En ekopoetisk evakueringsplan

av Jenny Jarlsdotter Wikström

I sin nya diktsamling Land (Fragment) fortsätter My Lindelöf att utforska natur- och förgänglighetsteman.

I en av de allra sista dikterna i samlingen Land (Fragment) formulerar My Lindelöf samlingens kärna:­ ”en evakueringsplan, om möjlig […]”. Samlingens dikter trevar efter en möjlig räddningsplan för det levande i klimatförändringens tid. My Lindelöf har i fem tidigare diktsamlingar utforskat natur- och förgänglighetstematik. Land (Fragment) är i mitt tycke det mest enhetliga och precisa försöket. Samlingens fyra delar vetter samtliga mot en problematik som kunde stavas skala. På vilken skala ska människan hantera klimatförändringarna och det faktum att hon skadar naturen? Hur stor är människan som art i relation till andra arter? Och går det att göra sig mindre?

Vi är gäster

I samlingen tecknas en bild av biotoper, precis som titeln Land anger. Ett persongalleri tar form i landskapet: vide, al, älggräs, kaveldun, vass, åbräddar, kustlinjer, fläckar av pollen, ”små avtryck av fågelfötter vid vattenbrynet”. Persongalleriet är ett noggrant nedtecknat arkiv av livsformernas mångfald, landets konkreta komponenter. Parallellt med det arkivariska stråket löper en tråd av sorg och oro inför den oundvikliga förlusten av all denna artrikedom: ”rännilar av skiftande ljus, vårt eget/ brinnande hopp, vårt misstag.” Det ekopoetiska anslaget är tydligt, om man med ekopoesi menar dikt som bär på en didaktisk uppmaning i relation till omgivning eller natur. Lindelöfs dikter etablerar en särskild relation till naturen, den blir ett land där människan vistas som gäst. Hon är en besökare som snart ska resa bort igen. Misstaget blir i detta sammanhang att vi trodde att vi skulle få stanna. Det är inte naturen som behöver evakueras eller inhägnas. Det är vi.

Det ligger något arkeologiskt över dikterna i samlingen. Något i tilltalet får de detaljerade beskrivningarna av naturfenomen att framstå som på avstånd: ”Det du ser: sluttningen, snö och dimma, brunt och grått,/ en slöja av fukt, som mjölk, kalcit./ I förgrunden torra fröställningar, resten av en husgrund”. I relation till naturen är mänsklighetens byggnationer redan ruiner. Det är inte naturen som är ödelagd – den håller på med sitt, i sin egen temporalitet – det är människan som är ruinen här. De torra fröställningarna har redan släppt nästa vårs frön, som bidar sin tid under allt det gråbruna. Men husgrunden bär inte på några löften om en ny vår. Jag påminns om ekokritikern Timothy Mortons insisterande på att världen redan gått under; ”världen” som ett enhetligt helt finns helt enkelt inte längre, menar han. Att rädda ”världen” är således omöjligt. Det som kanske kan räddas är bitar, små öar eller – med Lindelöfs ord – fragment.

Lindelöf rubricerar alltså dikterna som ”fragment” med sin undertitel, men samlingen som helhet ger inte alls ett fragmentariskt intryck. Snarare kan undertiteln sägas anspela på att själva landet, planetens biotoper, har fragmenterats. Men i dikterna blir det tydligt att den fragmenteringen har skett länge, längre än klimatförändringen och längre än vad människan funnits. Växterna och biotoperna förändras hela tiden ur evolutionär och geologisk synvinkel. Landet är – man frestas till en ordlek – framgent fragment.

Benämnande som motstånd

Ofta påminns jag om Svenskfinlands naturlyriker par excellence, Eva-Stina Byggmästar, när jag läser. Också hos Lindelöf finns betoningarna av flora och fauna, den mikroskopiska blicken på botaniska detaljer och artnamn, det katalogiska tänkandet där själva benämnandet av den enskilda arten är ett slags motståndshandling – se här, detta finns. Men Lindelöf skriver vad man kunde kalla Byggmästar Noir, en mer distanserad, enslig och öde dikt där livet redan är i imperfekt, ett förflutet. Dessutom finns här en misstänksamhet gentemot vad orden eller dikten kan förmedla eller skapa:

Du följer skrivspåret
allt längre in. Träden
kastar skuggor över
”träden”. Ordens
knotor dolda, det
mest verkliga.

I ovanstående dikt är det skrivspåret, inte skidspåret, som leder diktens du mot en kärna av mening. ”Träden/kastar skuggor över/’träden’” är nyckelraderna här: de verkliga träden drar mattan under beskrivningarna av dem och ordens knotor eller rötter förblir osynliga. Det allra mest verkliga undandrar sig förklaringar. Dikten kan inte uttömma världen. Den skapar sin egen mening som undslipper människans försök att sätta ord på den. På så vis är dikterna fragment: små miniatyrer eller ögonblicksbilder av skeenden som är bortom mänsklig kontroll.

I glimtar märks ändå ett hopp, eroderingen ställs temporärt in, som i följande dikt inom parenteser: ”(Ett osynligt kummel, en i stjärnljuset blåaktig glänta, stiger försiktigt/ i mörkret, känner slyet stryka mot/ kroppen, hör bark gnida mot bark)”. I denna dikt blir diktjagets hud synonym med slyets bark. En utjämning äger rum genom taktila processer. När diktjaget känner barkhuden eller hudbarken ta form kortsluts den arkeologiska distansen: landet formas plötsligt i ett nu där arter faktiskt möts på individnivå. Kanske är allting inte förlorat ändå? Emellertid är det signifikant att ovanstående dikt står inom parenteser. Mötet är så litet att det enbart kan ske i marginalen.

Men hoppet finns också i en annorlunda tidsuppfattning och i drömmen om att sjunka ner i tidens stora virvel. Samlingens nästsista dikt lyder:

Kanske vill vi inte längre vara djur,
kanske skapar vi en omvärld
som vi drömt
vattenådrors kalla
strömmar, kiselstjärnor, allt
vi kanske var
men glömt.

Här märks bilden av mänskligheten som en parentes i alltets historia. Diktens ”vi” inordnas dessutom i däggdjurens skara och är alltså redan en del av ett större sammanhang – de landlevande djuren.

Om människorna, i likhet med de landlevande stora däggdjuren, bara är en liten parentes på några hundratusen år kanske det inte spelar så stor roll att vi inte gjort särskilt bra ifrån oss? Ur en kiselstjärnas perspektiv är det mänskliga inte särskilt väsentligt alls. Och rent fysikaliskt bär också människokroppar på spår från universums uppkomst; samma atomer bildar våra kroppar, och till kol-, kisel- och järnatomer ska vi återgå. Vi ska bli ”vattenådrors/ kalla strömmar, kiselstjärnor” än en gång. Den sista dikten i samlingen pekar mot detta: ”vi kröker oss i sömnen,// ger oss ut i världar// som ännu täcktes av hav”. Detta är evakueringen som kanske är möjlig. Den odifferentierade primordiala soppan är en framtidsdröm som den enskilda människan kan fantisera om och ett minne att återuppväcka. Hoppet Lindelöf presenterar i Land (fragment) är liktydigt med en stilla puttrande kompost.

My Lindelöf.
Land (Fragment).
Ellips förlag, 2021.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.