistan som leddes av talibanen mulla Omar.

Världen över fördömde attackerna och när USA den 7 oktober 2001 invaderade Afghanistan för att fälla talibanerna från makten var förståelsen stor. Natoländerna bistod USA bland annat med att övervaka det amerikanska luftrummet så att USA kunde lösgöra resurser för invasionen som landet ville göra utan Natos direkta medverkan.

En viktig komponent i invasionen var stödet från Pakistan som lät USA använda landets militära anläggningar. Också den afghanska Norra alliansen, som bestod av fem mujahedingrupper som alltid hade motsatt sig talibanernas styre, bistod USA.

De kritiska rösterna var få. Och svaga.*

När talibanerna fördrivits från makten kom så småningom andra västländer med i återuppbyggnadsarbetet och där börjar också Finlands militära insats i Afghanistan. Och fortfarande fanns det ett starkt stöd för västs insats.

USA:s agerande i Afghanistan fick statuera exempel för hur USA borde ha hanterat invasionen i Irak i mars 2003. Kritiken mot USA var den gången hård. Det hette att USA förverkade den internationella goodwill man hade byggt upp inför invasionen i Afghanistan.

För när det gällde Afghanistan sympatiserade praktiskt taget hela världen, inte bara väst eller Nato, med USA och förstod att det handlade om självförsvar mot al-Qaida. Världen vaknade upp till terrorhotet, lagar ändrades, säkerhetsrestriktioner skärptes. Den 11 mars 2004 var det Spaniens tur när bombattentat utfördes mot tåg på väg till Madrid och i Frankrike tog sig al-Qaida in på tidskriften Charlie Hebdos redaktion i januari 2015 och dödade flera anställda. ”Je suis Charlie Hebdo” (jag är Charlie Hebdo) lät man trycka upp på t-tröjan och på Facebook-profilen och liknande sympatiyttringar följde senare i andra sammanhang.

Den 13 november samma år skakades Frankrikes huvudstad Paris av flera samordnade terrordåd mot kaféer och en konsertsalong.

Att minnet av stämningen i samband med de förödande terrordåden den elfte september 2001 har förträngts handlar inte bara om att händelserna ligger långt tillbaka i tiden. Det handlar också om att det politiska intresset för Afghanistan har falnat.

Om användningen av sociala medier hade varit lika utbredd 2001 som den är idag hade vi antagligen lagt den amerikanska flaggan – eller WTC – under vår profilbild, så starkt levde vi med katastrofen som drabbade USA.
Det är klart att mycket kunde ha gjorts annorlunda i Afghanistan. Men vi är alla ansvariga för utgången.
Minnet är kanske gott. Men att tillämpa det selektivt är bekvämare.

*Ny Tids ledarskribenter och kolumnister fördömde, med mycket få undantag, USA:s invasion i Afghanistan, och varnade för den redan innan den inträffade, liksom många internationella vänsterröster. Riktigt tyst var det inte. Chefred.anm.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.