Krigets tid

av Eva Biaudet

Vi trodde nog alla att de stora krigens tid var förbi. Men Ryssland har anfallit Ukraina, med avsikten att våldet och dödandet ska tvinga demokratin att ge upp och överlåta makten och landet i Putins händer. Det låter vansinnigt till och med när jag skriver ner det. Varför i hela världen?
Hur lyckas dessa historiens galna fascister till ledare komma så långt utan att bli stoppade? Det är oerhört svårt att begripa. Av närhistoriens grymheter har vi lärt oss att vi måste rikta blicken mot de stora massorna av människor som tiger inför orätter, som väljer det bekväma, och inte blandar sig i när andra utsätts för diskriminering och hatkampanjer. Vi vet att det är de trygga majoriteterna som jämnar vägen för de smarta psykopaterna.

Men hur kan man veta att man inte själv står där med musik i hörlurarna för att inte behöva lyssna till skrämmande varningar om människofientligt beteende? Hur kan man veta att man inte faller i tron på människan-fällan, på att ge alla en chans och på idén att demokratin kan berättiga till och med den auktoritärt benägnas ledarskap. Kan den det, eller har vi missat någonting?
De demokratiska mekanismerna, rättssamhället och det fria ordet borde ge oss garantier mot fascistiskt, människofientligt ledarskap, tycker vi. Men vår demokrati har lullat på tämligen ostört i en långtgående samsyn på de stora, viktiga frågorna. Våra politiska strider inom och utom regeringarna har ofta, trots allt, fokuserat på detaljer och relativt små justeringar – i exempelvis beskattningen, hur vi organiserar hälsovård eller om skolplikten skall förlängas. De är viktiga skillnader att diskutera, men upplägget möjliggör trots allt kompromisser och gemensamt ledarskap.

Vi har knappast kunnat tänka oss att någon täcks eller kan vinna ett val med en människofientlig och ganska samhällsomstörtande agenda – låt vara att hatet riktats mot minoriteter, mot ”andra människor”.
Ändå verkar det faktiskt vara just så enkelt så länge som varje invandrare utpekas som ett hot mot vår välfärd och vår trygghet, när finlandssvenskar blir dyra, när papperslösa barnfamiljer inte förtjänar vår hjälp, när könsminoriteter utpekas som hot mot den egna identiteten, när yttrandefriheten berättigar till kränkningar, exkludering och förföljelse, när internationellt samarbete och gemensamma normer är fel om de inte varje gång kan motiveras med kortsiktig egennytta.

Föreställningen att utbildning är en garanti för fred känns alltså sorgligt falsk, ifall den inte gett oss redskap att reagera på orätter när vårt förstånd uppmanar oss till det. För freden byggs mödosamt nerifrån men kan raseras uppifrån. Därför bör vi välja våra ledare ytterst noga. Den kanske för mången attraktiva, kyliga förmågan att analysera, att blint tro på sin egen sanning och avsaknaden av empati och bristande respekt för människovärdet, borde vara alarmsignaler redan i det första lilla ledarskapet. Det blir nämligen svårare med tiden att se bristerna hos den man varit med om att välja. Och småningom kan det kännas alltför skamligt att medge sin tidigare blindhet. Och följderna kan vara oanade.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.