En maskin sänker sig från himlen

av Rakel Similä

I applicerandet av det antika begreppet deus ex machina på vår tids blinda tilltro till teknologin som lösningen på mänsklighetens största nutida utmaning, miljökrisen, finns hoppet om att allting ska förändras utan att vi egentligen förändrar något alls, skriver Rakel Similä i sin artikel om de intrikata förbindelserna mellan teknologi, ekonomi, kultur och natur.

Deus ex machina är en antik berättarteknik, där ett till synes olösbart problem hastigt och tvärt får en osannolik lösning. Rent konkret betyder begreppet ”gud ur maskinen”. Man tänker sig att författaren förlorat kontrollen över sin berättelse, och därför är tvungen att genom ett trollslag låta motstridigheterna och konflikterna upplösas, förödelsen pareras. Poeten Antifanes kritiserar ändå detta tekniska grepp, då han menar att tragediförfattare endast använder sig av det ”när de inte längre är förmögna att säga någonting annat och totalt har gett upp sitt drama, som ett finger lyfter de då maskinen, och detta räcker för åskådarna”.

Ifall man vill försöka förstå sig på förhoppningen om att det är teknologin som kommer att lösa den ekologiska krisen, går det att i begreppet deus ex machina finna de flesta av ingredienserna. Här finns tanken om människan som författare av sitt eget öde, som härskare över sin värld. Den moderna erans devis. Men begreppet rymmer även tanken på förlusten av denna kontroll, uppgivenheten och självbedrägeriet som följer, tilltron till magi och gudomliga maskiner. Hoppet om att allting ska förändras, utan att vi egentligen förändrar något alls.

Naturen som objekt

Vi hade alltså kontrollen, i varje fall drömmen om den. Vi börjar där.

Tanken om att människan är en förnuftsvarelse står som grund för den moderna naturvetenskapen. Detta innebär att vi anses ha en möjlighet att förstå och påverka vår omgivning, utan bistånd från högre makter. Efter den vetenskapliga revolutionen på 1500-1600-talen förändrades synen på vetenskap, människa och natur till att likna den vi har idag. Man kunde säga att naturen som begrepp uppstod, och samtidigt särskiljdes den från kulturen. Den cartesianska uppdelningen mellan människan som subjekt och naturen som objekt fastställdes. Inför naturen blev människan dels en betraktare, men även en aktör, med syftet att manipulera sin omgivning. Kunskap blev makt, som renässansfilosofen Francis Bacon uttryckte det.

Teknologin är oskiljaktig från naturvetenskapen då de vetenskapliga insikterna har lagt grunden för den teknologiska utvecklingen, och de teknologiska innovationerna är i sin tur i viss mån biprodukter till naturvetenskapens teorier.

Filosofen Martin Heidegger menar att det teknologiska varat grundar sig i synen på omgivningen som potentiellt råmaterial att dra nytta av. Jorden avslöjas som en kolgruva, skogen som cellulosa. Denna objektifieringsprocess är en erfarenhet som format vårt väsen i grunden.

Under 1800-talet rumsterar människan om i sin värld, hon lever ut sitt teknologiska vara. Upptäckten av fossila bränslen och den tillväxtbaserade kapitalistiska ekonomin intensifierar detta utlevande rent materiellt.

Forskaren Niklas Toivakainen menar att de drastiska vetenskapliga och teknologiska framstegen i kombination med sekulariseringen förde in alldeles nya förhoppningar och möjligheter.

– Människan tänkte sig plötsligt kunna skapa den slutliga frälsningen själv. Hon ämnar så ta gudarnas plats, säger han.

Människan tar alltså ett fastare grepp om sitt eget öde. Detta perspektivskifte är väsentligt. Exempelvis byggde den grekiska fysikern och matematikern Heron en fungerande ångmaskin redan under det första århundradet. Maskinen var ändå obegriplig för hans samtid, det saknades en politisk användning för den. Det blev ingen industriell revolution. Det var först 1 800 år senare som teknologin skulle börja formas till det vi förstår den som idag.

Notans tid

Att byta plats med en gud passerar sällan ostraffat. Några hundra år efter den industriella revolutionen kan vi se att mörkrets makter anlänt, tillsammans med notan för vår njutning. 2000-talet är en tid av komplexa, sammanlänkade kriser, där miljökrisen nog kan ses som den mest existentiella. I sitt försök att frigöra sig från naturens bojor med hjälp av vetenskap och teknologi, står människan allt sårbarare inför dessas otyglade verkningar. Klimatet värms upp, den biologiska mångfalden rasar, haven försuras.

