Ett år i en container

av Marco Carlone & Francesco Rasero

Den 29 december 2020 drabbades de kroatiska regionerna Sisak och Moslavina av en förödande jordbävning. De första bilderna från katastrofen visade hur torget i Petrinja, staden närmast epicentrum, låg totalförstört, som efter ett bombnedslag. Ett år senare är det inte mycket som har förändrats. Bara en del av de instabila byggnaderna har rivits, och där de låg finns nu breda esplanader med bråte. I de avstängda kvarter som riskerar att rasa är det som om tiden stått stilla: genom fönstren till en mataffär vid huvudvägen kan man se mögligt bröd och livsmedel som fortfarande står kvar på hyllorna efter jordbävningen.

Nya livsvillkor

I Glina, en av städerna som drabbats värst, bor uppskattningsvis 1 500 personer fortfarande i tillfälliga inkvarteringar. I de flesta fallen handlar det om små containrar, några kvadratmeter stora, uppdelade i två rum, som helt och hållet saknar isolering mot kölden.

– Det finns vissa som inte ens har fått någon container ännu: vi räknar med att det fortfarande saknas 300 stycken för familjer vars hus är klassade i riskkategorierna gul eller röd, säger vice borgmästaren Branka Bakšić Mitić.

Men situationen är svår också för många som är lyckliga nog att ha en plåtlåda att bo i. Hos vissa regnar det in, eller så saknas rinnande vatten och innetoalett. Många får använda kemiska utetoaletter, vilket inte är en idealisk lösning på vintern då temperaturen lätt kan sjunka till tio minusgrader. Vidare är det många i denna glesbygd som får sin inkomst från jordbruk eller fåruppfödning. För dem är det viktigt att hålla ihop boskapen, så ofta är det mer akut att bygga eller skaffa någon plats för djuren att bo än att hitta bostad åt sig själv. Förlorar de boskapen, förlorar de all sin inkomst. För många har det här varit en omöjlig ekvation, och för dem som haft råd, har lösningen varit att flytta bort.

– Speciellt unga familjer har flyttat, säger Mitić.

– I den senaste folkräkningen uppgick Glinas befolkning till 9 600; idag tror jag att det inte är mer än 6 000. Det här visar tydligt på hur illa situationen är här.

Kata Orculic bor för tillfället i en husvagn på gården till sitt obeboeliga hus.

12 månader, ingen normalitet

I det område som drabbades av jordbävningen bor kring 150 000 personer. Efter katastrofen fick 39 000 av dem höra att deras hus klassades som obeboeliga, uppger Internationella Rödakorskommittén. För att lindra bostadskrisen, skickade andra länder och välgörenhetsorganisationer hundratals containrar till Kroatien. Glinainvånaren Kata Oršulić bor för tillfället i en husvagn på gården till sitt forna hem tillsammans med man och barn.

  Vi köpte huset för tre år sen och betalar fortfarande av bostadslånet men nu går det inte längre att bo i huset, säger hon.

– Husvagnen fungerar bra, och utan den skulle vi inte ha haft någonstans att bo under hela året. Men det känns hemskt att se det förstörda huset intill varje dag. Och 12 månader efter jordbävningen har vi fortfarande inte kunnat återgå till något normalt liv.

Situationen är snarlik för Andriana Lukacevic, som bor med sin man och sina tre barn i Hrvatska Kostajnica, kring 50 kilometer från Glina.

– Containern är för liten för fem personer. Barnen har inte tillräckligt mycket utrymme att leka på, men det största problemet är att de alla tre måste göra sina läxor vid samma pyttelilla bord.

Familjen har väntat ett år på att bli uppkopplade till det kommunala vatten- och avloppssystemet.

– Varje dag måste vi tömma toalett-cisternen på åkern, och då det är minusgrader fryser rören och vi blir utan vatten.

Under det gångna året har också den här familjen övervägt att emigrera, men enligt Lukacevic är det inte möjligt just nu.

– Jag har ett jobb här och barnen går i skola, inte kan vi flytta nu.

Ilija och Dragica i sitt vardagsrum.

Tillbaka i ruinerna

Ilija och Dragica bor i Zrin, en liten by nära gränsen till Bosnien, som endast nås via en liten väg som är övervuxen av buskar. Närmaste affär är 18 kilometer bort och de har ingen bil. Det är i små glesbygder som dessa, som situationen ofta är värst. På fönstret till parets vardagsrum har myndigheterna klistrat upp en gul lapp som anger att huset är obeboeligt, men inne knastrar elden i eldstaden.

– Vi försökte oss på att bo i containern, men väggarna där är bara ett par centimeter tjocka. På vintern blir det för kallt och på sommaren för varmt, säer Ilija.

Med de elektriska värmeelelemt som de blivit tilldelade är det svårt och dyrt att värma upp containern, så paret bestämde sig för att flytta tillbaka till sin skadade bondgård.

– Myndigheterna ringde upp mig och erbjöd sig att inhysa oss i ett hotell i Petrinja. Men vårt liv finns här, jag är född här, och det är här vi har våra träd. Jag tänker sannerligen inte lämna allt det här och flytta in på ett hotell.

Silvija Golubovac som bor i samma by gjorde samma riskabla val. Hon har två barn och är gravid i sjätte månaden. Hon och hennes man har nödtorftigt lappat sprickorna i väggarna, och tillbringar nätterna i det osäkra huset, i hopp om att det inte ska bli några fler skalv, åtminstone inte på natten.

– Vi är medvetna om att det inte är säkert att bo här, men vi har inga andra alternativ. Här är det varmt och här finns tvättmöjligheter. Vi kunde inte bo i husvagnen någon längre tid. Det var kallt och barnen blev sjuka flera gånger.

Skakade väggar och sinnen

Daniel Pavlić är journalist, filmskapare och aktivist från Hrvatska Kostajnica. Hans lägenhet klarade sig utan större skador under jordbävningen, så efter en skadekontroll kunde han flytta in igen. Han insåg snart att de kroatiska institutionerna tog alldeles för lång tid på sig att distribuera nödhjälp till de mer avlägsna byarna, och startade ett nätverk med några vänner för att samla in och dela ut mat, förnödenheter och verktyg för att reparera skadorna. Enligt vad han sett på fältet är den största risken för befolkningen just nu psykologisk.

– Folk som bor i containrar och husvagnar har problem med den mentala hälsan. De behöver professionell hjälp, eftersom det är oerhört svårt att skapa ett helt nytt liv i den här regionen. Det är inte bara deras hus som har raserats, utan också deras själar.

Efter att han tillbringat flera månader bland lokalbefolkningen beslöt han sig för att samla deras historier i en bok, en slags krönika över livet efter jordbävningen.

– Redan innan jordbävningen var det här en fattig och bortglömd landsända, säger han.

Katastrofen endast spädde på den ekonomiska, demografiska och sysselsättningsrelaterade kris som pågått här sedan Balkankrigen på 1990-talet. Promenerar man längs vägarna i de mindre byarna är det svårt att avgöra vilka byggnader som övergetts på grund av jordskalvet och vilka som stått tomma sedan kriget.

– Jag har försökt samla alla deras historier mellan två pärmar, för om ingen skriver ner dem, kommer allt här snart att vara bortglömt, säger Daniel Pavlić.

Text Marco Carlone & Francesco Rasero
Foto Marco Carlone
Översättning Janne Wass

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.