Historiens ärrvävnad

av Rita Paqvalén

Så börjar året 2021 lida mot sitt slut – ett år som präglats av pandemin och i dess följd av kulturfältets kris. Men det har också varit ett märkesår för sexuella minoriteter och könsminoriteter i Finland. I år har det gått 50 år sedan homosexuella handlingars straffbarhet ströks ur Finlands strafflag, 40 år sedan homosexualitet upphörde att klassas som en sjukdom, men bara tio år sedan transvestism och fetischism ströks ur sjukdomsregistret. Som ett led av dessa, av staten, medicinalstyrelsen och kyrkan sanktionerade begränsningar av människors möjligheter att leva ut sin kärlek, identitet och sitt könsuttryck, har hbtiq-minoriteters historia och kulturarv osynliggjorts. Tystnader, skam och skåpet som metafor brukar därför vara återkommande begrepp då man talar om sexuella minoriteters och könsminoriteters historia*. 

Den queera historien samt den diskriminering och det förtryck som hbtiq-minoriteterna har utsatts för, har under det gångna året synliggjorts en hel del i medier, i kulturutbudet och genom olika initiativ som riktats till skolvärlden. Märkesårets evenemang har koordinerats av Queerhistoriens vänner (Sateenkaarihistorian ystävät). Föreningen har med stöd av finansiering från Konestiftelsen och Svenska kulturfonden, och i samarbete med olika aktörer, bland annat arrangerat seminarier där såren efter kriminaliseringen och medikaliseringen har presenterats och där museernas ansvar och möjligheter att synliggöra minoriteternas historia har diskuterats. Föreningen har även koordinerat den nationella queerhistoriska månaden och publicerat olika artiklar i ämnet på sin hemsida. Föreningens forskare har deltagit i olika seminarier och evenemang, de har besökt skolor för att tala om hbtiq-historia och föreningen har i samarbete med Arbetararkivet och Arbetarmuseet Werstas producerat skolmaterialet Regnbågsliv, som hittas på den nationella söktjänsten Finna. Många museer och kulturinstitutioner har även lyft fram detta temaår i sin verksamhet och medier har uppmärksammat queerhistoria genom fördjupade artiklar och radioprogram. På ett personligt plan har den queera historien genomsyrat det mesta jag gjort under 2021. Jag har arbetat med dessa frågor i ovanstående förening och i mitt eget arbete på Kultur för alla, och jag har även gett ut en bok om queerhistoria (Queera minnen. Essäer om tystnad, längtan och motstånd).

Det har varit fint att se hur brett den queera historien behandlats och hur stort intresset för detta tema har varit under det gångna året. För en del har dessa historiska fakta varit ny information och man har upprörts över det strukturella våldet som riktats mot minoriteterna i historien. I samband med att jag presenterat min bok har en del frågat om inte skammen och tystnaden redan är förpassad till historien. Samkönat begär är väl inget man i dag tiger om och skäms över? 

Med den synlighet som hbtiq-minoriteter och queerhistoria fått de senaste, säg tio åren, kan det vara lätt hänt att man förleds att tro att diskrimineringen av hbtiq-minoriteter är något som hör historien till och att man glömmer att de rättigheter som minoriteterna har i dag har funnits en mycket kort tid. För den som blivit vuxen under 00-talet i en liberal miljö eller för den som hela sitt liv levt mitt i hetero- och cisnormen, kan det kännas självklart att få leva öppet i ett samkönat parförhållande eller äktenskap, få barn, genomgå en könskorrigeringsprocess eller komma ut som icke-binär, men för en hbtiq-person som blivit vuxen under 1900-talet eller som lever i en konservativ miljö i dag, är dessa frågor inte lika självklara eller avklarade. 

När jag själv kom ut år 1998 levde vi i en tystnadskultur i Finland och vi hade fortfarande en lag som förbjöd att uppmana till homosexualitet, en liknande lag som senare under 2010-talet återinfördes i S:t Petersburg. Det är först på 2000-talet som hbtiq-teman på allvar började ges utrymme i medier och inom kulturen. Och det är på 2000-talet som såväl partnerskapslagen (2002), lagen om fertilitetsbehandlingar (2007), den jämlika äktenskapslagen (2017) och moderskapslagen (2019) trädde i kraft. Och fortfarande finns lagar som diskriminerar hbtiq-personer, såsom den nuvarande translagen med dess steriliseringskrav. Medikaliseringen pågår således fortfarande. Också kyrkan fortsätter att vara kluven i frågan gällande samkönat äktenskap. 

Samtidigt som Prideparaden i Helsingfors samlade över 100 000 personer åren före pandemin bröt ut, och festivalen blivit ett veritabelt marknadsföringsspektakel för businessvärlden, fortsätter pridefestivaler runt om i Finland att utsättas för våld och sabotage. Den queera historien är något som pågår just nu och smärtsamma minnen från det förflutna finns med i nuet i form av trauman. De finns i den tystnad som en del fortfarande omger sitt privatliv med på arbetsplatserna eller inför sin släkt, i det psykiska illamående som många unga hbtiq-personer lever med. Även om de senaste tjugo åren har inneburit enorma framsteg gällande hbtiq-personers mänskliga rättigheter är en hel del fortfarande på hälft och såren som historiens förtryck orsakat långt ifrån läkta. Och via sociala medier sprids homofobisk och transfobisk hatpropaganda.

Vi behöver tid, men vi behöver också kunskap om historien för att förstå varför det ser ut som det gör i dag. Den queera historien handlar inte bara om diskrimineringen av hbtiq-personer eller om kampen mot förtrycket, den handlar också om det queera levda livet, om de delar av livet som tystats ner och ignorerats av historieskrivningen. Men queera perspektiv på historien handlar inte enbart om att synliggöra mångfalden gällande kön och sexualitet, utan även om att granska de normer gällande kön och sexualitet som styrt den nationella historieskrivningen, men också de som präglat minoriteternas eget historiemedvetande, och att koppla dessa normer till andra frågor såsom klass och etnicitet.

Genom att bredda kunskapen om queerhistoria kan vi få syn på tystnader, normer och strukturer som begränsar och exkluderar ännu i dag, men genom den kan vi också mötas över generationsgränserna. Den queera historien kan hjälpa oss att förstå varför en äldre generation inte vågar leva öppet eller klänger sig fast vid identitetsbegrepp som en yngre generation uppfattar som binära, uteslutande och förlegade, men också varför dessa begrepp för en yngre generation känns fel och under vilka villkor dagens unga lever.

* I den här texten använder jag omväxlande termerna hbtiq-historia, sexuella och könsminoriteters historia och queerhistoria för att beskriva historien om personer som genom sin identitet, sina livsval och könsuttryck brutit mot normer gällande kön och sexualitet.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.