Sakfrågor och ideologi saknas i valdebatten

av Janne Wass

Både journalister och politiker har misslyckats med att förklara för väljarna vad som egentligen står på spel i vårdvalet. Att vi nu bygger upp strukturerna för vårt framtida vårdsystem betyder att det är alldeles centralt vilka ideologiska krafter som får majoritet i de nya regionfullmäktigena, skriver Janne Wass.

Ett av vår tids absolut viktigaste val står inför dörren. De regionfullmäktigen som väljs den 23 januari kommer att skapa strukturerna för hela social- och hälsovårdssektorn, och när de en gång är fastslagna, kommer det att vara svårt att påverka dem. Trots detta är det ur valdebatten svårt att utläsa exakt vad de olika partierna står och kommer att arbeta för. Till en viss del är detta mediernas fel – ett exempel, vare sig bättre eller sämre än andra, var Svenska Yles valdebatt den 17.1. 

Valdebatter i TV är en av de svåraste genrerna och inför Svenska Yles debatt om vårdvalet var det närmast dödsdömt från början: Nio politiker från sju olika valdistrikt hade bjudits in att under en dryg timmes tid diskutera ett val som de flesta finländare upplever som diffust eftersom ingen ännu vet hur den nya vårdstrukturen kommer att se ut.

Programledarna Filip Stens och Frida Frankenhaeusers uppgift gjordes inte lättare av att partierna i många fall hade ställt upp något av ett B-lag, om inte i fråga om kunskap och erfarenhet, så i fråga om tv-vana. Sannfinländarnas Lulu Ranne snurrade på som en grammofonskiva som hakat upp sig om att vi inte har pängar (till vad, exakt, förblev oklart) och att tjänstemän är onda girigbukar. Maria Thelen från Rörelse Nu klarade sig hyfsat med tanke på att hon kastats in i sista minuten som ersättare, men utan egen erfarenhet av politiska förtroendeuppdrag hade hon inte mycket att tillföra. Vänsterförbundets Nina Söderlund är en kunnig och erfaren politiker, men alldeles för artig i tv-debatter och hon blev fullständigt överkörd då hon vänligt väntade på att få ordet. 

Att debatten snabbt fick slagsida får också programledarna ta på sig en del av skulden för. Redan under välkomsthälsningen presenterades SFP:s Veronica Rehn-Kivi som experten i gruppen, inte bara på grund av att hon suttit i riksdagens social- och hälsovårdsutskott, som förberett vårdreformen, utan också på grund av att hon är mormor till ett barn med specialbehov – ett faktum som av någon orsak specialpoängterades av Frankenhaeuser inte bara en, utan två gånger under programmets lopp. Huruvida Centerns Taneli Kalliokoski har någon släkting med svår sjukdom eller hur De Grönas Janina Anderssons pappa Jan Otto mår fick vi däremot inte veta. Att Rehn-Kivi var den medverkande som var bäst insatt i reformen var antagligen alldeles sant, men genom att redan i början presentera henne som “experten” i en valdebatt satte programledarna direkt de olika diskussionsdeltagarna i ett ojämlikt förhållande ur publikens synvinkel. Och trots sin sakkunskap misslyckades till och med Rehn-Kivi med att presentera en tydlig linje för SFP. God vård på svenska ska garanteras, jo men exakt hur förblev oklart. 

Närapå hälften av debatten upptogs av käbbel mellan de partier som representerade regeringen och de partier som representerar oppositionen om huruvida reformen är bra eller dålig – en rätt meningslös debatt med tanke på att reformen redan är igenomklubbad. SDP:s Victor Kock ska ha en eloge för att han upprepade gånger försökte föra diskussionen vidare från det här bråket och in på frågor om ideologi och större riktlinjer, det vill säga det som diskussionen borde handla om. 

Vårdvalet är, kanske i ännu högre grad än riksdagsvalet, ett utpräglat partival. En av de allra mest centrala frågorna är i vilken grad social- och hälsovården kommer att privatiseras, en annan hur löftet om närservice i praktiken kommer att förverkligas. Dessa är utpräglat ideologiska frågor, som kommer att avgöras av vilka styrkeförhållandena mellan de olika partierna blir i regionfullmäktigena. Vilka ideologiska riktlinjer som kommer att fungera som ramverk för de olika partiernas agerande och beslutsfattande i den nya vårdadministrationen är ur väljarnas synvinkel alltså de överlägset viktigaste frågan inför valet. I Svenska Yles debatt fanns ett tydligt försök att ta tag i både frågan om närservice och privatisering, men antingen på grund av frågeställningarna eller på grund av debattörerna, blev det för tittarna grumligt vilka skillnaderna mellan de olika partiernas inställning är, och än mer vilka deras strategier kommer att vara i regionfullmäktige – med ett par undantag. Igen går poängen här till Victor Kock, som tydligt och klart tog ställning mot privatisering i vården. Likaså gjorde Samlingspartiets Mia Heijnsbroek-Wirén klart att Samlingspartiet vill se bred privatisering (även om Heijnsbroek-Wirén i debattens hetta i ett skede glömde att hon inte längre hör till SFP, vilket skapade viss munterhet). Nina Söderlund fick lyckligtvis debattens allra första fråga, och slog där ett kraftigt slag för bevarande – och till och med förstärkande – av närservicen. 

