Visste du att kulturtidskrifterna i Finland omsätter över 10 miljoner euro årligen, sysselsätter närmare 400 personer och under de senaste åren tvingats minska de anställdas antal med 10 procent? Det visste ingen annan heller, och därför har tidskrifterna haft svårt att hävda sig i diskussionen om kulturfinansiering.
Cirkus Nedskärningar i Kulturfinansieringen kom och gick i oktober, ett numera välbekant inslag i det politiska året. För kulturtidskrifternas del var det på väg att gå riktigt illa – Vänsterförbundets ordförande Li Andersson motade det största trollet i grind, men ändå såg det i ett skede som om kulturtidskriftsstödet skulle minskas med 9 procent, och bibliotekens prenumerationsstöd slopas helt. Lyckligtvis slopade regeringen i stället nedskärningarna.
Men det här betyder inte att allt är frid och fröjd bland kulturtidskrifterna, tvärtom. Redan nu får kulturtidskrifterna hälften så högt statsstöd som i våra grannländer Sverige, Norge och Estland – alla kring två miljoner euro, jämfört med knappa miljonen i Finland. Och då stödet stampar på stället eller till och med minskar, samtidigt som kostnaderna för att göra tidning stiger, drivs kulturtidskrifterna i allt större trångmål, visar en utredning som Ny Tid gjort.
Under de tio år som föregick coronapandemin tvingades 70 procent av alla kulturtidskrifter till sparåtgärder. 17 procent av tidskrifterna uppger att de tvingats minska på personalen, 30 procent har tvingats minska på tidskriftens utgivning, och 30 procent tvingats minska på användningen av frilansar. En tiondel har av ekonomiska orsaker lagt ner den tryckta tidningen, och en fjärdedel av tidskrifterna anser att de tvingats pruta på innehållets kvalitet på grund av brist på pengar.
Splittrat fält
Diskussionen om kulturtidskrifternas förutsättningar och verklighet fastnar ofta i vaga floskler om bildning, mångfald och demokrati. En delorsak till det här är att det saknas hårda fakta om tidskrifternas ekonomiska situation, sysselsättningssiffror, etc. Detta igen beror delvis på att det inte finns någon entydig definition av vad en kulturtidskrift är, och att de olika aktörerna i branschen har väldigt olika verksamhetsförutsättningar. När Ny Tid begärde data om kulturtidskrifterna av kultur-, vetenskaps- och opinionstidskrifternas förbund Kultti ry, fick vi en Exceltabell med tidskrifternas namn, utgivare och ungefärliga upplaga. Det var alla siffror förbundet hade om sina medlemmar.
För att skapa sig en uppfattning om hur fältet ser ut, skickade Ny Tid ut en enkät till medlemmarna i Kultti i maj 2021. Kultti har kring 170 medlemstidningar, och enkäten besvarades av 60 tidskrifter, eller ungefär 35 procent av alla medlemmar. Enkäten besvarades inte av de två största medlemstidningarna Voima och Image, vilket på sätt och vis gör att den ger en rättvisare bild av de små kulturtidskrifternas verklighet. Siffror om sysselsättning och omsättning är dock antagligen snäppet större i verkligheten än vad enkätsvaren visar. På grund av den relativt låga svarsgraden ska utredningens slutledningar ses som uppskattningar snarare än fakta.
4000 frilansartiklar
Hur ser då branschen ut? Genom att skala upp svaren så att de motsvarar 170 medlemstidningar, får vi en bild som ser ut som följer: Kulturtidskrifterna omsätter årligen kring 10 miljoner euro, och sysselsätter kring 60 personer på heltid, samt runt 320 personer på deltid. Totalt skrivs – åtminstone – 4 000 frilansartiklar i dessa tidningar årligen. Siffran är troligen betydligt högre. Omkring hälften av tidskrifterna utkommer med fyra nummer per år. Ny Tid hör till en liten minoritet som utkommer oftare än sex gånger i året.
Än lönerna? De är svåra att exakt räkna ut, eftersom många av tidskrifterna är medlems- eller organisationstidskrifter, där informatören eller verksamhetsledaren gör tidningen vid sidan av
övrigt arbete. I andra fall har tidskrifterna inga avlönade redaktörer, utan arbetet görs helt gratis eller mot ett litet arvode per utkommet nummer. Vill man ändå räkna ihop siffrorna, landar en kulturtidskrifts chefredaktörs genomsnittliga “månadslön” på kring 1 600 euro. Gaffeln är dock stor: mellan 25 euro och 4 400 euro i månaden. De mest högavlönade chefredaktörerna arbetar som regel på universitetens tidskrifter eller studenttidningar, eller på olika förbunds medlemstidningar.
Också frilansarvodena varierar stort. Medan en förbundstidning kan betala medelarvoden på kring 600-700 euro, uppger andra att de endast kan betala några tior per artikel. Medianarvodet för alla tidskrifter ligger på 200 euro.
Trötta på projekttvång
Under de senaste tio åren har av de 60 tillfrågade tidskrifterna endast en ökat sin personalstyrka – med en person. Däremot har sammantaget 17 hel- eller deltidstjänster försvunnit under samma tid bland de svarande tidningarna. Skalar vi upp siffrorna för att gälla hela branschen, betyder det att under de senaste 10 åren har kulturtidskriftsfältet tappat 45 tjänster, eller drygt tio procent av den totala arbetsstyrkan.
Av de tidskrifter som mottar eller har sökt statens kulturtidskriftsstöd anser endast drygt en fjärdedel att stödets storlek motsvarar behovet. I enkätens fria svar är det många som poängterar betydelsen av offentligt verksamhetsbidrag: “Kulturtidskriftsstödet är särdeles viktigt, eftersom det är ett stöd som man inte med våld måste rikta till något ‘projekt’.” I flera av svaren återspeglas en frustration över att det är så få aktörer som betalar ut regelrätta verksamhetsbidrag, utan att tidskrifterna blir tvungna att utforma sin ekonomi som ett lapptäcke av mer eller mindre behövliga “projekt”.
“Jag anser att inom tidskriftsbranschen skulle det vara nyttigare med stöd till den egentliga verksamheten, eftersom det är en långsiktig verksamhet att göra tidskrifter”, skriver en ansvarig redaktör. “Jag skulle önska att tidskriften skulle få stöd till grundfinansiering av verksamheten, som inte skulle behöva sökas varje år”, skriver en annan. En tredje redaktör anser: “Olika projektfinansieringar kan visserligen också vara till nytta, men överlag är det arbetsdrygt att söka projektfinansiering, och tar resurser från den egentliga verksamheten.”
Av de tillfrågade tidskrifterna uppger sju procent att de antagligen tvingas lägga ner verksamheten helt och hållet om inte kulturtidskriftsstödet höjs.
Skribenten är styrelsemedlem i Kultti ry
