Blaue Fraus interaktiva föreställning Pleaser utgör ett slags undersökande teater där alla involverade får bekanta sig med, reflektera över och utforska politiska och existentiella frågor post #metoo.
Pleaser är en föreställning som enligt Blaue Frau ”riktar sej till personer som har känt sej eller känner sej som offer för patriarkatet och de patriarkala strukturerna i samhället”.
Inför premiären får jag enbart per epost veta att jag dagen innan föreställningen får besked om var jag ska befinna mig i Helsingfors centrum, att jag kommer att vistas både inne och utomhus, att föreställningens längd beror på mina val och därför tar 1-3 timmar. Det visar sig att det hemlighetsfulla konceptet och föreställningens olika delmoment gör det hela till ett upplyftande litet äventyr! Att dras med i föreställningen via oväntade moment, att inte veta vilken plats man är på väg till präglar helhetsupplevelsen av Pleaser.
Blaue Fraus interaktiva föreställning Pleaser utgör ett slags undersökande teater där alla involverade får bekanta sig med, reflektera över och utforska politiska och existentiella frågor post #metoo. Frågeställningarna tar delvis avstamp i en besvikelse över att många förövare som blivit avslöjade inte blivit åtalade och dömda.
I feministisk anda
Vad betyder solidaritet? Får man hämnas? På vilket sätt syns en vilja att vara till lags i vardagliga sammanhang? Kan man uttrycka hämdbegär utan att själv hemfalla till det förtryck, våld, eller den ondska man vill hämnas på? Vad betyder solidaritet om ens ilska över orättvisor i vår kultur övergår i trötthet och uppgivenhet över hur maktstrukturer där könade mönster upprätthålls och fortgår trots en global feministisk kamp för förändring? Dessa är frågor som föreställningen behandlar och ställer i en feministisk anda både på ett kollektivt och personligt plan. Åskådarna/deltagarna får diskutera och fundera tillsammans samt bekänna pronomen i enlighet med tidens anda. Föreställningen tematiserar frågor om offer-förövare, brott och straff och för tankarna till Märta Tikkanens Män kan inte våldtas samt feminismens kanske mindre diskuterade och udda figurer (tänker på de våldsamma och våldsbenägna (Aileen Wournos, Virgine Despentes, Valerie Solanas). Till skillnad från Tikkanen & co rör sig dock Pleaser på ett avsevärt ytligare plan. Här erbjuds ingen egentlig analys, inga gränser testas.
I en scen benämner skådespelarna platser där övergrepp skett och män som utpekats som förövare. Scenen kan ses som en blinkning till Black Lives Matter och rörelsens uppmaning ”say their names” om svarta personer som dödats av vita amerikanska poliser.
Det sexualiserade våldet som metoo uppmärksammat kan förstås som en existentiell angelägenhet som är svår att bemöta. Som Sara Nyman påpekar i en essä för Ny Tid 1/2021: ”Tanken att man kan vara för eller emot våld är lockande och i någon bemärkelse självklar: det är svårt att förespråka våld”. Samtidigt skriver hon att ”om man förstår rasism och marginalisering som uttryck för strukturellt våld är det inte obegripligt att reaktionerna mot detta våld också blir våldsamma”.
Att våld som svar på våld är begripligt är en underton som präglar föreställningen, trots att Joanna Wingren i en scen där vi ombeds fundera på hämnd och olika hämndbegär, uttrycker en disclaimer, nämligen att ”ett alternativ till hämnd är förlåtelse”.
Vi får skriva ett kontrakt om att vi är solidariska med varandra och att vi följer Finlands lag. Jag kommer att tänka på ovannämnda Despentes, som påpekat att våldtäkter knappast skulle finnas som företeelse om kvinnor hade möjlighet, juridiskt sett, att ta livet av sin våldtäktsman.
Hämnd eller förlåtelse
Föreställningen ger utrymme för deltagarna att uttrycka hämndbegär under säkra former. Likaså är det interaktiva diskuterande momentet intressant och inte oväntat kommer olika erfarenheter av sexuellt våld upp till ytan hos olika deltagare. Även feminismens och metoo-rörelsens egna ambivalenta förhållningssätt till vems erfarenheter som räknas och får höras, dryftas under samtalet. En manlig deltagare berättar om responsen han fick för sin egen #metoo-berättelse om att som 15-åring ha blivit antastad på en busshållplats, och om hur en diskussion uppstod om huruvuda hans berättelse alls hörde till #metoo, då rörelsen främst fokuserade på kvinnors berättelser. En paradoxal och problematisk sida av en rörelse som vill bryta tystnaden kring sexuella övergrepp och belysa dess könade dimensioner, men som gör det villkorligt och värderar vissa könade erfarenheter av att vara offer i patriarkatet mer än andra.
Föreställningens koncept har potential att gräva på djupet, men som helhet framstår ändå greppet lite slappt. Solidaritet, hämnd och förlåtelse är teman som inbjuder till reflektion om svårigheter och lockelser men också om det goda i våra liv. Förlåtelse står begreppsligt i relation till godhet, och det är synd att till exempel denna tematik inte utforskas närmare utan förblir en disclaimer i en föreställning där begreppet spelar en central roll. ”Herre förlåt dem, de vet inte vad de gör”, säger Jesus, och synliggör våldets skevhet – då man inte delar samma verklighet, då förlåtelse i en viss bemärkelse inte är möjligt för den som inte inser sitt brott. Kan man förlåta den som inte vill bli förlåten?
Pleaser skrapar på ytan gällande våra mörkare sidor men erkänner åtminstone att de finns, även inom feminismen.
Pleaser. Arbetsgrupp: Sonja Ahlfors, Mille Bostedt, Greta Lignell, Kaisa Lundán, Joanna Wingren, Rasmus Slätis, Ella Snellman, Sara Grotenfelt, Alina Pajula, Iida Hägglund, Johan Isaksson och Saana Reijonen. Spelas i huvudstadsregionen. Antalet deltagare är mycket begränsat så boka ASAP på [email protected]. Du måste förhandsboka för att kunna delta i föreställningen. Du får information om plats när du bokar din biljett. OBS SISTA FÖRESTÄLLNINGEN 30.11. kl.18.