Den ekologiska krisen är ett faktum. Hotets anatomi är ändå fortfarande omtvistad och lösningsförslagen spretar åt olika håll, beroende på vad man uppfattar som roten till problemet.

Ett begrepp som vanligt folk och beslutsfattare ändå verkar överens om är hållbarhet. I takt med den ökade användningen av begreppet har det urlakats. Hållbarhet kan idag syfta på allt och ingenting. Den ekomodernistiska drömmen om nya, gröna och rena produkter och processer har ändå lagt grunden för hur man förstår begreppet. Fokuset har lagts på teknologi, maskiner och innovationer. Hållbarhet innebär då att allt fortsätter som nu, bara bättre, renare. Det är detta som är den teknologiska lösningen på miljökrisen: status quo, men ”grönt”.

– Teknologin tycks här tilldelas en typ av ”magiska” kvaliteter, där man tänker sig att den enkelt och smärtfritt ska lösa allehanda ekonomiska, sociala och ekologiska problem, säger Toivakainen.

Den lömska energiomställningen

Som kanske den främsta symbolen för miljö-krisens teknologiska lösning framstår omställningen till förnybar energi. Den innebär att förnybara energikällor, som vind- och solkraft, ska ersätta de fossila bränslena. Detta är en förhoppning som förespråkas av ansedda ”miljövänliga” organisationer såsom IPCC och WWF. Ekonomin ska lösgöras från koldioxidutsläppen, kulturen från naturen, den materiella verkligheten från idéernas och pengarnas värld. Den livsstil baserad på frihet och överflöd som oljan möjliggjort, tänker man att ska få fortgå, utan större kostnader.

– Allt man gör påverkar alltid omgivningen, menar ändå Antti Arasto, forskningsledare för den teknologiska forskningscentralen VTT och energiansvarig i Finlands klimatpanel. Trots att koldioxidutsläppen minskar i och med de förnybara energikällorna, så är även solpaneler och vindkraftverk avhängiga den materiella verkligheten.

Snarare än en frånkoppling kunde man alltså tala om en återkoppling: beroenderelationerna försvinner inte, de ändrar form. I takt med nya råvarors ökande behov på marknaden, bökas geopolitiken om. Istället för Saudiarabiens olja behövs nu de för energiomställningen viktiga mineralerna litium, kobolt och koppar som hittas i Kongo, Chile och Kina.

År 2019 utgjorde de fossila bränslena 84 procent av all primärenergi globalt. Detta, trots att Arasto menar att teknologin för ett energiskifte redan finns tillgänglig, även i kommersiell skala. I en tillväxtbaserad ekonomi tycks det vara svårt att frigöra sig från produktionens destruktivitet. Det finns empiriska belägg för att ekonomisk tillväxt leder till ekologisk förödelse. Av energieffektiviseringen följer en ekonomisk dynamik som tenderar att stimulera efterfrågan på energi.

Arasto menar att teknologin i sig varken är god eller ond. Gällande teknologins neutralitet är Toivakainen av en annan åsikt. I en kapitalistisk ekonomi tjänar teknologin vissa intressen framom andra:

– Teknologin är alltid ett resultat av en social verklighet. Därmed kan den inte heller befrias från de maktrelationer och kunskapsbegär som alstrar den, säger han.

Det finns paradoxalt nog en tanke om att det är både möjligt och önskvärt att härska över vår naturliga miljö och dess levande varelser, medan de sociala och samhälleliga betingelserna tycks vara orubbliga. Rent principiellt skulle det vara möjligt att omfördela de ojämlika resurserna, både globalt och inom de olika samhällena. Enskilda individer är, trots människans globala maktposition, underkastade anonyma sociala krafter, såsom marknader och byråkratiska nationalstater.

En magnifik muta

– Det finns en stark grundtanke om att det moderna befriar oss, säger Toivakainen.

