Bakom stängda pojkrumsdörrar

av Kaneli Kabrell

I sin nya roman Theo utforskar Mathias Rosenlund tabubelagda ämnen med emotionell skärpa.

Det börjar med en runksession­. På skärmen avlöser porrklippen varandra, men inget tycks funka för den sextonåriga Theo. Klippen är ointressanta, ”han har sett allt det här förut”. I bussen på vägen till skolan följande morgon väntar klasskompisen och bästisen Johan. Samtalet kretsar kring förhållanden och sex, ”Anna och jag nästan did it”, berättar Johan.

Mathias Rosenlunds Theo för inledningsvis osökt mina tankar till den populära Netflix-dramakomedin Sex Education, där tonåringarna Otis och Maeve hjälper sina skolkompisar med deras sex- och relationsproblem. Avsnitten inleds ofta med sexscener, och följs av tonåringarnas säregna jargong, som inte sällan kretsar kring ”vem som gjort – eller inte gjort – det med vem”. Parallellt med den glatta ytan av färggranna kläder och träffsäker dialog kan serien, sitt namn troget, faktiskt också ha en undervisande funktion och lyckas spräcka tabun, som inte bara begränsar sig till sex, utan även innefattar till exempel psykisk ohälsa, övergrepp, fattigdom, beroendeproblematik och ensamhet. Således kan serien vara en fungerande jämförelse med Theo, som visserligen går i dovare och mattare toner och vars protagonist, som det snart visar sig, lider av mera än svårigheter att komma med hjälp av porrklipp. Tematiskt följer romanen också ämnen som är bekanta från Rosenlunds tidigare produktion, där han behandlat självupplevd fattigdom och psykisk ohälsa.

I Theo utforskas alltså också tabubelagda ämnen, men nu i helt fiktiv tappning. Theo bor med sin fogliga och alkoholiserade mamma och frånvarande och hotfulla styvpappa. Han klarar sig bra i skolan, har några nära vänner, och dessutom grannflickan Sandra, som visserligen flyttat till Norge, men som han hörs med ibland och som skriver att hon saknar honom. Men Theo har också en hemlighet: han kan inte låta bli att titta på våldsam porr. Porrberoendet blir som en centrifug för den ångest och skam som läsaren förstår att Theo lider av. Trots att de för länge sedan slutat ha den önskade effekten, fungerar klippen fortfarande verklighetsbedövande.

Trovärdigt tonårsperspektiv

Rosenlund är övertygande i sin gestaltning av tonåringarna och deras värld. Jargongen dem emellan präglas av svordomar och engelska inslag, (men ingen finska, vilket antagligen handlar om en praktisk avvägning, men ändå gnager lite på trovärdigheten, då finska fraser nog ingår i finlandssvenska helsingforsungdomens naturliga språkhabitat). I likhet med karaktärerna i Sex Education är Theo och hans vänner på många plan mer ”woke” än de vuxna runtomkring dem – trots upplevd heterosexualitet utforskar de till exempel sina potentiella bisexuella sidor helt fördomsfritt och har en självklar kritisk blick på historielärarens föreläsning om Christoffer Columbus ”upptäckt” av den amerikanska kontinenten. Men under den progressiva och medvetna ytan finns också osäkerhet och skam som från ett vuxet perspektiv kan te sig överdimensionerat, för att inte tala om den skeva bilden av sex och sexualitet. När porren i förbifarten kommer upp som ämne på fester resulterar Theos skam över sitt beroende i panikångestattacker, och han undviker att tänka på Sandra när han runkar, eftersom han inte vill ”smutsa ner henne genom att använda henne som jerk off-material”.

Att belysa pornografin och dess problem genom en porrberoende tonårskille är ett fyndigt drag såtillvida att det på ytan naiva tonårskapet också har en genomskådande funktion, samtidigt som förenklingar och utdömningar undviks. Theo har märkt att det är ansiktet hos porrskådisarna som avslöjar mera än kroppen, och han kan inte förstå varför de låter sig filmas ”trots att de uppenbarligen inte blir det minsta pirriga i kroppen av det de gör”. Han tycker att fransmännens benämning av orgasmen, ”la petite mort”, är helt fel. Orgasmen är inte döden, ”döden finns istället i de stela leenden som kvinnliga porrskådisar visar mot skärmen då alltför stora kukar körs in i deras alltför tajta hål”. På nätet kommer Theo också i kontakt med den amerikanska XXX Church, som arbetar med att hjälpa kvinnor i porrbranchen, och inleder en korrespondens med deras ledarfigur Jeff XXX. Framförallt mot slutet funderar jag på om Theos kontakt med Jeff är trovärdig, men samtidigt bidrar den med ett nyanserat perspektiv och en vuxen blick.

Pojkvänskap i ny belysning

Både baksidestexten och förhandsmarknadsföringen av boken fokuserar på porrberoendet och hur den våldsamma porren, som lättillgängligt finns till hands, kan påverka ungdomen. Det är på inga vis oviktiga ämnen, men boken aktar sig så noggrant för att döma ut eller moralisera, att själva temat samtidigt riskerar att urvattnas. Det som istället stiger fram som i min mening bokens främsta lyskraft är gestaltningen av tonårskillen Theo, hans känslor och tankar, och framförallt relationerna med nära vännerna Johan och Fleming. Dynamiken pojkarna emellan är full av skärpa och känslighet, med utrymme för såväl missförstånd och ilska (som de tacklar bättre än romanens vuxna verkar tackla sina konflikter) som innerliga samtal. Det är sällan jag i Svenskfinland, eller i litteraturen överlag, stött på liknande pojkvänskaper. Det är skildringen av dem, snarare än porrtematiken, som gör Theo till en verkligt läsvärd bok.

Mathias Rosenlund: Theo.
Schildts & Söderströms, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.