Människorna i skogen

av Ylva Larsdotter

Vintern har kommit till Uppsala med sina minusgrader, och hopp om en snörik vinter som för att ingjuta falsk trygghet om att klimatkrisen kanske ändå pågår någon annanstans. Vintern med sina minusgrader och snö har även kommit till gränsen mellan Polen och Belarus.

För alla de människor – flyktingar – som bokstavligen är fast på gränsen mellan Belarus och Polen är vintern ett helvete. Europa är ett taggtrådsstängsel och brutal militär. Det som skulle bli en nystart, hoppet om en bättre framtid fastnade i Europas sista urskog, Białowiez.a­­skogen. Som var och en förstår så finns ingenting av det en människa på flykt behöver i en urskog. Där finns träsk och kala träd. Där finns varg, lo och till och med visenter.

Exotiskt för en skognörd. Helvetet för en människa som just befunnit sig i Minsk med rullväska i lågskor i tron att Europa är en promenadväg bort. Det är ju den biljett som de köpt för dyra pengar där hemma i Bagdad, Hawler, Damaskus.

Jag tänker särskilt på barnen och kvinnorna där i gränslandet. Där finns inte blöjor, bindor, dricksvatten, värme, mat. Tusentals människor är på flykt och brickor i ett cyniskt politiskt spel, fast i ett ickeland.

Häromdagen hörde jag journalisten Joakim Medins föredrag om hans senaste reportageresa för tidningen ETC. I oktober och november var han i Polen för att rapportera om flyktingkrisen mellan Polen och Belarus.

Situationen för flyktingar och aktivister vid gränsen är ohygglig. Den sista november upphörde Polens tre månader långa undantagstillstånd vid gränsen. Det övergick istället till en permanent lag som hindrar oberoende journalister, hjälparbetare och internationella­ ­organisationer att närma sig gränsområdet mellan länderna. Vad gör EU undrar man kanske. För lite, för långsamt. Den högernationalistiska regeringen i Polen hävdar att polsk lag står över Europeiska Unionens flum. Polen ska hållas stängt med hjälp av allt högre taggtrådsstängsel.

Anmärkningsvärt är att EU i dagsläget saknar handlingsplaner för hur agera om medlemsländer bryter mot demokratins grundläggande principer, internationell rätt och mänskliga rättigheter. När ett land blir mer och mer högerextremt och nationalistiskt, som Ungen, som Polen.

Och vad gör Belarus? Ungefär samma sak som Polen. De här människorna får under inga villkor återvända in till Belarus. De ska till Europa. Avbitartänger delas ut av belarusisk polis.

Joakim Medins ord och bilder gick rakt in i mig. Det var på grund av kylan, det var på grund av människorna – Yousef, Agatha, Amir – som han berättade om. Om hur förfärligt kallt Europa och i synnerhet Polen har blivit. Det var fotografierna – av övergivna skor i skogen, plastpåsar från lokala butiker i hemstäderna, barn som försöker le mot kameran. Bilderna av militärer som på rad gör aggressiva pushbacks.

Han berättade om hur Belarus genom människohandlande turistbyråer marknadsför sig bland annat i Mellanöstern – Visit Belarus – och med löften om visum, enkel biljett till EU och guld och gröna skogar får människor att köpa dyra biljetter för lånade pengar. Att återvända hem är för många av dessa människor inte ett alternativ. Det finns ingen väg tillbaka då man är skyldig nära och kära tusentals dollar, när man har lämnat allt, när man är politisk förföljd. Så välkommen till Lukasjenkos Belarus på några dagars semester och sedan raka vägen till gränsen mot Polen, där militär, träskmarker, taggtråd och ja, nazister, väntar och tar emot.

Polen är ett av de mest högerextrema länderna inom EU just nu. Varken journalister, hjälporganisationer eller UNHCR får komma fram till gränsen för att se hur människorna behandlas eller för att hjälpa dem. Medin blev själv trakasserad av polis under resan. Polens auktoritära militär och högerextremisterna sätter skräck i lokalbefolkningen och andra som vill hjälpa de nödställda. Lokala hjälparbetare får sina bilar krossade och har nu gett upp. Många av dem lever på hemlig adress på grund av hoten. Detta sker NU, hösten 2021.

Jag hör Sverigedemokraterna tala om gränser och murar också i Sverige, att Polen är ett föredöme.  Vi måste göra allt vi kan för att hindra högerextremister att ta ännu mera plats. Vi får inte tystna. För om detta måste vi berätta.

Den sista bilden som Joakim Medin visade  var ett bröllopsfoto. Ett ungt nygift par som strålar mot kameran. Vacker klänning, nystruken skjorta, diadem i håret. Bilden är tagen någonstans i irakiska Kurdistan. Bruden på bilden lyckades ta sig till Europa, men drunknade i Engelska kanalen i slutet av november. Hon skulle återförenas med sin man som redan befann sig i England.

Det hjälper föga men jag tänder ett ljus ikväll nu i december för alla dessa människor och så ger jag pengar till hjälporganisationer istället för allt detta jultrams. Ja, det lackar mot jul, men den har med tanke på vad som sker på gränserna inom Europa en allt faddare smak. Tack Joakim Medin och tack alla ni journalister som berättar om världen för oss, utan att sätta er själva i främsta rummet.

Foto: Irek Dorozanski / DWOT

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.