Den emancipatoriska rörelsen som löst upp patriarkatets, kärnfamiljens och det lokala samfundets bojor är svår att ifrågasätta. Ändå kan den infunna friheten ses som högst tvivelaktig. Som individer har vi av det instrumentella förnuftet – vetenskapens, teknologins och statistikens domän som blivit närmast självgående och -ändamålsenligt – snarare förpassats till åskådarläktaren. Maskinen har vuxit sig större än människan.

I utbyte mot medgörlighet erbjuder de teknologiska systemen individen vissa förmåner. Sociologen Mumford Lewis kallar detta för teknologins ”magnifika muta”. Vi får ett bekvämare liv, men samtidigt kringskärs vår värld och vi inlemmas i ett totaliserande maskineri. Teknologins auktoritära makt får det att verka som om det inte existerade några alternativ. Vi har antingen teknologi eller bättre teknologi, ingenting annat.

Det teknologiska varat inbegriper enligt Heidegger inte enbart människans relation till sin omgivning, utan även hennes erfarenhet av sig själv. Hon blir sin egen råvara, en utnyttjbar resurs, och som utnyttjarsubjekt har hon ingen annan möjlighet än att exploatera sig själv som objekt. Redskapen att härska över naturen blir även redskap att härska över oss själva.

– Långa produktionskedjor och komplexa system har fjärmat oss från våra livsvillkor. Samtidigt blir teknologin ett paradoxalt försök att lappa ihop detta smärtsamma avstånd mellan världen och oss själva, säger Toivakainen. Den kunskap som ses som värdefull har inte längre sin grund i vår direkta verklighet, utan förmedlas till oss genom teorier och tabeller. En energiomställning löser inte denna grundläggande existentiella erfarenhet av att fjärmas från vår verklighet, från livet.

Om att låta vara

Den ekologiska krisen ställer mänskligheten inför delvis motstridiga utmaningar. Dels måste vi göra ytterligare forskning för att förstå våra möjligheter bättre, samtidigt som det finns ett behov att kringgå vetenskapens rationella förnuft. Vi borde utveckla renare teknologier, men även minska på produktionen.

Brådskan har kommit in som ett tyngande argument. Även om känslan av tvång kan ses som en framgång för miljörörelsen, kan upplevelsen av nöd lätt få en att blicka åt de teknologiska lösningars håll. Vi har inte tid för civilisationskritik, tänker man, utan måste bara få ner CO2-nivån i atmosfären. Vi hinner inte reda ut berättelsens knutar nu, utan längtar efter en maskin som kommer oss till undsättning. ”Endast Gud kan rädda oss”, menade Heidegger i en känd intervju.

– Men det går inte att lösa teknologins problem med teknologi, betonar ändå Toivakainen. Teknologin som fenomen behöver ifrågasättas och politiseras, precis som vi gjort med ekonomin. Detta ser Toivakainen att kan ha en ännu mer djuplodande och existentiell potential än den ekonomiska politiken. Teknologin förändrar världen på ett fundamentalt sätt: vi själva förändras på sätt som ännu är oklara. Det oväsen vi omges av, där teknologin ses som något neutralt, ett framsteg eller kanske som något samtidigt oundvikligt och naturligt, kräver ett klargörande.

Fastän maskinen kan sägas ha vuxit sig större än människan, är människan förstås maskinen. Teknologin är inte autonom, den är ingen moralisk aktör i egen rätt. Som en social konstruktion rymmer teknologin även sitt motstånd, mutor till trots. Varken våra politiska eller existentiella strävanden bör ändå röra sig i en riktning där människan arbetar allt hårdare för att återfå greppet om maskinen. Kontroll löses inte upp av mera kontroll.

Istället måste en radikalt annan logik träda fram. Illusionen om att jorden är till för människan behöver rivas sönder, även på ett strukturellt plan. Detta innebär att vi rör oss bortom ett teknologiskt vara, mot en ateknologisk verklighet. Vi väntar inte på en gud, utan försöker bena ut motstridigheterna och knutarna som de är. Den moderna förhoppningen om frihet, rikedom och jämlikhet bör redas ut civilisatoriskt, inte tekniskt. När naturen inte längre uppfattas som en råvara faller även imperativet om att förändra vår omgivning bort. Världen är inte längre till för oss att tömma. Istället kan vi flacka runt, överrumplas, öppnas. Vi kan äntligen låta världen vara.

Texten är första delen i en serie på tre artiklar om klimatuppvärmningen ur olika synvinklar.
De två andra kommer att publiceras under våren.

Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.