Jag har nu använt Svenska Yles valdebatt som exempel, men udden av kritiken ska riktas mot hela journalistkåren – Ny Tid inkluderat. Vi journalister rapporterar gärna om vilka styrkeförhållanden som gäller inför valet utgående från opinionsundersökningar, men vi har varit oerhört dåliga på att redogöra för vad dessa styrkeförhållanden i praktiken skulle innebära för den framtida vården. Vi lyfter gärna fram enskilda politikers utspel i sakfrågor, men vad de olika partierna verkligen driver för övergripande politik angående vården är vi dåliga på att besvara. Vi lyfter gärna fram human interest-färgade detaljer som att en östnyländsk politiker brinner för vård av barn med specialbehov, men det hjälper inte en österbottnisk väljare att slå fast vilket parti hen ska rösta på ett dyft. En av orsakerna är helt självklar: de flesta av oss journalister är lika förvirrade som alla andra väljare. Men det är vårt professionella ansvar att veta bättre. Vi måste läsa på, sätta oss in, och framför allt ställa de rätta frågorna till politikerna. De frågorna ställdes inte i Svenska Yles valdebatt, men inte heller minns jag att jag skulle ha sätt dem ställas i något annat sammanhang. 

Också politikerna måste ta sitt ansvar och inte bara försöka flörta med väljarna. När vi talar om stärkt närservice kan vi inte samtidigt hävda att vi samtidigt ska centralisera, minska vårdköerna, utöka de digitala tjänsterna, dela på samma specialister i allt större regioner och bevara alla små hälsocentraler. Och dessutom spara pengar. Specialistvården kostar i dag mer än bashälsovården, framför allt därför att när ett problem blir så allvarligt att det kräver specialistvård har vi som välfärdssamhälle ett ansvar att erbjuda rätt vård, kosta vad det kosta vill. Det är moraliskt svårt att spara pengar i den ändan. Mycket enklare är det att spara i bas- och närservice, eftersom den fortfarande kan slussa patienterna vidare till specialistvård då bashälsovården fallerar. Det logiska sättet att åtgärda problemet torde vara att tillsätta mer resurser i bashälsovården, så att de som behöver hjälp får god vård snabbt och nära. Som väljare bör man då fråga sig om de politiker och partier går in i vårdvalet med förutsättningen att vården ska bli billigare, snarare än bättre, verkligen ser på problemet från rätt ända. 

Frågar du vårdpersonalen vad de önskar sig av reformen är svaret tydligt: mer resurser, mer tid och bättre arbetsförhållanden, framför allt i bashälsovården och socialvården. Varje läkare och vårdare går in i sitt yrke med ett kall att få människor att må bättre, att hjälpa sin nästa, om vi ska slänga oss bibliska. Men på samma sätt som en mekaniker behöver en viss tid och viss utrustning för att reparera en kvaddad bil, behöver också vårdare tid, resurser och ork för att sköta sina jobb. Hur ofta hör du i dag en vårdare säga att hen är nöjd med resultatet av sitt arbete? 

Finland har en vårdskuld som måste rättas till. Men för att vi ska få ner de höga kostnaderna för vården, krävs att vi först investerar – för att använda ett språk som också de ekonomiskt sinnade på högerkanten kan omfatta. Som väljare är jag personligen intresserad av vilka partier som har viljan och modet att göra den investering som behövs för att vi i framtiden ska kunna svänga om förhållandet i vårdutgifterna så att vi spenderar mer pengar på bas- än på specialvård. Var är det parti som öppet vågar säga att det i detta nu inte eftersträvar inbesparingar i vården, utan snarare vill ge vården mer pengar? Inte därför att vi ska spara pengar i framtiden, utan för att folk ska vara friskare? Är det något vi kan enas om att vi gärna betalar skatt för, så är det väl att vi alla mår bättre, är friskare och lyckligare? 

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.