Omar Victor Diop vill få oss att se bortom myten och klichén och de förstummande vackra fotografierna av honom som nu för första gången ställs ut i Finland gör just det: ruskar om, förbryllar, väcker frågor om både det vi ser och det vi inte ser.
Årets första gäst på Åbo konstmuseum är den senegalesiske konstnären Omar Victor Diop, finlandsaktuell med en utställning som omfattar tre bildsviter, Diaspora (2014), Liberty (2017) och Allegoria (2021). Det centrala i Diops konst är att visa en annan sida av historien, ett perspektiv som trots avskaffandet av den historiska slavhandeln och apartheid lyser med sin frånvaro. Han vill få oss att se verkligheterna bakom myterna, hitta ett inkluderande sätt att hantera förgången tid, samtid och framtid. Det är en kamp han för, med mjuka men påträngande medel.
Vid första påseendet åstadkommer utställningen något av en chock: bild vid bild där en ung, svart man med stora, vackra ögon och fylliga läppar poserar, iklädd absurt tillrättalagda kostymer representerande olika tidevarv och kontinenter. Mannen betraktar oss tillbaka där vi står och betraktar, med en blick ungefär lika levande som det glossiga modemagasinets idealmodellers. Vad är det här?
Fotograferar idéer
Intrycket av gloss övergår emellertid snabbt i insikten om att det vi betraktar är förstummande träffsäkert komponerade fotomontage med minutiöst tecknade detaljer. Jo, Diop har både förkärlek för och erfarenhet av modefotografering; i själva verket var det så han började fotografera, vid sidan av sitt arbete i affärsvärlden. Han konstaterar att det nyss blev tio år sedan han en vacker söndag gick och köpte sig en kamera, i akt och mening att fotografera och på så sätt lyfta fram sitt folk, dess stolthet och kamp, dess altruism, mångfald och anpassningsförmåga. Att fotografera är för Diop att förkroppsliga idéer som han vidareutvecklar genom att retuschera och tillfoga fotografierna grafiska detaljer som understryker deras symboliska tyngd.
Osannolikt nog är Diop självlärd som konstnär, med inget mera än en nätkurs och kamerans bruksanvisning i fickan. Men ingen blir fotograf utan andra, säger han ödmjukt. Bland sina speciella favoriter nämner han bland andra modefotografen Jean-Paul Goude och studiofotograferna Mama Casset och Seydou Keïta, som företräder den afrikanska porträttfotografin med dess tradition av rik, glossig rekvisita. Uppvuxen i det ”supernaturalistiska” Dakar fascinerades han av den afro-karibiska litteraturen och dess magiska realism. Han verkar helt hemma också i det västerländska kulturarvet och i populärkulturen. I hans stora familj i barndomen månades det om bildning och identitetsstolthet.
Den mångtydiga blicken
Den unge mannen vars blick så demonstrativt möter vår, visar sig vara Diop själv. En detalj han fått förklara, ja kanske försvara, mer än en gång. Medveten om att det kan låta underligt säger han, att han allt emellanåt känner närvaron av personer från det förflutna. Då kontakten är på stiger han åt sidan, ut ur sig själv för att ge dem plats. Således både är och är det inte Diop vi ser. Insikten om detta gör blicken på fotografiet till en öppning mot den värld den både visar och döljer inom sig.
Blicken ger bilderna liv; det känns lite som i barnkammarsagan där leksakerna lever upp i nattens dunkel.
Sammanhanget är den gamla skräckhistorien om hur europeiska lycksökare tagit över världen med våld eller lurendrejeri, och om de tillyxningar av verkligheten som varit nödvändiga för att få stöd för handlingarna bland dem här hemma. Lyckades man övertyga allmänheten om att alla icke-vita var lägre stående var det lättare att få stöd för slaveri, stöld och exploatering. Här behövdes berättelser, mytbildning. Samhällen står och faller med sina myter. Det är därför de är så seglivade och därför mytförfäktarna blir hysteriska då de börjar ifrågasättas på bred och välgrundad front. Diop säger vänligt att tiden är inne för en revidering av historien där ”de andra” berättar den ur sitt perspektiv – och kanske genom sina myter. Rätt ska vara rätt.
Gästen från det förflutna
Den nyaste sviten får inleda utställningen. Ingen dum idé – den fångar upp besökaren med sin aktualitet: Allegoria är en plädering för miljön. Varsamt och samtidigt skoningslöst visar Diop skapelsens krona omgiven av hotad, delvis utrotad flora och fauna. Ögonen kommunicerar ”så har det gått. Kan vi göra bättre?”
I sviten Liberty lånar sig Diop åt dem, både namngivna och anonyma, som gjort uppror mot ojusta makthavare. Ögonen kommunicerar ”har jag rätt till mänskliga rättigheter?”
Diaspora är den kanske knepigaste biten: en samling svarta män som kommit upp sig i den vita världen, poserande så som de en gång i bästa stassen poserade för porträttmålaren. Utom att de här fått med sig var sin fotbollsrelaterad detalj, vilket ställer det hela samtidigt komiskt och tragiskt på sin spets – hur ser vita egentligen på de svarta, ”de andra”? De hyllas inom sport och underhållning, men i övrigt? Påtvingar vi dem självbilder och egenskaper som vi vill att de ska identifiera sig med?
Viktiga frågor. Diop leker med tanken om gästen från det förgångna som blir varse de diskussioner och diskurser vi lever med. Hen frågar sig nog ”har de ingenting lärt?” Skärrande och samtidigt hoppingivande i sitt budskap är det Diop ger oss – en vänlig, optimistisk konst som når på djupet.
Omar Victor Diop.
Åbo konstmuseum fram till 22.5.2022.
